För ett tag sedan var vi och hämtade några begagnade pallkragar hos en kollega till mig. Idag har vi ställt dem på plats i trädgården. I år får de stå på den ännu inte brutna fjärdedelen av trädgårdslandet – på det sättet kväver de en del av gräset där så att det blir lättare att bryta grässvålen nästa år, och samtidigt är det naturligt att ha dem som en del av trädgårdslandet. Får se var de hamnar nästa år – jag har i alla fall en preliminär plan även för det :-) I alla fall, två pallkragar på höjden, tre sådana odlingsbäddar. Vi har lagt tidningar i botten för att ytterligare sinka/hämma (o)gräset under. Och sedan har vi fyllt dem med kompost. Underbart fin mylla från våra trädgårdskomposter (byggda av gamla or-ätna vindsgolv) som vi egentligen inte skött alls – fantastiskt!
Som för att jävlas med oss så kom det ett antal riktigt kraftiga skurar under förmiddagen när vi skulle fixa detta, så vi hann inte klart, och den tredje odlingsbädden är alltså ännu inte fylld (den har bara ett bottenskrp med gjord som täcker tidningarna), men jag klarar mig nog med två att plantera i den här helgen. Egentligen ahde jag tänkt sätta ut frilandsgurkorna, som står och stampar i småkrukor härinne, direkt, men det blåste så fasligt så jag väntar tills imorgon.
På eftermiddagen åkte resten av familjen och kommer inte tillbaka förrän på söndag. Jag är fri att själv disponera min tid, göra vad som faller mig in när det faller mig in. Vansinnigt välbehövligt och efterlängtat. Och samtidigt ger det mig en lätt tendens till katastroftankar. Det är liksom lite för bra – då måste jag på något vis räkna med att något skiter sig. Speciellt eftersom jag inte får tycka det är skönt att de jag älskar inte är här. Som sagt var, katastroftankar. Fast ganska milda ändå. Egentligen bara någon sorts krusningar på ytan. Egentligen nästan baar någon sorts pliktskyldiga katastroftankar – egentligen mer av karaktären ”Om jag tänker lite så här så har jag gjort vad jag kan för att avvärja faran”. Hade jag varit religiös kunde jag kallat det ritual. För en ateist kanske det snarast är att betrakta som tvångsmässigt ;-) Äsch, skitsamma, det ÄR ingen stor grej, faktiskt :-)
Men det ÄR lite svårt när man plötsligt kan bestämma över sin tid. Vilken av alla de där sakerna jag vill göra eller vill få gjort ska jag egentligen börja med? Det är svårt, när man är van vid att snarast stjäla sig lite tid och vara glad så länge man kan fortsätta. Men jag har hunnit klippa bortlite gräs och annat runt oxelhäckplantorna vi satte för några år sedan, klippa gräset, fylla på en del gräs och ogräs och annat i komposten, klippa bort döda grenar på lavendel, trimma lite gångar bland kisrkål och vitplister under äppelträden, klippa gräsmattan och lite annat. Imorgon (när det förhoppningsvis och enligt prognosen blåser mindre) blir det så och sätta bönor och ärtor, plantera om tomater och mer diversearbete i trädgården.
Och trädgården annars, då?
I trädgårdslandet har allt kommit upp (okej, inte riktigt alla jordärtsskockor ännu), och det mesta växer för fullt.
I örtagården har jag röjt och haft mig en del, fast ingen riktig rensning, mer ett försöka-hitta-formerna-lite. Klippt ner timjanen helt eftersom det var så mycket gammalt dött och risigt. Klippt en del gamla fjolårsståndare, klippt gräs, försökt ta bort det värsta av gräs och ogräs runt en del plantor.
Jag har klippt gräsmattan två gånger i år, vilket nog är det mesta på någon säsong sedan vi flyttade hit (eller kanske inte riktigt?). Och klippt rosorna.
Äppel- och päronträd blommar, plommonträden är överblommade, syrenblommorna har börjat slå ut. Ramslök, myskmadra och smultron blommar för fullt. Blåregnsklasarna har liksom vecklat ut sig och börjar blåna på de bakersta blommorna (det äldsta blåregnet kommer att bli helt översållat i år).
Ungefär så.