Fast jag vet, det är inte så konstigt.
För jag såg ju. Såg hur du tynade bort och försvann. Såg hur kraften rann av dig den där allra sista tiden. Sista veckan, sista tio dagarna, sista månaden. Jag såg. Jag borde ha fattat. Borde ha accepterat i tid.
Men jag litade ju liksom på dig. Du sa att det inte var fullt så illa.
Du ville ju inte att det skulle vara så illa. Förstås. Du ville inte acceptera att det var dags att dö så snart. Du hade accepterat att du skulle dö, men du ville helt uppenbart fortsätta att tro att det skulle dröja mycket längre.
Och så var du rädd. Inte för döden, men för att det skulle bli väldigt plågsamt i slutet. Det var det som oroade dig. Och det var ju liksom inte så där förbannat plågsamt, under det där som liksom blev den sista tiden. Och då kunde det ju inte riktigt gärna vara dags ännu, liksom.
Så jag är lite arg på dig för att du liksom lurade mig – eller vad man ska kalla det. Men mest arg på mig själv för att jag gick på det.
Och arg på mig själv för en massa småsaker. Som att jag inte sa till din mamma att nu behöver vi faktiskt prata själva en stund, då när vi satt och gick igenom listan.
För som sagt var, egentligen visste jag väl? Även om jag inte visste att det skulle gå riktigt så snabbt. Så fruktansvärt snabbt. Jag trodde på läkarens månader. Jag trodde att du skulle fortsätta tyna bort, långsamt, stillsamt, lite i taget, alltmer sängliggande, alltmer svag. Inte så där pang bom. Inte för att någon riktigt sagt det, men för att alla signaler sjukvården skickat hade pekat åt det hållet. Pratet om hur ofta ASIH skulle komma, typ samma dag som du åkte in för gott. Läkaren på cytostatikamottagningens prat om nästa gång vi ses när vi var där den 11 april. Inget antydde den här hastigheten. Ingen hade räknat med det.
När något ger mig riktigt mycket ångest, akut och momentant och plötsligt, så får jag en märklig sorts röksmak i munnen. Eller det är inte en jättebra beskrivning, men den bästa jag kan åstadkomma. Det är i alla fall en väldigt distinkt och påtaglig smak och känsla. Som när bilverkstan ringer och säger att det här kommer att kosta fruktansvärt mycket pengar. Eller när jag slår i nacken akut och rejält. Eller något annat sånt.
Den där sista tiden hade jag många sådana. Hos läkaren den 11 april. När läkaren från ASIH ringde på kvällen den 29 april och sa att man misstänkte inflammation i buken. När läkaren hörde av sig på förmiddagen den 30 april. Och några fler gånger. Röksmak med allt kortare intervall.
Normalt är den där röksmaken kopplad till ett rejält ångestpåslag i övrigt. Ångest och panik och upprördhetskänsla i hela kroppen, ett vad ska jag göra nu. Men de här gångerna var det liksom något som ändå lyckades rinna av mig. Dels för att jag med tiden lärt mig hantera ångest genom att faktiskt låta den vara, inte stressa upp mig över den utan mer tillåta mig att finnas i den. Dels för att jag i det här fallet liksom någonstans accepterat att detta var oundvikligt och på väg och inget jag kunde göra något åt. Bortanför min makt. Och därmed på sätt och vis bortanför den normala ångesten – den där ångesten som sysslar med vad jag kan och bör göra något åt.
Och ändå. Ändå.