Tag Archives: förkylning

Äntligen på väg hemåt

Nu sitter jag på tåget. ”På skrammeltåget”, samma gamla InterCity-tåg som jag åkt så många gånger från Linköping, med nästan exakt samma avgångstid. (Skrammeltåg handlar om att det inte är de ”lyxigare” snabbtågen. Idag har jag å andra sidan hamnat på förstaklassplats utan att betala för det.)

Så: var det då dumt att jag åkte till Klimatriksdagen, givet att det blev som det blev, med förkylning och allt?

Mnjä. Inte så väldigt.

  • Hade det inte varit för klimatriksdagen så hade jag kanske inte kommit iväg till min kusins student. Och det hade faktiskt varit synd. För det var väldigt trevligt – även om det förstås hade varit ännu trevligare om jag inte varit förkyld.
  • Trots att fredageftermiddagen i Norrköping var plågsam rent fysiskt (och mentalt), så hann jag ändå uppleva lite av stämningen. Jag hann få bekräftat att jag skulle ha uppskattat det om jag hade varit i form. Det är faktiskt en skön insikt.
  • Visst hade det varit skönt att vara hemma hos familjen. Men samtidigt har jag under lördagen haft det så bra man kan när man är störtförkyld. Igår var jag själv hela dagen. Jag har inte haft några krav på mig på hela helgen (ja, sedan jag ”landade” där i fredags), utan kunnat bara vara sjuk. Det hade inte varit möjligt hemma :-)

Så på det hela taget känns det faktiskt helt okej. Även om det förstås också är lite snopet och irriterande. Men det senare har liksom egentligen gått över.

När man inte längre måste härda ut

Till slut tvingades jag ge upp.

Det hör till det jag är allra sämst på: att ge upp.

Jag kämpade mig igenom eftermiddagen på Tyska torget i Norrköping. Fastän jag mådde allt sämre. Någon gång var jag nära att kräkas bara av att jag liksom mådde så dåligt av förkylningen. Jag ville allt mer bara krypa ihop i en liten boll. Samtidigt som poängen var att vara glad och dansa och socialisera och lära känna nya människor, så satt jag på marken och försökte härda ut.

Och sedan var det dags för demonstrationståg till Louis de Geer-hallen. Med väl förberedda sånger och demonstrationsslagord. Och taktfasta trumslagare. Egentligen alldeles underbart. Fast jag kunde inte sjunga. Jag kunde knappt stå rakt upp.

(Mannen bredvid mig kommenterade ”Och du är havande, ser jag?” Jag är så trött på att få höra att jag är gravid – vilket jag inte är – bara för att jag är tjock om magen. Och den här gången förstärktes väl säkert intrycket  av att magen var svullen av att jag mådde skit, och att jag försökte balansera min bag lite extra med magen, eftersom det var obekvämt med väskans rem om halsen när halsens körtlar var förkylningsömma. Inte vet jag. Jag tycker i alla fall inte att totala främlingar ska anta saker av det slaget. Och i förkylningstillståndet hade jag inte ork att svara något vettigt alls, mer än just att jag inte var gravid.)

Så vi marscherade genom gatorna i Norrköping, i kringelikrok tror jag, och kom slutligen fram till stället där den mer officiella invigningen skulle vara. Och jag var vara kräkfärdig och gråtfärdig. Hittade någonstans att sätta mig ner och kämpade med att inte börja störtgråta utan hålla det till enstaka tårar rinnandes nerför kinderna i skydd av solhatten.

Utsikter för de närmsta dagarna: Uthärda. Genomleva. Stå ut. Sova på liggunderlag på gympasalsgolv. Gå långa sträckor med packning. Försöka klara av att lyssna på saker. Försöka klara av att ha en åsikt och bidra. Försöka klara av att vara social och lära känna människor. Försöka klara av att köpa mat.

Så jag gav upp. Min man fick ta kontakt med sina föräldrar i Linköping och se om de var hemma. Det var de, eller inte just då, men de skulle komma hem om några timmar. Jag behövde bara ta mig ner till stationen, uthärda någon timme och sedan ta tåget en bit, så skulle de komma och hämta mig. Det fanns en möjlighet att få ge upp.

En kvällsmacka och en kopp te. Sedan nässpray, alvedon och sängen.

Jag har sovit mer än tolv timmar inatt. Svettats ändlöst. Drömt konstiga saker. Garanterat haft feber. Jag hade inte velat ha den natten på ett gympasalsgolv band okända människor.

Idag sitter jag i mina svärföräldrars hus. Själv hemma. Jag mår bättre, men absolut inte bra. Hostar slem och snorar. Sitta upp och dricka te och lyssna på radio är vad jag orkar.

Jag kan inte komma härifrån, och det är jättebra, så jag inte faller för frestelsen att försöka vara duktig och ta mig iväg. För jag vet att det inte vore vettigt. Det enda vettiga just nu är att vara här och vara sjuk.

Mot odds och sunt förnuft och på envishet och snålhet

Jag är på väg mot klimatriksdagen. Och jag är dunderförkyld. Näsan är täppt och rinner. Körtlarna på halsens sidor är ömma och svullna. Jag svettas som en tok.

Egentligen vill jag bara hem. Men jag har betalat anmälningsavgift. Och det skulle kosta en halv förmögenhet att boka om tågbiljetterna så att jag kunde åka hem tidigare. Så jag får åka dit i alla fall.

Med tanke på mitt tidigare velande om att åka dit skulle säkert den som är lagt åt det hållet kunna hävda att det inte är meningen att jag ska dit.

Jag, med min hypokondriska läggning, skulle snarast hävda att anledningen är att det härommorgonen satte sig en snörvlande person bredvid mig på pågatåget. Jag satt hela den halvtimmen och funderade på om jag borde flytta på mig. Så ovanpå allt annat skulle jag väl kunna tro att det är mitt eget fel.

Fast mannen meddelar hemifrån att minstingen visst också är förkyld…

Nå, oavsett vilket såär jag oerhört tacksam att den här gången var en av de gånger då jag kom ihåg att packa med nässpray och alvedon ifallatt… Till och med en tygnäsduk fick jag med. Den är visserligen redan dyngsur, men utan den och nässprayen hade redan eftermiddagen igår varit mer jobbig än trevlig.

Från under en näsduk

Jag har varit hemma idag, och kommer att vara imorgon också. Jag är förkyld.

Jag ser andra i mina flöden som också är rejält förkylda, men som trots det väljer att jobba. Som trotsar feber och huvudvärk, trycker i sig medicin och går och jobbar ändå.

Och ja, jag förstår att det kan finnas människor som inte har något val. Människor som har en tuff ekonomisk situation där lönen knappt räcker i vanliga fall. Människor som har något viktigt inbokat just den här dagen som de verkligen inte kan annat än om de ligger på operationsbordet – eller något de verkligen inte vill missa. Människor som har en stor och viktig tenta eller ett seminarium som de måste kompensera med tre dagars textskrivande om de missar närvaro. Sådana saker. Visst inser jag det.

Men alla andra då? Sådana som jag, som har en okej inkomst och ett kontorsjobb, där sjukskrivning visserligen innebär att uppgifterna ligger kvar när man kommer tillbaka och det kan bli lite mer att göra ett tag, men där det trots allt ändå inte är någon uppenbar katastrof om man blir sjuk några dagar.

Det verkar som att väldigt många människor tar det för självklart idag att man ska jobba fast man är sjuk. Att man ska bita ihop och gå till jobbet. Fastän vi har sjukförsäkring. Ja, visst, man förlorar lite pengar på karensdagen. Det får man se till att ha marginaler för. Men sånt måste man ju ändå se till att ha marginaler för – ifall det skulle hända något värre. Att ha råd att vara hemma när man är sjuk bör vääl vara mer högprioriterat än semesterresor och dyrt boende? Tycker jag i alla fall.

Fast det kanske inte är pengarna det handlar om? Ibland får jag en känsla av att det har blivit fult att vara sjuk. Som att sjuk är något man blir för att man är svag, eller gjort fel eller ätit fel eller nåt sånt. Som att bra duktiga framgångsrika människor helt enkelt inte blir sjuka.

Där skulle jag till och med kunna tänka mig att skylla på vissa politiker och vissa strömningar som velat få ner sjukskrivningstalen – just som om det voe fult att vara sjuk. Är det inte tvärtom ett tecken på ett sunt samhälle om folk stannar hemma och tar hand om sig så att de blir friska och får tillbaka sin ork?

För en del verkar det nu alltså finare och bättre att bita ihop och jobba fast de är sjuka. Fast de förmodligen gör ett sämre jobb. Fast de smittar ner kollegorna. Och fast de på det sättet kommer att vara ännu mer slutkörda när de blir friska efter förkylningen eller vad de nu drabbats av.

Nån sorts utbrett duktig flicka-syndrom?

Idag har jag sovit, snorat, snörvlat, hostat och varit hängig. Inte gjort mer än nödvändigt i övrigt. När jag tids nog tillfrisknar från förkylningen är jag sannolikt mer utvilad än innan även på  andra sätt. Det är en positiv bieffekt ;-)

Jag vet att inte alla har den möjligheten på riktigt. Men att ha den och inte ta den… fundera över vad det säger om vår tid.

Dagen idag

Morgnarna är bättre än senare på dagen. Jag antar att det betyder att det trots allt handlar om någon sorts spänningsgrej. Jag har någon sorts täppthet och svullnad, som blir värre framåt dagen när jag varit igång, och ju mer jag märker av den desto mer ont får jag.

Tror jag.

Täppa ger trötthet.

Svullnad ger trötthet.

Ont ger trötthet.

Den här skiten är helt enkelt jävligt tröttande.

Men nu har jag i alla fall inte tagit nässpray sedan tidigt i morse. (Hoppas jag kan somna ändå.) Och jag höll ut ända till någon gång runt 7 ikväll innan jag tog en (1!) alvedon.

Jag har trots allt kämpat på och försökt orka göra lite idag. Vi har rensat ogräs ur två pallkragar, och fyllt på lite ny gödsel, och sedan planterat ut mina fyra squashplantor i den ena och nioåringens åtta gurkplantor i den andra. Så har vi burit in allt alm- och fläderklipp från utsidan av häcken så att det inte ligger och riskerar hamna på åkern mer. Jag har ”rensat” resten av plommonslyklippet så att det ska gå att använda till stödpinnar och så att det smånna ska kunna ligga under äppelträden och sakta brytas ner. Jag har sågat och klippt flädern bakom uthusen i förebyggande syfte. Och så har jag kvistat de samlade fläder-, äppel- och plommongrenar som ska sparas till ved.

Det är väl ungefär vad jag pallat. Det har varit mycket ansträngande. Hade jag varit frisk hade jag nog orkat det dubbla. Och hade jag varit frisk skulle jag aldrig ens kommit på tanken att gå och lägga mig och vila mitt på dagen – flera gånger, till och med.

April 2013 – månaden som försvann

Första veckan i april var jag hemma hela veckan med sjuka barn. Och jag var själv också sjuk.

Andra veckan i april var jag frisk nog att kunna jobba. Åkte iväg på jobbresa till Norrköping, var och pratade i något sammanhang, försökte återfå trådarna i vad jag höll på med. Men var egentligen ganska orkeslös; ännu inte riktigt frisk. På fredagen den veckan började jag känna mig hängigare igen. På lördagen bröt nästa förkylning ut med buller och bång. (Under andra veckan hann nioåringen bli frisk, och maken bli sjuk.)

Tredje veckan i april var jag sjuk måndag-onsdag. Torsdagen och fredagen jobbade jag hemifrån, dels för att jag fortfarande inte kände mig fullt frisk, dels för att jag inte ville bli smittad av nåt mer. (Maken var sjuk hela veckan, med mycket hosta och besvärlig andning.)

Fjärde veckan i april – det är nu det. Jag har varit på jobbet alla dagarna. Men i måndags var jag alldeles klubbad sista timmarna och gick och la mig när jag kom hem – kände mig inte alls frisk. Jag har under veckn haft ont i örat/öronen, runt ögat/ögonen, i pannan, kinderna, i käken, i tandköttet. Diffusa, kringvandrande symptom. Samt rasande trött. Gått och lagt mig jättetidigt på kvällarna. Inte orkat nästan nåt på jobbet. Jag har testat allergimedicin ett par dagar; kanske hjälpte det nåt mot nåt av det – samtidigt tror jag det gjorde mig etter värre trött. Jag gurglar med Corsodyl mot den kliande känslan av kanske tandköttsinflammation. Jag använder nässpray mot en täppthetskänsla som egentligen bara delvis sitter i näsan.

Jag vet inte vad det är. Som den hypokondrikerångestmänniska jag är har jag spekulerat i cancer, öroninflammationer, bihåleinflammation, tandköttsinflammation – och nya (visdoms-)tänder. Eller så är det bara lite av förkylningen som sitter kvar och påverkar på märkliga sätt. Inte vet jag. Jag hoppas att inte de här diffusa symptomen hänger samman med nåt galopperande livshotande som man borde söka vård för bums :-) Det känns bättre på morgnarna, och det är väl på nåt vis ett gott tecken? (Givet hur jag funkar med ångest och så så vill jag inte ha några som helst antydningar om att det är nåt farligt – okej?)

Nånstans under april kom visst våren, tror jag. Den hade jag längtat efter. Fast jag har inte riktigt hunnit uppleva den och njuta av den.

Jag hoppas maj blir bättre.

Förkylningar och manlighet

Får man verkligen må så här? Är det inte typ brott mot nån konvention?

Nåt i den stilen skrev min man häromdagen på facebook, som en beklagan över andningsproblem och muskelvärk och annan skit orsakad av något av de virus som valsar runt. Det vill säga förmodligen antingen det jag hade förra veckan, eller det jag har nu.

Och då var det någon som kommenterade något om det här med ynkliga män och förkylningar kontra kvinnor och graviditeter. Typ du ska inte klaga, jämfört med en förlossning är det där inget, men män är så sjåpiga med förkylningar.

Jag har aldrig fattat det här med män och förkylningar. Alltså den här ständigt refererade ”sanningen” att det ska vara extra synd om män när de är förkylda/att de ska vara extra sjåpiga när de är förkylda/whatever. Var kommer den idén ifrån? Det stämmer liksom inte på några människor som jag träffat på, men ändå upprepas det igen och igen.

Jag är också sunkig och gnällig när jag är förkyld. Det är för jävla eländigt när ögonen rinner och jag inte kan andas ordentligt!

Jag har fött två barn. Det är bland det absolut värsta jag varit med om, och jag trodde knappt jag skulle överleva första gången. Det hindrar inte att jag tycker förkylningar är skitjobbiga. Att jag har upplevt något som är mycket värre gör inte att jag inte har behov av at beklaga mig och gnälla när jag är förkyld. Inte heller tycker jag att det tar bort andras rätt att gnälla. Det är det här med i-landsproblem: bara för att det finns människor i Afrika som svälter så betyder det inte att vi i de rika länderna aldrig får klaga över något.

Jag ser verkligen inga skäl att bita ihop och hålla käft istället för att beklaga mig när jag är förkyld. Nog för att jag har mycket av duktig flicka-syndrom och är bra på att bita ihop och klara mig själv – men inte ens jag ser någon poäng med att låtsas som att allt är okej när en förkylning gör livet för jävligt.

Men kanske är det där skon klämmer när det kommer till det här med män och förkylningar: män har helt enkelt aldrig fått lära sig att de borde hålla käft och bita ihop. De gnäller när de har behov av det. Medan många kvinnor har lärt sig att de ska låta bli.

Trött på det här!

Förra veckan – alltså första veckan i april – var jag ju hemma och vabbade hela veckan, och var krasslig själv också.

Veckan som gått nu har jag jobbat. I måndags vabbade min man, och blev själv sjuk, och sedan har han varit sjuk hela veckan. Själv har jag haft en ganska stressig eller intensiv jobbvecka. Eller ja, i alla fall rörig, som det blir när man ligger efter med en massa saker och inte vet vilka trådar man ska ta tag i – de nya, de gamla eller allihopa, typ. Varit på resande fot, sovit borta en natt, kommit hem ganska sent en kväll, gått upp kvart över fem en morgon. Och samtidigt inte haft någon ork. Varit energilös. Inte riktigt orkat ta itu med saker. Hostat och haft ont i halsen. Och tänkt att det är som jag inte hunnit repa mig från influensan eller vad det nu var. Jag har gått och längtat efter sol och värme och lite lugn och ro och möjlighet att vila upp mig och komma ikapp.

Igår eftermiddag, efter en synnerligen kraftlös dag, började mina ögon bli irriterade och jag började bli snorigare. Inget gott tecken.

I morse rann ögonen, jag snorade och nös. Det kom märklig muskelvärk. Och på eftermiddagen kom nästäppan. Och sedan frysandet och huttrandet och ont i hela kroppen, och jag låg under täcke och yllefilt en dryg timme tills alvedonet hunnit värka så pass att jag slutade skaka.

Jag är sjuk igen. Det vill jag inte. Jag vill vara pigg och ha ork och energi och sätta igång med en massa vårsysslor i trädgården.

Dagen idag

På min axel sitter de lille Luther, eller någon av hans hantlangare, och viskar dumma saker i mitt öra.

Jag är fortfarande sjuk. Snorig. Hängig. Ont i kroppen. Orkar inget.

Vill gå och vila, men har inte riktigt ro i kroppen att ligga stilla. fast nu när jag gått och satt mig här igen, efter en stund i sängen, så fryser jag.

Jag är inget bra på det där med att vila. Vila och somna på dagen funkar bara när jag är rejält sjuk. Med detta sagt vill jag påpeka att jag faktiskt sovit dagtid under den här förkylningen. Men jag är väl trots allt på bättringsvägen. Bara att det går trögt. Framför allt med det där med att få tillbaka kraften.

Jodå, jag ÄR sjuk. Faktiskt. Och jag försöker ta hand om mig.

Grådask

Slask. Regn. Dimma.

Världen bortanför finns liksom inte idag. Eller syns i alla fall inte. Intighet.

Jag kör nåt liknande stuk. Snor. Rinnande ögon. iRnnande näsa. Nästäppa. Allmän hängighet och ontighet.

Jag gör det enda jag pallar: hänger med en tekopp framför datorn. Och snyter mig.