Piffiga påsar och mamman som blev arg – rapport från barnkalaset

Vi har haft barnkalas. Jag har överlevt. Fast det är med nöd och näppe.

Barnkalas är jobbigt nog som det är ändå. Den här gången grundade vi med en och en halv vecka med vab och egen sjukdom, som varken jag eller min man hunnit bli ordentligt friska från. Och igår fick jag dessutom, drygt två veckor försenat, mens. Mensen har idag varit kraftfull. Och, det är sällsynt numera, men idag har jag haft mensvärk. Inte värsta sortens, men stundtals påtaglig.

Man kan beskriva det här kalaset på olika sätt. Ett sätt att beskriva det är att det var ganska välplanerat. Vi hade en ungefärlig tidplan för när vad skulle hända. Grillning när barnen kom och utelek en stund. Smidig uppdelning i grupper när de kom in, med varsin låda lego och en uppgift att ta sig an. Tårtätning (hemgjord legotårta). Samlad presentöppning och hempoppade popcorn. Nya lag och charader. Godispåsar. Och så lite annat. Vi höll oss dessutom i huvudsak till tidplanen.

Även på andra sätt kan man säga att det var ett ganska lyckat kalas. Till exempel hade vi efter mycket funderande valt att skicka med en liten lapp till föräldrarna när vi skickade ut inbjudan. På lappen stod ungefär

Eftersom vi vet att en del av er undrar så kan vi berätta att födelsedagsbarnet önskar sig lego och playmobil samt träd planterade i till exempel Afrika.

Vi vill samtidigt poängtera att ert barn är precis lika välkommet utan present – kalas har man ju för att ha kul med sina vänner!

En förälder har tackat och tyckt att detta var jättebra. En annan förälder ringde och meddelade att ”XXX kan inte komma men hen tyckte att det här med träd i Afrika var så bra så vi köper ett i alla fall”. Och överlag var det ovanligt vettiga presenter.

Dessutom hade vi väldigt piffiga godispåsar, gjorda av sparat snyggt återanvänt presentpapper, omknutet med återanvända presentsnören och innehållandes (nytt) ekologiskt godis och (nya) ekologiska clementiner.

Men man kan också beskriva kalaset som kalaset då jag skällde ut de gästande ungarna. Först lite milt en gång, och sedan lite mer en gång.

Och det berodde inte på mensvärken eller influensan. Hade det inte varit för dessa detaljer hade jag förmodligen sagt ifrån ännnu tidigare.

För jag tycker flera av ungarna saknar hyfs, på ett sätt som övergår mitt förstånd. De uppför sig på sätt man verkligen inte gör när man hälsar på andra männniskor.

Det här är saker jag inte tycker är okej att göra på ett kalas men som ändå hände på kalaset (och listan är inte fullständig):

• Plocka upp slumpmässiga saker man hittar i trädgården, springa runt och vifta med dem mot de andra barnen, fäktas med dem och ta sönder dem. Gamla brädor, bambukäppar och diverse annat.
• Spela fotboll med ett av barnens skor. (Lång stund.)
• Sitta och banka vid bordet med skedarna i bordet och gapa om att man ska ha tårta.
• Skrika, gasta, gorma och ha sig även när man upprepade gånger sagt till dem att vara tysta.
• Lägga beslag på klockan vi tagit med ut för att kunna ringa i för att få uppmärksamhet och sedan klinga i den konstant en lång lång stund.
• Säga åt mig ”Du ska dö!”

Och nej, han som sa det där sista menade säkert inte det. Det skiter jag ärligt talat i. Så säger man inte – inte till någon. Även om man bara är åtta år gammal. Det är inte på något vis roligt och inte på något vis okej – och ja, man ska ha mer vett än så i den åldern.

Så ja, jag skällde ut dem. Och talade om för dem att jag skämdes å deras föräldrars vägnar.

Och må vara att jag nu kanske är den där konstig, hemska mamman. Men ärligt talat så är jag mycket hellre det än en som bara låter allt sammans rinna av. För om ingen säger ifrån så blir det ju heller aldrig bättre. (Dessutom blev det aningens bättre efter att jag skällt.)

Men det vete fan om jag orkar med kalas fler gånger. Jag måste hitta någon lösning, något sätt att hantera detta, för att förebygga bättre. För så här kan vi inte ha det.

Men jag är i alla fall stolt över de fina godispåsarna.