Monthly Archives: juli 2012

Women at work: Hornbachs vansinniga idé om hur man talar till kvinnor

För den som inte märkt det: jag renoverar.

Må vara att jag ibland är fegare än min man (när det kommer till att köra cirkelsågen) och att jag ibland inte orkar bära lika tunga saker som honom. Men vi renoverar tillsammans. Periodvis är det jag som varit mest drivande. Och då menar jag inte i form av att välja färger, eller att peka och säga var skåpet ska stå. När vi höll på med ovanvåningen var det långeliga tider så att det var jag som gick upp på kvällarna och byggde – satte panel i taket och så vidare – och det var jag som byggde alla mellanväggarna. Detta medan han tog marktjänst med att diska och natta barn. (Vi var båda två nöjda med fördelningen.)

Nu när vi tar upp golvet i matrummet hjälps vi åt, precis som vi brukar försöka göra i den mån vi har möjlighet. Båda tycker det är kul, ingen vill missa möjligheten att göra det roliga. Det är dammigt och skitigt – och kul.

Nu läser jag hos jämställdsexperten att Hornbach har kommit med en broschyr, riktad till kvinnor:

Denna broschyr tillägnas kvinnor som inte automatiskt tänker på manikyr när de hör ordet ”fil”. Som inte målar naglarna – utan väggarna. Och som inte använder silikon för att utöka sitt eget omfång, utan för att renovera badrummet.

Broschyren innehåller rubrikerna

  • Visa dina känslor
  • Kvinnor hör hemma i köket
  • Upp med tapeten
  • Belysningsavdelning
  • Storleken spelar roll
  • Evig lycka

Under ”Upp med tapeten” får vi se en kvinna i 80-talsgympingmundering (aprikosa knälånga tajts med trosa ovanpå, top, gympaskor och benvärmare) smeta på tapetklister på en tapetvåd i en mycket märklig pose. Denna stora bild är en av fyra illustrationer av det ”workoutpass” tapetuppsättandet beskrivs som:

1. Mjuka upp tapeterna med tapetborttagningsmedel och sätt igång! Ta tag i de gamla tapeterna med händerna, dra dynamiskt uppåt och andas ut. Andas in och dra kraftigt uppåt igen. Ja, fortsätt så, det ser bra ut!

2. Fördela klistret på de tillskurna tapetvåderna – och fram! Och tillbaka! Och fram! Och tillbaka igen! Obs! Avsluta övningen senast inom tio minuter, annars kan du inte göra så mycket mer med klistret. Inte med dina armar heller, för den delen.

3. Här tränar du axlar och ben i en enda övning. Placera den vikta tapeten med sträckta armar och för långsamt nedåt. Gå ner i knäna här – stanna först när låren skakar.

4. Till denna övning behöver du tapetborsten. Viktigt! Tryck hårt med borsten över tapeten från mitten och utåt sidorna. Efter att du strukit ut tapetvåden 10-15 gånger skakar du kort på armarna. Klar? Stå inte och lata dig nu, utan börja om igen med övning 1.

Ja, jag fattar att det är skämtsamt menat. Grejen är att det inte är kul. Om de menar allvar med att rikta sig till kvinnor enligt den inledande beskrvningen (angående fil, målning och silikon), så skulle de förstås inte utforma kampanjen på det här sättet.

Frågan är vad i hela fridens namn de tror att de ska uppnå med en kampanj av detta slag? Den enda effekten jag kan se är att kvinnor väljer att handla någon annanstans. Jag kommer i alla fall att tänka mig för både en och två gånger innan jag handlar på Hornbach igen.

Jag har för övrigt ett linne, inköpt på Hornbach för ett antal år sedan, med just den där ”Women at work”-loggan. Ett mycket praktiskt jobbelinne. Men om det är sånt här det ska associeras med vill jag förstås inte använda det.

Och man kan ju tyck att Hornbach borde haft chansen att inse hur korkat det här är, med tanke på allt det hallå som varit kring EU:s reklamfilm ”Science – it’s a girl thing”.

Men icke då. Den 29 juni skrev nämligen Hornbach på sin facebooksida:

Just nu planerar vi något stort för alla kvinnliga hemmafixare! Riktigt kul ska det bli! Ni får veta mer om några dagar…

Loppisfynd

Så här på sommaren är det högsäsong för idrottsföreningarnas stora loppisar, där hela fotbollsplanen fylls med husgeråd, möbler, böcker, kläder och gammalt skrot. Loppisarna är ett folknöje och en upplevelse i sig. Jag passar på att fylla på med rostfria bunkar, mått och grytor för en billig peng. Barnen kan köpa någon leksak eller några böcker för sparade veckopengar. Min man drar ibland hem elektronikskrot ;-) Ingen av oss blir ruinerad, idrottsföreningen får ett tillskott i kassan, och prylarna återanvänds istället för att slängas (och färre nya saker behöver produceras).

Den gångna helgen köpte jag bland annat en liten (1-liters, kanske 15 cm i diameter) Nils Johan-traktörpanna för en tia, och en rostfri ugnsform för femton spänn (så att jag nu kan slänga en gammal form med typ tefolnbeläggning som jag fått nånstans ifrån och aldrig tyckt om).

Balatum

Idag har vi fortsatt riva golv. Först bort med andra halvan av de fula mattan vi haft överst under alla år här. Sedan bräcka bort de tre resterande masonitskivorna. Sedan dragit upp en massa spik. (I de här rummet har de inte varit lika infernaliskt övernitiska (hahaha) när de spikat fast masoniten – det har inte varit hysteriskt många spikar, bara ordentligt fastspikat.) Sopat golvet, dragit upp missad spik som inte syntes i dammet. Och så dragit bort först matta två och sedan slutligen matta tre.

Matta två såg ut som (eller ja, skulle föreställa, såsom i dåligt målad imitation) fiskbensparkett. På denna matta fanns tydliga spår (inkl enstaka kvarsittande spikar) efter det gnistskyddsplåt (eller vad heter det?) som suttit under den kamin som en gång funnits i rummet (långt före vår tid – men ja, vi har länge haft funderingar på att sätta dit en ny. Det kräver dock att vi sätter rör i murstocken, den håller inte tillräckligt gott skick som det är nu). Matta två var i hyfsat gott skick när man väl fåt bort allt det gråa dammet och om man bortser från alla de fula hål som blev av att vi drog ur spikarna som hållit fast masoniten (i hålen syntes det svarta innanmätet mycket tydligt). Mattan satt för övrigt knappt fast utan var nästan bara att rulla bort, bortsett från enstaka fläckar (och där det satt kvar spikar till kaminskyddet).

Matta två och tre på kaminplatsen

Matta tre… hade ett mönster som skulle se stickat ut, med små märkliga ”stickade” blommor. Mycket märkligt tycker jag, men förmodligen tyckte man det var logiskt eller i alla fall snyggt på den tiden. Matta tre var bitvis mycket mycket sliten – där det stått möbler, där man hade gått, och så vidare. På några ställen var den helt genomsliten, så att man såg mattan svarta innanmäte ordentligt, och man hade lagt ner små kartongbitar och annat för att jämna till i hålen, och på några få ställen syntes något som förmodligen var rester av mörkt/svart lim som varit mellan matta två och tre. Ovanpå matta tre hittade vi tapetbitar av den tapet som sitter direkt under den befintliga tapeten i rummet. Ovanpå matta tre fanns också märken av en kaminskyddsplåt, dock i lite annan form.

Och underst fanns förstås ett trägolv. Brunfläckigt av limmet som en gång hållit fast matta tre (även den var lätt att riva loss), men annars i ganska okej skick. Inte fantastiskt, men bättre än vad vi trodde när vi såg ena änden av det när vi började riva mattorna häromdagen. Däremot är det ju slitet, ojämnt (det är ju därför de jämnat av med det gråa dammet/sanden/bruket/whatever) och… tja, inte vågrätt :-) Och plockas upp måste det i vilket fall, eftersom problemet ju är bjälkarna. Men ändå :-) Och direkt på trägolvet, på kaminpositionen – så sitter förstås den ursprungliga kaminskyddsplåten kvar!

Balatum

På undersidan av matta tre hittade min man ett tryckt ord, upprepat igen och igen: BALATUM.

Det var jag förstås tvungen att googla. Det visar sig att Balatum är ett märkesnamn, och att det handlar om en sorts ”fattigmanslinoleum”. AB Balatum startade 1936 i Göteborg. Flera andra liknande material tillverkades på den tiden: Götaleum, Congoleum och Trelinum, och Balatum verkar ibland användas inte bara för det specifika märket.

Så här står det i tyska Wikipedia (länk till google-översättning):

Balatum ist ein preiswerter Fußbodenbelag, der als günstige Konkurrenz zum Linoleum hergestellt wurde. Balatum besteht aus einer mit Ölfarbe bedruckten Wollfilzpappe. Balatum wurde in Neuss bis Anfang der 1970er Jahre produziert und dann von den haltbareren und preiswerteren PVC-Belägen vom Markt gedrängt.

Och i franska (google-översättningslänk):

Le Balatum est un matériau de revêtement de sol solide et décoratif constitué de carton enduit d’asphalte. D’un prix de revient peu élevé, il a été créé dans les années 1920 par les Papeteries de Genval. C’est une marque déposée, utilisée comme nom.

Och på engelskspråkiga sidor hittar jag texter om skillnaden mellan linoleum och balatum, där det bland annat skrivs följande:

Linoleum is also far more durable, making it more versitile in where it can be used. Balatum, on the other hand, does not have such durability.

Slutligen hittar jag en bild på ett Balatum-fragment på en holländsk museisida, och en tysk sajt där man kan beställa affischer mer gammal Balatumreklam.

När Naturskyddsföreningen frågar får de svar

Jag frågade ju Abba, Coop och Ica om innehållet av BPA (bisfenol A) i metalltuber och glasburkars lock. Resultatet i form av svar var magert: Coop svarade förvirrat, Ica skulle återkomma (har de inte gjort än) och Abba har inte svarat alls.

Nu har Naturskyddsföreningen frågat ett antal företag, enligt följande:

  • Företag
  • Varumärken
  • Har BPA i mat- eller dryckesförpackningar
  • Planerar att fasa ut
  • Planerat byte när?
  • Vilka produkter

Och här har Abba faktiskt svarat! I rapporten från Naturskyddsföreningen kan vi läsa att BPA finns i

Tuber (kaviarer, pastejer)

Konservburkar av metall (tonfisk, fiskbullar, stuvningar, markrill i tomatsås)

Metallock till glasburkar (marinerad sill och storkornskaviar)

från Abba Seafood (och Abba omfattar Abba, Ejderns, Grebbestads, Limfjord, Lucullus, Svennes, Abba Kungshamn, Kalles , Kung Gustaf och Hållö). Vi får också veta att de planerar att fasa ut BPA i förpackningarna 2012/2013.

Vad gäller Ica är svaret mer knapphändigt: Vi får veta att det finns BPA i

Konservburkar av metall

Aluminiumburkar

Metallock till glasburkar

i Icas egna produkter, och att man planerar att fasa ut men vet inte när.

Coop svarar att de har matförpackningar med BPA – men de vet inte i vilka förpackningar, ”eftersom Coop i dagsläget inte ställer krav på bisfenolfria förpackningar”, men mn har en ”Handlingsplan under utveckling”.

Undras när Abba tänker svara mig?

Och så kan vi konstatera att Livsmedelsverket har fel. En av mina läsare skrev som kommentar till mitt första inlägg i den här historien

Jag ringde Livsmedelsverket och frågade vad som brukar vara i locken till glasburkar. Dom svarade både att jag skulle fråga producenterna och att det inte är bisfenol A i vanliga burklock.

Dom sa att det bara var barnmatsburkar som haft det.

Och det stämmer ju inte als med vad företagen själva har svarat. Abba är alltså ett av de företag som säger att jo, det finns BPA i metallock till glasburkar.

Jaaaaa!!

(Jo, det är värt dubbla utropstecken.)

Min man talade nyss med labbet. De har analyserat våra mattprover och vårt damm. Och de har inte hittat någon asbest.

Ordentligt protokoll kommer förmodligen imorgon.

Det innebär att vi alltså ska kunna fortsätta bryta upp golvet i matrummet.

Det känns förstås fantastiskt. Och lite märkligt.

Det funkar ju som så med ångesten, att när man väl vant sig vid tanken på att nåt kan vara farligt, så är det svårt att skaka av sig det igen när man får besked om att det inte är farligt.

Polarbröd och hållbarheten

SMB pratar hållbarhet med Polarbröd i Almedalen.

Polarbröd ger mig jämt dåligt samvete. För de har massor med gott bröd. Och ofta är deras bröd det nyttigaste brödet i vår lilla affär (eftersom affären av någon anledning inte tar hem de nyttigasre alternativen från närmre producenter). Men det känns knappast hållbart att köpa Polarbröd – transporterat ungefär hur långt som helst – när man bor i södra Skåne.

Nu får man inte lämna buxbomsklipp på återviningscentralen längre

Vi var och lämnade en del ris på ÅVC innan idag. Nu sitter det en stor skylt om att buxbomsklipp inte får lämnas i trädgårdsavfall. Det ska istället läggas i säckas och lämnas i brännbart. Detta gäller all buxbom, oavsett om man har svampsmittan eller inte.

Sommaren – tiden då inget är som vanligt

Det är sommar nu. Juli. Semester.

Och då är (nästan) inget som vanligt.

Barnomsorgen kostar mer. För under terminerna (eller ja, stora delar av dem) så är det allmän förskola från tre års ålder. Det innebär att vi får ett rejält avdrag på minstingens barnomsorgsavgift. Det får vi inte under sommaren. Jag tror det är juni-juli-augusti som kostar full taxa. – Och var är barnen, då? Hemma. För vi har semester, och då får de ju inte vara i barnomsorgen.

När jag har semester får jag å andra sidan mer lön. Ja, dels är det semesterersättningen. Men så är det också det här med föräldrapenning och grejer, som innebär att jag visst måste gå upp i full arbetstid under semestern. (De där reglerna blir jag aldrig riktigt klok på, så jag får dubbelkolla med löneavdelningen varje sommar så att det blir rätt med de förutsättningar som gäller just det året. Ibland blir det fel ändå.)

Nu på sommaren borde det ju också gå åt mindre ström. det gör det förstås inte, när vi alla är hemma de allra flesta dagarna. Diskmaskinen fylls mycket snabbare. Det blir mycket skitigare i huset (inte bara för renoveringen – den står ju ändå stilla just nu).

Plastburkar till sillen – bättre eller sämre?

Vi är sillälskare, och matjessillen brukar vi oftast köpa i de runda låga konservburkarna som på senare år dominerat marknaden.

Med anledning av bisfenol- och konservburksdebatten har vi den här säsongen satsat på glasburkar. Men inför midsommar noterade jag en ny burktyp. Klädesholmen hade bytt de runda konservburkarna mot runda plastburkar.

Min spontana tanke var att plastburken var ett sätt att komma undan konservburksproblemet. Men om så var fallet, var den nya burken verkligen bättre? Tja, det beror ju till viss del på vilken sorts plast den består av. Spontant uppfattade jag det som att nederdelen av plastburken, själva burken, skulle vara av något i stil med PC (karbonatplast), som om jag fattat det rätt innehåller bisfenol, medan ”locket”, alltså den folie som sitter överst, kändes som en mjuk polyeten. Men jag vet ju inte. Och det märkliga är att jag inte kan hitta någon märkning på förpackningen som talar om vad det är för plast.

När jag ni gick in på Klädesholmens webbplats, fick jag dock på förstasidan veta följande:

Vi har gjort vår goda matjessill ännu godare. Nu gör även förpackningen gott.

En ny förpackning som låter sillen ligga i mer spad, så smaken blir ännu rikare. Förpackningen gör också annat gott – för miljön. Genom att byta aluminium mot plast sparar den också energi.

(Texten ligger som en av tre bilder som det växlas mellan som huvudinformation.)

Huruvida plast är ett bra eller dåligt alternativ finns det ju många aspekter på, vad gäller ändliga, fossila resurser kontra att man åtminstone teoretiskt borde kunna smälta konservburksmetallen med förnybar energi; jag får trots allt anta att en seriös livscykelanalys ligger bakom. Men självklart skulle jag vilja läsa mer om detta. Så jag har letat och letat på Klädesholmens webbplats. Jag hittar inget mer om de nya burkarna, än denna text som inte ens är en text utan en bild, och som byter runt så fort jag hunnit läsa den.

Lite tråkigt tycker jag.

Att döda – sniglar

Jag går på snigeljakt ibland på kvällarna och ibland när det regnat. Jag har med mig en ”giljotinpinne”, med ett vasst knivblad nertill, som skär av sniglarna. (Ja, det är en pryl som är köpt i affär. Jag minns inte vad den heter.)

Visst, det känns lite märkligt på ett sätt att ”skära halsen” av sniglarna. I alla fall de första tjugo sniglarna – men det är jag sedan länge förbi :-D Och alternativet är ju antingen att låta sniglarna äta upp min mat eller att ta kål på dem med gift. Det sista är ju förstås inte ett alternativ jag över huvud taget överväger, men det är bra som en påminnelse och gör att det känns lite mer okej att döda dem. Även om giljotinering är bryskare än gift så har det färre negativa konsekvenser i övrigt liksom.

(Hur gör de som är vegetarianer för att de tycker det är fel att döda djur oavsett vilken sorts djur det är? Bekämpar de inte alls ”ohyra”?)

Barnen är också helt med på noterna. Det kändes lite märkligt först att förklara för snartfyraåringen att jag letar reda på sniglarna för att döda dem, men han är helt med på varför och hjälper gärna till att leta. (Japp, det finns säkert många som tycker att det också gör mig till en dålig förälder ;-) Istället borde jag säkert fortsätta smyga ut om natten och inte berätta för barnen ;-))