Öppet brev till Maud Olofsson

I morse hade en av mina dagstidningar ett citat från dig: du hade kommenterat ordet ”hen”, och citatet var hämtat från Svenska Dagbladet:

Man riskerar att skapa barn som inte kan känna trygghet i sin identitet eftersom ens egna föräldrar inte bejakar den man faktiskt är, nämligen pojke eller flicka.

Jag känner att det behövs några förtydliganden här.

Jag är nämligen en av alla de personer som tycker hen är ett jättebra ord. Men du verkar ha missförstått vad vi vill använda ordet till.

Vi vill inte alls byta ut han och hon mot hen. Vi vill inte göra barnen könlösa och ta bort snoppar och snippor*. Visst, det finns enstaka människor som vill det, men de är väldigt väldigt få.

Vi andra, vad vill vi då?

Vi vill ha ordet till två sammanhang.

Det ena är människor som inte känner sig hemma i något av könen och som själv valt att kallas hen. Alltså ett moget beslut av en vuxen människa som inte känt trygghet i sin identitet när hen tvingas vara pojke eller flicka och som inte känner att hen är pojke eller flicka. Det handlar alltså om personens egen önskan och val. Att följa denna önskan är inte konstigare än att kalla Margareta för Maggan för att hon inte känner sig som en Margareta och därför bett att kallas Maggan.

Det andra sammanhanget har jag egentligen redan indirekt presenterat genom formuleringar ovan. (Märkte du det? Det lilla ordet hen gör ju liksom ingen stor affär av sig.) Det handlar om när man inte vet könet. När man inte vet könet så kan man antingen välja att bara säga det ena könet (då blir det ofta ”han”) eller att säga båda (”han eller hon”, ”han/hon” eller liknande). Då är det väldigt smidigt med ett ord som kan fånga båda delarna. Framför allt enklare att säga. Men också mindre utpekande. Man behöver inte riskera att säga fel, man behöver inte alls ta ställning. Det kan alltså handla om det lilla barnet i barnvagnen som man vill fråga om: ”Vad heter hen?” eller ”Hur gammal är hen?” Det kan handla om en person man ännu inte träffat och inte vet något om, till exempel läkaren som man ännu inte ens fått en tid hos på vårdcentralen (”Men om hen vill att jag ska blodprover också?”) Det är alltså frågan om ett ord som är praktiskt användbart i en massa situationer. (Barnvagnsexemplet har Hannah beskrivit mycket tydligt och bra. Varför det inte räcker med ”den” och ”vederbörande” inte räcker har jag förklarat här.)

Det är alltså inte frågan om vi skulle sluta säga hon om flickor och han om pojkar. Inte alls. Min strävan som förälder är att mina barn ska få vara sig själva, bejaka sig själva och sin egen identitet. Att förneka att de har snopp vore självklart löjligt – precis lika löjligt som att låta snoppen begränsa deras val vad gäller smak och intressen. Självklart använder jag ordet ”han” om mina pojkar.

Men Maud, det är inte det ”hen”-debatten handlar om. Den handlar om ett ord som saknats, som behövs och som nu finns. Hen löser en språklig kullerbytta.

Till och med min åttaåring begriper det. Och då tycker jag att det är rimligt att en vuxen, allmänbildad, tänkande människa ska begripa det. Om hen inte suttit under sten de senaste decennierna eller så.

*Snippa är för övrigt ett annat sånt där konstigt nykonstruerat ord som kom till för att det saknades. Det var jätteomdebatterat för bara några år sedan – när min åttaåring var liten. Nu är det väletablerat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *