Tag Archives: vinter

Längtar kyla

Enligt SMHI har vi fortfarande sommar. Trots långa perioder av ihållande höstregn, trots att de gula och bruna löven faller och yr runt på marken i drivor, så definierar SMHI det som sommar. För än så länge har det inte varit kallt nog. Än så länge har det inte varit fem dygn på rad med en medeltemperatur under tio plusgrader.

Ärligt talat har det inte varit många dagar med så låg temperatur. Några. Inga av dem i rad, tror jag.

Vi har inte haft frost ännu den här säsongen. Och ja, det är sent.

Rekordivraren i mig tycker förstås sånt är kul.

Men en annan del av mig längtar kyla. Frost. Krispiga morgnar. Varma element.

Våra element här hemma är knappt så varma att man känner att de är igång, även om de är det. För man ska ju inte värma huset mer än nödvändigt.

När jag gått och lagt mig på kvällen fryser jag en stud, för jag har ännu inte bytt bort sommartäcket.

Fast nu säger väderprognoserna att det kan bli kallt. Att det en eller ett par dagar i slutet av veckan kan komma att bli kallt på morgonen, kanske kanske till och med frost. Sen ska det bli mildare igen.

Nå, den som lever får se…

… och inom mig gnager en oro för att minusgrader och vinter ska bli något alltmer sällsynt…

När ljuset äntligen vinner över mörkret och livet återvänder

Vintern är tärande.

Mörkret. Ja, framför allt mörkret. Och bristen på lust att gå utanför huset.

Visst, det är dubbelt. Jag gillar mörkret, det är mysigt och så. Under förutsättning att man typ kan gå i idé. Men samtidigt finns ju kravet på att hålla igång den vanliga tillvaron, med jobb och annat.

Och under de förutsättningarna blir mörkret egentligen mest bara förlamande.

Det är plågsamt att behöva släpa sig upp på morgonen när det fortfarande är mörkt. Och att behöva köra upp barnen när man själv knappt klarar av att ta sig ur sängen.

Mörkret suger bort all energi. All inspiration. All lust att göra saker. Till slut känns det som att det enda som jag kan komma på att göra är de där sakerna som måste göras. Disk, tvätt och städning. Mördande tråkigt.

Försöker komma på vad det egentligen är jag brukar vilja göra. Men även om jag kommer på sakerna, så hjälper det inte. Mörkret är i vägen. Och då inte bara som årstidsbunden melankoli, utan även rent praktiskt. Det är inte lockande att dra igång projekt med målning och annat när det är mörkt och kallt och trist utanför. Alla roliga projekt kräver utomhuset. Det ska hämtas färg och verktyg i uthuset, det behöver flyttas om saker och frigöras plats och det går lättare om man kan involvera utomhuset. Ska man såga eller måla är det mycket enklare att stå ute på backen än inne i trånga rum. Det kalla, mörka utomhuset hindrar min kreativitet. Och trädgården, detta livgivande och inspirerande att hänge sig åt eller åtminstone fördrivande av tid, är utom räckhåll och ligger i vintervila. Och nej, det ger inget att sitta och planera sommarens odlingar och sånt. Jag vet vad jag vill och ska göra. Att sitta och planera ökar bara frustrationen.

Det som blir kvar av livet är mörker och den aldrig sinande strömmen av disk.

Ja, och så datorerna. Facebookande och bloggande och liknande. Och spel, datorspel och TV-spel för barnen. Fast det är ju fult och fel, sånt ska man inte ägna sig åt. Moraliskt förkastligt skriker hela vår samtid. Man ska vilja gå ut och ägna sig åt utomhusaktiviteter fastän det är mörkt och tråkigt, och skämmas för att man fördriver mörker med skärmar.

 

Och så stiger temperaturen sakta. Ljuset vänder tillbaka. Solen finns där! Och fåglarna som kvittrar! Plötsligt finns livet igen. Plötsligt tar inte världen slut vid fönsterglasen som reflekterar disken och gör den dubbelt så stor, utan jag kan se utomhuset igen. Jag kan fly inomhusets tråkigheter genom att ta en sekatör och gå ut och klippa häckar. Och jag mår så bra av det. Även om det är ett ändlöst arbete så är det ändå så att varje litet klipp är ett litet steg i rätt riktning och en känsla av att jag gör något som bär framåt.

Jaha, det var den vintern (?)

Vi har haft en dryg vecka med snö. Inga stora snömängder, men snöfall kombinerat med blåst, fykande snö, drivbildning och reducerad tågtrafik. Inga stora problem, men bara väldigt tydlig vinter. Allt har funkat utifrån omständigheterna väl.

Däremot har det inte varit något vinterväder att vara ute i. De dagar jag gått till bussen har det varit en bitande kall vind, och jag har längtat in. Utomhusvarande har varit ett nödvändigt ont.

Igår morse tänkte jag tankar om att man borde längta ut och passa på och njuta av snön. Åka pulka, bygga lyktor, och så vidare. Fast jag hade verkligen ingen lust. Kände inte för det, kände bara det där tvånget av att man borde passa på att njuta – ungefär som man kan känna varma soliga sommardagar.

Fast sedan blev det plusgrader (eller det var det kanske redan igår morse). Snön började smälta och mjukna. Snödrivorna, med stora mängder inlagrad jord från vinterplöjda åkrar, som slipats med av den fykande snön, blev svart och smutsprickig. Stora delar av marken blev mer av sörjig vattenpöl.

Idag har talgoxarna sjungit, och det som yrt i luften har varit sådana där små flygfän (flugor? myggor?) som brukar svärma över häckarna. Det har känts som och luktat vår. Väderprognosen framöver visar i princip bara plusgrader och all nederbörd som regn.

Ja, jag vet. Oavsett vilket sätt man räknar väder på så betyder inte detta att det är vår. Enligt SMHI kan det inte bli vår förrän tidigast om två veckor. Och vi kan mycket väl få snöstorm ända fram i april.

Februari

Livet tuggar på i sin allmänna seghet. Jag tillfrisknar – tror jag – från vaddetnuär. Men den gångna tiden har liksom inte blivit vad jag hade tänkt.

Jag hade ju till exempel tänkt så lite paprika och chili (och kanske nåt mer av det jag beställde hem) så där extra skittidigt under januari och se om jag kunde få tidig skörd ute på glasverandan. Men så vart det nu inte. Istället känns det som att jag harvar runt i en oändlig brist på ork, engagemang och inspiration.

Jag menar, om något borde prioriteras just nu nu så är det att nå en dräglig nivå på disk, tvätt och allmänna sunkhögar på golvet. Och inte ens det orkar jag.

Och ja, jag fattar att folk vill fly det här. Det är inte så att jag älskar den här tiden på året. Men det måste väl gå att hitta andra lösningar än långa flygresor? Nog sjutton måste vi kunna hitta inspiration på andra sätt?

Jag saknar Midvinterljus, som ordnades av Helsingborgs stad under ett antal år men som numera är nedlagt. En hel dag med underbara kreativa evenemang som man kunde glida runt mellan. Ljus, värme, musik, föreställningar, magi. Det gav massor med energi i vintermörkret.

Vi behöver mer sånt.

Ja, där har kulturen en viktig roll i miljöarbetet: att se till att inspirera människor här hemma i vintermörkret, så att de inte flyr till Thailand.

Vinterklagan och vårlängtan

Jag är ingen vinterälskare.

Eller jo, jag älskar den första singlande snön. Jag gillar på det hela taget när det snöar, jag gillar snöstormar (jodå, i huvudsak :-)) och jag tycker det är mysigt att sitta vid brasan.

Men jag brukar säga att det räcker med tre eller max fyra veckor vinter.

Nu är det bara deprimerande. Det blir alldeles för mycket innesittande. Nej, jag är inte mycket för ”vintersport”. Jag tycker mest det är tråkigt ute så här års. Kallt och fuktigt. Man måste klä på sig en massa så fort man ska ut, och varje gång man kommer in igen blir det blött och sörjigt i farstun. Jag går ut mest för att jag måste, för att inte ryggen ska stelna till för mycket. Den stelnar väl till som en kombination av kylan och bristen på naturlig rörelse.

Jag känner mig så låst så här års. Under sommarhalvåret så finns det så mycket större yta att röra sig på – vill man greja med något praktiskt, som att såga eller plantera om eller vad det nu än är, så finns hela trädgården som ett extra hobbyrum. Behöver man slappna av eller tänka på annat eller är uttråkad så kan man alltid gå ut. Men i nuläget är utomhuset bara deprimerande, inte alls någon fristad.

Ska det nu ändå vara kallt så får det visserligen gärna vara snö. Fast nu tycker jag snön börjar bli i vägen. Och den är ändå bara vattnig och sörjig.

Jag vill ha vår! Jag vill gå och titta på saker som spirar – eller åtminstone dricka årets första utomhuskaffe.

Den bisarra längtan efter snö när våren nästan är här och hösten aldrig tagit slut

Snödropparna är i knopp. Mamma ringer och berättar att blåsipporna är blåa och snöklockorna blommar. Det är inte nermörkt när jag hämtar barnen vid femsnåret.

Det går åt rätt håll. Ljuset är på väg tillbaka. Jag är trött på mörkret, jag behöver fler timmar med dagsljus.

Ändå spanar jag efter snö på väderprognoserna. Känner ett lyckligt pirr när prognosen visar snö. Blir besviken när prognosen, gång efter annan, ändras så att snön skjuts på framtiden, ändras till regn eller helt enkelt bara försvinner.

Jag längtar ju inte egentligen efter kyla – längtar inte efter att behöva bylsa på mig tjocka kläder och frysa. Jag vill inte skotta snö och vänta på inställda tåg. Och vi har väntat alldeles för länge på vintern redan, det är dags för vår nu.

Men ändå. Ändå längtar jag efter snön. Det är som att jag behöver snön och kylan, som någon sorts markering, som en övergångsrit.

Det kan liksom inte bli vår om det aldrig varit vinter.

Idag kom snön!

I morse när jag tittade ut genom fönstret ovanför trappan såg det märkligt vitaktigt ut på den bara jorden i trädgårdslandet. När jag hade klätt på mig en stund senare och gick för att hämta in tidningen inspekterade jag. Jodå. Snö. Små små flingor av snö låg där och på en del ndra ställen, bland annat lekstugans tak, infarterna och grusvägen. På andra ställen låg snösörja :-)

En stund senare började det snöa. Efter några omgångar av uppehåll tog det sedan i och snöade under ett antal timmar, till och med så där så att luften liksom är vit. Och ja, det la sig i ett tunt tunt lager över världen, som låg kvar i flera timmar.

Nu tror jag nog att det är borta, dock. Men i alla fll. Det har kommit snö. Nu känns det liksom normalt ;-)

Sanne rekommenderar: Skånsk vinter ;-)

Idag känns det helt rätt att dricka tesorten Skånsk vinter. Grönt, med mandel, äpple och något mer…

För övrigt börjar väl sonen längta hem nu. Känns lite sådär