Tag Archives: matrum

Odödliga vindor

Här går man och tror att kanske kanske har vindorna under huset slutligen lagt av. Det har inte tittat upp några i matrummet sedan vi gjorde vid det för tre år sedan.

Men så flyttar vi på byrån i hallen, och där bakom i kanten mellan vägg och golv sticker det förstås upp några långa bleka taniga vindor.

Vinda från hallen

Och när jag sedan går och kollar i köket, i grytskåpslådan längst ner under spishällen, så finns där faktiskt vinda igen. Fast vissen.

Åkervinda i köket

Efter apokalypsen kommer det att vara vindorna som överlever och tar över jorden. Jag tror banne mig de är odödliga.

Plugg i väggen och träklossar

Förra helgen skulle vi slutligen sätta upp hyllor i smatten bredvid murstocken i matrummet. Mellan murstocken och väggen satt förr ett supeskåp, som vi plockade bort när vi renoverade rummet. Istället fick muraren mura i smatten också. Och sedan hade vi tänkt måla det hela med linusfärg, men sedan har vi valt att låta bli, för att det är enklare med den råa ytan när man förvarar ved där.

För det är tanken: att förvara ved. Vilket vi också gjort och gör.

Men vi ville också ha hyllor där. För att kunna dela upp veden i flera våningar. Och för att kunna använda utrymmet till annat under sommarsäsongen. Som till att ställa torkollan och kunna torka saker från trädgård och skog. Så i julklapp fick vi rostfria hyllplan, beställda enligt våra önskemål, av mina föräldrar.

Så, förra helgen skulle vi sätta dit skruvar att lägga hyllplanen på.

Det var rejält nervöst. Viktigt att de kom på precis rätt ställe, för att det inte skulle bli skevt och fult. Viktigt att hållen blev bra och snygga och inte gick sönder. Och så vidare.

Efter noggrannt funderande och mätande och vattenpassande och markerande med penna och spik, så började min man borra. Först med tunt borr, sedan med grövre, för att sedan kunna sätta i grova plugg.

Svordommarna och förtvivlan blev värre och värre.

För innanför murarens hårda puts och det gamla lagret hård puts därinnanför fanns – ingenting? Eller ja, det var i all fall så det verkade först. En dryg centimeter in i väggen sprätte borren åt märkliga håll, och det fanns inget för pluggen att fästa i.

Fast efter lite funderande och undersökande så konstaterades att det nog egentligen fanns något. Typ ett klassiskt skikt av kalkputs, betydligt mjukare och smuligare än de yttre lagren, och som därför pulvriserades totalt av borret.

Oavsett vilket: pluggen kunde inte fästa, skrivarna kunde inte fästa – och pluggen gick nästan inte att få ut igen :-( Till slut fick vi i alla fall bort dem.

Så vad göra då då? Tja, nästa variant blev att blanda finbetong, stoppa i plastpåse, klippa av hörn och spritsa in i hålen och sedan trycka i pluggen. Och hoppas. Och vänta.

Det funkade inte. Dagen efter visade det sig att pluggen inte satt fast.

Så nu sitter pluggen där, lösa, halvt utdragna. Just nu hr vi egentligen inte någon plan.

Och jag saknar de där träklossarna och träpluggarna som vi hittat inmurade här och var i huset. Inmurade på ställen där man vetat att man skulle komma att behöva fästa saker. Som längs med väggarnas nederkant, där man skulle fästa listerna. Och i köksväggen där man skulle fästa köksskåpet. Må vara att det känns märkligt – men uppenbarligen var det en lösning som funkade. Till skillnad från våra försök…

Energiexperimentet som försvann

För drygt ett år sedan gick vi med i Eons energiexperiment 100koll. Vi hade ganska låga ambitioner; mest var det väl så att det hade känts fånigt att inte gå med när vi fick chansen.

I början väckte det väl ett visst engagemang i familjen. Och grannfejden funkade faktiskt ganska bra i praktiken, för även om vi tyckte det var fånigt och inte funkade så bra, så var det ju i alla fall lite småkul. Inte minst tyckte dåvarande åttaåringen att det var lite spännande, vilket förstås gjorde att vi gick in lite oftare och kollade läget.

Men så gav vi oss på att renovera matrummet. Matrummet, som var det rum som 100koll-prylen suttit på väggen i. Och i den allmänna röran och med de nödlösningar som alltid följer av att man ger sig på att renovera ett rum så fanns liksom inget riktigt bra ställe att sätta prylen på istället. Den hamnade på skrivbordet i kontoret. Inte alls lika smidigt att springa och titta på.

Renoverande gör ju förstås också att man har mndre tid över att bry sig. Eller, på något vis orkar man inte fokus på hur många saker som helst. Dessutom var de metoddelar som kördes efter Grannfejden i bästa fall ointressanta och i vissa fall outhärdliga.

Så, helt ärligt: det rann ut i sanden. Jag har i princip inte tittat eller brytt mig sedan månadsskiftet juni-juli.

Nu är experimentperioden slut.

Och, trots allt ovanstående visar det sig att vi har sänkt vår förbrukning med 53,31% enligt siffrorna på experimentsajten. (Jag har inte kollat av mot elräkningarna, så jag vet inte om det stämmer i praktiken eller om experimentutrustningen visar glädjesiffror.)

Det låter ju fantastiskt bra.

Men. Som jag påpekat tidigare, så handlar experimentet bara om elförbrukning. Och den allra största energiförbrukningsposten handlar ju om uppvärmning. Vår uppvärmning sköts av en panna, som kan gå på el eller pellets. Pellets är förstahandsvalet, el är reservlösningen. Strular pelletsen, av en eller annan anledning, så ökar elförbrukningen.

Exeperimentet har fått oss att vara lite duktigare när det gäller den sorts pelletsstrul som vi själva kan råda över. Det vill säga, det har varit en extra motivation när det handlat om att bära in pellets när de tagit slut på okristliga tider eller när någon varit sjuk eller man av annan anledning egentligen kunnat tänka sig att skita i det och köra på el. Och en extra motivation att ta itu med att sota pannan eller dammsuga ur pellets som fastnat eller annat sånt. Så vi har kört mer på pellets ocjh mindre på el än säsongen innan. Å andra sidan, sånt hänger också samman med till exempel att det här varit en ganska ”mild” vinter, både vädermässigt och på en del andra plan.

Och det vi kan förebygga eller hantera är ju bara vissa typer av pelletsstrul. Andra sorters strul kan vi inte göra något åt. Och de kommer slumpmässigt ent tidsmässigt. Den gångna veckan har vi gått på el mer än halva veckan. För en fallucka inne i pelletsbrännaren gick sönder. Dessutom var det ”nya” (nyaste) rostret i sämre skick än det gamla. Och yttre brännarröret måste slutligen bytas ut. I väntan på reservdelar fick vi alltså gå på el. Vilket innebär att vi gjort av med löjliga mängder el senaste veckan.

Detta syns dock inte i experimentstatistiken. För experimentperioden slutade vid månadsskiftet.

Så, tja, en minskning på över 50 procent. Det är väl bra. Men mestadels beror det nog på tur. Och tur ger ganska missvisande statistik. Åtminstone på så kort tid som ett år.

Små små steg i taget återgår vi till normalläge

Lister på plats i hörnet där julgranen tidigare stod (ja, granen dansades ut igår), och skänken tillbaka på plats. (Övriga lister inte på plats än.)

Expedithyllorna med spel och en del annat tillbaka i vardagsrummet.

Små små steg i taget tar vi oss tillbaka mot normaltillvaro i matrum, vardagsrum och allrum… :-)

Shabby chic och taket

Jag ligger och stirrar i taket. Taket i matrummet. Längs en av listerna som delar in pärlspontstaket i fyra fält saknas det färg. Taket är i övrigt vitmålat, men längs med den här listen satt tidigare sladden in till lampan i mitten av taket. Nu går lampsladden flyttad, och där sladden tidigare satt fattas det färg. Därför syns nu tidigare färglager, i någon sorts blågrön nyans. (I ärlighetens namn kan det mycket väl vara bara en grundning, det där undre lagret.)

Takfärgen är inte perfekt i övrigt heller – det fattas flagor både här och där. Precis som på dörrar och dörrfoder. Det gör inte så mycket. Det handlar om normalt slitage. Vi kommer förmodligen inte att göra något åt det i nuläget. Men det där blågröna kommer vi kanske att måla över. Kanske.

Och jag ligger och tänker på det här märkliga fenomenet shabby chic. På önskan att saker ska se gamla och slitna ut. Fast på ett konstlat, onaturligt sätt. För de där avsiktligt shabby chic-slitna sakerna är ju sällan slitna på det sätt saker normalt sett är. Det är ”snyggt” och jämnt slitet. Inte som det där riktiga slitaget. Som extremt mycket runt dörrhandtaget eller på golvet framför spisen eller på den där lådan som man drar ut flest gånger.

Eller för den delen där det tidigare suttit en lampsladd.

Helgdagskväll i renoveringsobjektet

Jag står med en tub märklig kletig massa och trycker in i hål i brädor. Den kletiga massan heter Multi filler, och brädorna är de breda golvlisterna eller socklarna till matrummet. De ska helst tillbaka på plats, men innan dess ska de värsta hålen (hål efter spikar, sprickor från när vi bräckt loss listerna och diverse hål som kommer sig av att träet är gammalt och delvis orangripet) lagas och listerna målas ett varv eller två, så de ser hyfsat drägliga ut.

Jag vet inte vad den kletiga massan innehåller, och vill förmodligen inte veta heller, men den faller i alla fall inom kategorin spackel. Och detta kladd gör det möjligt för oss att återanvända de gamla listerna, som är avsågade och anpassade för rummet, och som gör att rummet behåller sin prägel, istället för att vi ska skaffa nya.

Inte så att alla de gamla listerna är likadana heller. Det är en del av prägeln på rummet – och huset: n del av listerna är profilerade, andra inte. Så är det. Så får det vara.

Så jag står där och trycker in Multi filler i sprickor och spikhål. Jag stor där i ylletunika och långkofta för att hålla mig varm om ryggen och tänker att jag förmodligen inte kladdar ner mig, för det brukar jag inte göra, så det går nog utan att byta till jobbekläder. (Japp, det går.) Jag tänker tacksamma tankar om att jag kan stå inomhus och göra det här, i det uppvärmda huset, inte i uthus eller garage. Jag tänker tankar om att det samtidigt är skönt att det fortfarande finns golv härinne i huset som vi inte behöver vara rädda om, fula urgama plastgolv som står på listan över kommande utrivningar och därför är skitsamma om man fläckar ner – det är så mycket enklare att inte behöva bry sig.

Jag står i uppvärmt hus och i sköna kläder och gör saker jag tycker om. I bakgrunden sjunger Sofia Karlsson Dan Andersson-visor.

Jag har ont i ryggen, men det är bättre. Och jag har det himla bra. Jag har en kamin, och ett hus med vackra pärlspontsstuckaturstak jag kan ligga och titta på när jag sträcker ut ryggen mellan varven, och en stereo som kan spela musik jag älskar.

Nu brinner det

Sotarn har varit och kollat och provrökt kaminen – och röken går åt rätt håll. Vi får elda.

Det gör vi.

Blommiga väggar på gång?

Sent igårkväll förlimmade jag väggarna i matrummet. Hälften vatten, hälften tapetlim. Rolla på väggarna, med pensel i kanterna.

Jag kände mig allmänt lite… skeptisk. Jag hittade en hel massa gropar  och ojämnheter i det nyputsade som vi inte upptäckt innan. Jag slabbade lim på alla ytor och var rädd att det inte skulle vara tillräckligt – och samtidigt rädd att de kvarvarande tapeterna plötsligt skulle släppa när de fick limblandningen på sig.

Idag har vi tapetserat. För allra första gången (i alla fall om man räknar riktig tapet; vi tapetserade med sådan där ”återställare” för typ 9 år sedan). Det kändes väldigt läskigt. Var börjar man? Hur gör man? Har vi tänkt på allt? Vågar vi verkligen sätta kniven i? (Ungefär som att börja klippa i dyrt tyg, typ.)

Men mina föräldrar kom hit och avledde barnen (tack!). Och vi mätte och pratade och funderade. Och gjorde.

Nu har vi tapetserat halva rummet ungefär. Det se skitsnyggt ut. Trots att vi alltså kör mönsterpassning… :-) (Axmarby. Rödblommig.)

Men nu väntar jag bara på att allt ska ha rasat ner tills vi vaknar imorgon.

Milstolpe

Igår kom den på plats. Kaminen. Installerad och klar.

Bruket runt anslutningsröret måste härda. Och vi måste få fatt i en sotare somm kan provtrycka innan vi får elda.

Men ändå.

Egen härd är guld värd.

Vi har en kamin i husets hjärta. En kamin som kan hålla oss varma både kalla vinterdagar och vid strömavbrott. En teoretisk möjlighet att värma mat även utan el.

Om det krisar kan vi flytta ner på bottenvåningen och hålla oss i bara kök, matrum och vardagsrum – till nöds sova alla i soffan (140 cm bäddsoffa).

Det känns tryggt. En eldstad är grundläggande trygghet.

Imorgon är en nervös dag

För det sägs att de ska komma och installera kaminen.

Det vågar jag inte tro på.

Och kommer de så kommer ju nåt att strula. Hålet de ska göra i murstocken kommer att bli för stort. Röret de satt i murstocken kommer att visa sig att de satt i fel. Kaminen kommer att hamna fult assymmetriskt – eller ramla genom golvet.

Dessutom kommer det att visa sig att man absolut inte får lov att elda i kaminen på ett halvår.

Och nej, vi har inte tapetserat än. Väggarna är putsade och spacklade och slipade. Lim hemskaffat. Tapetbord och verktyg likaså. Och tapeter förstås. Nästa steg är att förlimma väggarna. Får se om vi orkar imorgon.

Som jag minns det så valde vi att satsa på tapeter i det här rummet för att det skulle vara mindre jobb. För att vi i huvudsak skulle kunna låta de gamla tapeterna sitta kvar, och bara riva bort det som satt löst. Hahaha! Gud så dumt! För nu har vi ju nästan putsat om hela rummet lik förbaskat. Och hade det inte varit för att vi skulle tapetsera så hade det inte känts så nervöst i magen för om det verkligen blivit tillräckligt jämt…