Det har ganska länge varit svårt att få läsa för sexåringen. Han har mest velat att vi ska läsa stora faktaböcker av det där slaget med mycket bilder, en större text och massor med små texter på varje uppslag. Varken jag eller pappan gillar sådana som högläsning – de funkar bättre för eget bläddrande och läsande, men då behöver man också läsa bättre än sexåringen gör. Vi har hellre velat högläsa skönlitteratur: en sammanhängande berättelse som leder i någon sorts riktning, har ett början och ett slut och man liksom upplever något tillsammans. Men bilderböckerna har han huvudsakligen vuxit ifrån. Och allting av något mer avancerad karaktär vi försökt läsa för honom har han tyckt varit för tråkigt eller för spännande eller något annat.
Men så härsomsistens lånade vi hem några Roald Dahl-böcker från biblioteket. Min man började med att läsa ”Mitt magiska finger” för honom. Det gick hem. Sedan lyckades jag få läsa ”Den fantastiska räven” för honom, och den var också poppis. Så häromdagen bad jag elvaåringen hämta ”SVJ” från sin bokhylla, så vi kunde läsa den för sexåringen.
Till att börja med var han skeptisk. Det var ganska läskigt och pirrigt i början, och egentligen ville han inte fortsätta, men jag lovade att det inte skulle vara någon fara och att det skulle bli bättre. Och det övergick ganska snart i förtjusning. Han har vridit sig av skratt åt både de språkliga tokerierna och historien i sig, han har nästan krupit ur skinnet när det varit spännande – men på ett bra sätt. Och jag har aldrig varit med om att han på detta sätt tjatat om att vi ska fortsätta läsa en bok, eller att vi läst klart en tjock bok så snabbt.
Sexåringen älskade helt enkelt SVJ. Jag har också haft roligt; jag har ju läst boken förut, men det var tillräckligt länge sedan för att ungefär allt skulle vara överraskningar. Och resten av familjen, som stundtals befunnit sig i närheten, har stundtals också brutit ihop av skratt.
Sammantaget ett mycket gott betyg, alltså.
Pingback: Sanne skriver » Recension: Matilda av Roald Dahl