Jag skrev en lista på slutet. Då någon gång efter den 11 april. De saker vi skulle försöka hinna och orka lösa. Konkreta saker och mer diffusa saker. I kort sammanfattning i huvudsak nedanstående grejer:
- Diskmaskinen
- Pelletsbrännaren
- Bromsarna på bilen
- Lösenord och koder och instruktioner till teknik
- Lista över vem som kan hjälpa till med vad
- Livshistoria
- Brev till barnen i framtiden
- Bilder och spela in musik och röst och annat sånt
- Begravning och annat relaterat
Det var egentligen mest den första klumpen som blev avbetad. För det var saker jag kunde fixa.
Lösenord och sånt där tänkte du nog fixa. Fast sen. När du hade vilat lite mer, kanske? Inte vet jag.
Livshistoria konstaterade du att det ju kunde funka med mitt förslag, att du startade en grupp på facebook där folk fick berätta minnen och du kunde kommentera och fylla på, liksom. Och det där med att skriva brev till barnen som de skulel kunna få vid framtida viktiga dagar tyckte du väl var en sympatisk idé, men du kände att du hade väldigt tomt på formuleringar och idéer.
Fotograferingen brann inne av en skadad fotografhand och ett regnväder, och så blev det aldrig mer.
Och begravningen sa du ytterst lite om då. En text som skulle läsas. Alla som vill komma är välkomna. Tack och lov hann du i alla fall prata lite om begravningen din näst sista dag i livet, när du väl slutligen hade fattat att du faktiskt skulle dö.
In i det sista hade du svårt att få tummen ur och göra saker. Och dessutom var du nog väldigt väldigt trött. Mentalt och fysiskt. Mer än du ville erkänna ens för dig själv. Ja, och så satt din mamma bredvid när jag försökte gå igenom listan, och det kände åtminstone jag mig obekväm med, men just då var jag för fjantig för att säga att jag ville prata med dig ensam. Korkade Sanne. Och du var nog för trött för att längre riktigt klara av att se sådant på mig.
Längst ner på min lista stod det här:
Stärkande ord och stöd till när jag behöver det…
Jag minns inte ens om jag faktiskt nämnde det, när vi satt och gick igenom listan. Gjorde jag det så skämtade jag nog bort det.
Fast jag hade så rätt. Jag hade behövt något från dig. Något klokt som du hade tänkt ut, något för mig att läsa och hämta kraft ur. Något som var dina ord och grundade sig i hur väl du kände mig.
För det är förbannat tungt att klara sig utan dig.
Pingback: Röksmaken och korkade jag | Sanne skriver