Apropå det här med att klä sig fin igen, då…

Det var det här med att vara fin och så. Lady Dahmer frågar kring det här med att klä sig själv och barnen fina när man till exempel ska på fest – varför gör man det?

Ett kort och enkelt svar från mig är nog “för att komma i stämning”. Om jag ska på fest, eller något annat kul eller trevligt, så vill jag gärna klä mig på ett sätt som stämmer med den stämning jag vill vara i i det sammanhanget. Det är ett sätt att förstärka en positiv känsla. I vissa fall en väldigt specifik känsla som hör till ett visst sammanhang och som är kopplad till en viss typ av kläder. Ska jag ut på folkmusikfestival i skogen och dansa polska vill jag gärna ha klänning med mycket vidd i kjolen – det blir härligare att dansa då.

Andra gånger är det mer allmänt en fråga om att vilja ha “det bästa”. Är det fest vill man ha det bästa. Lite extra god mat. Kanske mysig belysning. Kanske den bästa musiken. Och så då de där kläderna man gillar extra mycket. Allt det där är saker man kanske skulle vilja ha betydligt oftare – om än inte alltid – men av olika skäl (praktiska, ekonomiska, etc) så kan man inte ha det jämt. Man har inte råd med lyxmaten varje dag, och man kan inte ha de opraktiska (ficklösa, kalla, ömtåliga eller på annat sätt) kläderna varje dag – på jobbet, i sandlådan, när man städar uthuset, bygger väggare eller gräver i trädgårdslandet. Och då passar man på när det är fest: när man kanske har mindre ansvar eller i alla fall mer möjlighet att klä sig som man själv vill.

Det finns alltså en koppling till personlig frihet – möjlighet att uttrycka sig personligt när man inte begränsas av yttre förutsättningar.

Men visst, ibland händer det att jag kläer mig fin för andras skull. Om det är viktigt för andra och inte går för mycket mot mina principer eller är alltför obekvämt/otrevligt för mig själv, så kan jag visst klä mig fin för att det är någon annans fest – någon annan som vill åstadkomma en viss stämning – i alla fall till en viss gräns. Fastän jag själv kanske inte skulle ha brytt mig.

Och barnen, då?

Ja, inte prackar jag på dem några finkläder.

Ska vi på fest eller kalas eller nåt sånt, så visst vill jag att de ska se någorlunda trevliga ut. Har de inga egna idéer om vad de ska ha på sig, så händer det absolut att jag plockar fram något jag tycker är särskilt fint och föreslår. Men det är knappast någon särskild typ av kläder, och inget som skulle definieras just som finkläder eller bara får användas då. Ofta är det väl något nyare, mindre slitet. På det hela taget ser jag gärna att kläderna de har på sig i sådana sammanhang är rena, ofläckiga, hyfsat hela, inte så slitna, och lagom i storlek (inte alltför stora eller små). (Nej, det är inte krav jag alltid har.) Och är det gassande sol som vi måste vara ute i vill jag helst att de ska ha något som gör att de inte bränner sig. Men annars är det ganska mycket upp till dem – det är ju de som vet vad de känner sig fina i och vad de gillar och vill ha. Sliten tomtepyjamas hela julafton är helt begripligt och okej – även om jag skulle föredra något annat.

Och ja, äldsta sonen äger numera skjorta med slips, som han använder någon gång ibland. Det var han själv som ville ha det. Han har valt den själv. Och den höll vi i början som strikt finkläder – just för att det inte skulle slitas och fläckas ner i onödan. Men det är nog de enda “riktiga” finkläder vi köpt till barnen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *