Hen och personlighet

Som Maria påpekar så är sju av nio svenska personliga pronomen könsneutrala – så varför är det då så känsligt med ett till könsneutralt?

– Så behövs då verkligen ett till?

Ja, jag tycker det.

Jag vet att det finns folk som tycker att man kan använda ”den” istället om personer man inte vet könet på eller när man inte vill tala om könet. Men problemet är att ”den”, även om det klassas som ett personligt pronomen, är väldigt opersonligt. ”Den” säger man helt enkelt inte om personer, och gör man det så avpersonifierar man, ja, nästan degraderar personen till en sak. ”Hen” behövs alltså för personer som man inte vet könet på.

För övrigt minns jag hur besvärligt och konstigt jag tyckte det var med franskan (som jag läste på högstadiet och gymnasiet): där var man tvungen att hålla koll på könet för dem man inkluderade i ”de”: var de pojkar eller flickor? Och om det fanns både pojkar och flickor, då blev de liksom pojkar allihopa ändå, språkligt. Jättekonstigt.

Men nästan lika konstigt är det egentligen att behöva veta könet på en person. I en oherrans massa situationer vet man inte och har ingen som helst anledning att ta reda på det.

Det är därför hen behövs.

Läs också Hannahs inlägg ”Hur gammal är hen?”.

One response to “Hen och personlighet

  1. Pingback: Sanne skriver » Öppet brev till Maud Olofsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *