Dag 1: Up and away!

Efter gårdagens niagarafallsmens köpte jag supermeganattbindor. Dagen lämnade även efter sig elakt nariga händer efter fruktansvärt många toabesök och tillhörande handtvätt.

Inatt sov jag huvudsakligen skitkasst och oroligt – så där som jag nästan alltid gör om jag vet att det ska hända något särskilt dagen efter som gör att jag behöver sova ordentligt och gå upp tidigt. Det vill säga jag kommer inte till ro, somnar inte, och när jag väl somnar så vaknar jag flera gånger och har svårt att somna om.

Och älsklingen vaknade någon gång halvvägs genom natten, skulle gå på toa, skulle sätta på sig glasögonen – och så trillade ena glasögonskalmen av! Så han fick leta fram superlim och småverktyg och göra nödlagning mitt i natten.

Nå. Vi gick upp vid sextiden. Inte skittidigt egentligen. Taxin som skulle ta oss till tåget anlände 14 minuter före beställd tid, så vi kom iväg i god tid.

—–

Här skulle det egentligen vara en massa tankar från första dagen – om flygplatser och flygplan och fish and chips och annat. Fast det hann eller orkade jag aldrig skriva just då. Så det får förhoppningsvis bli senare.

TILLÄGG: Här finns nu resten.

——

Annars har dagen präglats ganska mycket av fortsatt niagarafallsmens. Ingen mensvärk eller så, men löjligt blodflöde. Trots supermeganattskatålaalltbindor, så har jag idag bytt binda (cirkatider, förstås) kl 06, kl 07, kl 08 (på pågatåget), kl 9.40 (på Kastrup), kl 11.50 (på flygplanet), kl nåntid jag inte riktigt minns men efter att vi hämtat ut bilen på flygplatsen och kört till närmsta fish and chips-ställe (där jag gick på toa medan de andra beställde och det egentligen redan var mer än vad bindan klarade av, om man säger så), en stund innan kl 16 engelsk tid (och då hade jag blött igenom både byxor och tunika), kl 17.45, kl 19.30, kl 21, kl 22… Stundtals är det liksom nästan så att jag undrar om det är som jag kissar på mig – fast det är det ju inte, det är blod som kommer, både levrade klumpar och rinnande. Fast jag känner mig liksom märkligt nog inte alls så medtagen eller under isen som jag tycker jag borde ha att förvänta mig. Det är mer praktiskt jobbigt. Och det känns lite udda. Men stundtals funderar jag på om något är knas. Om det inte tänker sluta blöda. Och så funderar jag över det här med hur kroppens system egentligen fungerar och vad det är som gör att mensen ibland är mer stillsam och långsam och det ibland är som att en fördämning brustit. Vad det är som styr.

Fast det är väl inte sånt folk vill läsa om i en reseskildring. Det är väl på det hela taget alldeles för privat.

Men ärligt talat, när man bytt supermegabinda för sjuttioelfte gången samma dag, och lägger typ golvpapp i sätet på hyrbilen för att inte blöda ner den, och man står på en parkeringsplats i Bicester och har blod igenom kläderna och försöker gräva fram ett par trosor ur resväskan för att kunna byta åtminstone just trosorna, men inte ens lyckas gräva fram trosor ur packningen för att man är så narig om händerna att man börjar spontanblöda på ovansidan av ena handen bara av att väskan skrapar mot handryggen, och man liksom inte alls vet vad man ska göra eller var man ska börja, då är det liksom svårt att tycka att det inte är en väsentlig del av reseskildringen.

2 responses to “Dag 1: Up and away!

  1. Håller tummarna att lugnar sig/kram

  2. Pingback: A year ago – nu är det sportlov igen | Sanne skriver

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *