Jag har alltid haft långt hår. Ja, så länge jag kan minnas. Eller så långt tillbaka det finns bilder, och förmodligen så jag varit gammal nog att håret haft chans att hinna växa sig långt. Så nära alltid man kommer.
Fast med viss reservation för vad som är långt. Ibland har jag klippt det kortare. (Inte jag. Mamma, eller senare min man, förstås. Jag har fortfarande aldrig vågat klippa mig själv, även om jag ibland funderar på att våga det.) Som allra kortast kortare än axellångt. Det är extremt kort och ovant för mig. Och flera år sedan nu.
De gånger håret fått bli kortare så har det främst handlat om rationella skäl. Och det har främst varit efter att barnen kom. Dels har jag inte tid att bry mig om håret. Det tar tid och ork att tvätta men framför allt torka det. (Jag blir i princip alltid förkyld om jag går ut med blött hår eller lägger mig med blött hår.) Tid är alltid en bristvara. Varför då ha långt hår, när det liksom bara blir ett tidsproblem? Dels har jag tänkt att det ju måste vara miljömässigt bättre med kortare hår. Mindre vattenåtgång, mindre schampoåtgång.
Men håret växer ut igen. Och det tar emot att klippa av det. För jag är så van vid det långa håret, och trivs egentligen med det. Det är jag. Utan det långa håret kan jag inte fläta och sätta upp och sånt där. Och även om jag periodvis nästan inte gör något sådant, så är möjligheten värdefull.
För tillfället räcker mitt hår i utsläppt tillstånd ner till midjan. I alla fall de längsta bitarna :-) – det är lite slitet och inte jämnlångt. Lutar jag huvudet bakåt räcker håret ner på baken. Fast i flätat tillstånd blir det förstås mycket kortare. Och nej, jag har inga planer på att klippa det. Inte mer än topparna.
För övrigt s tvättar jag det mycket mer sällan nuförtiden. ”Förr” tvättade jag det två-tre gånger i veckan. Nu snarast var femte-sjunde dag. Och håret har anpassat sig. Och jag har inte samma krav som ”omgivningen” på hygienhysteri :P Det får vara så, helt enkelt.