En av de saker som gör påtagligt ont i sorgen är alla saker som är förknippade med dig och som blir gjorda nu men inte blev gjorda medan du levde.
Som musik. Att det liksom kanske kan tänkas bli av att få ordning i studion och spela in musik. Det känns så vansinnigt och sorgligt. Varför såg vi inte till att få det att hända medan du levde?
Fast jag vet ju varför. När du blev sjuk så fortsatte vi där vi var just då. Det var hela tiden konstgjord andning. Vi visste inte hur lång tid vi hade. Vi visste aldrig ens mer än på några dagars sikt vilken kvalitet vi hade att vänta oss av dagarna, vad som skulle vara möjligt.
Då ändrar man inte riktning. Då fortsätter man i den riktning man är på väg just då, fortsätter på den inställda kursen, så långt man hinner.
Vi var i någon mån kvar i småbarnsåren. Slutskedet av dem. Tiden när anpassningen till små barn styr tillvaron. Och ja, det var väl dags att växla. Men så kom cancern. Och växlandet blev inte av. Vi fortsatte det där året i samma riktning.
Nu är du död. Plötsligt går det att hitta växlarna igen. Det går att plocka upp de där spåren som vuxit igen under småbarnsåren. Hade du inte varit sjuk hade vi kanske plockat upp dem under det senaste året.
Nu får jag istället plocka upp dem utan dig. Och det känns för jävligt.
1 kommentar
Musikskapande och andra hobbyprojekt tar ju lätt flera decennier att komma någon vart med. Delvis för att man inte inför sig själv och resten av världen rationellt kan motivera att man skall prioritera att lägga tid och resurser på att bygga upp en hemmastudio, alternativt en samling av perfekt renoverade veteranbilar, eller att sätta sig och skriva klart en bok eller två. Delvis för att det händer andra saker i familj och vänkrets, som får en att tappa fokus på projektet, särskilt om man inte är del av ett nätverk av andra hobbyister på området och ständigt får återkoppling på sina idéer och ansträngningar. Och då går det långsamt att hitta vägar till teoretisk kunskap och komma in i det praktiska hantverket. De som har ett sådant intresseområde som yrke får mycket mera på köpet genom att de från utbildningen och framåt befinner sig i nätverk och arbetsgemenskaper och får en känsla för hur man gör saker och ett språk för att tänka med begreppen på området. Jag trodde till exempel att jag (trots att jag inte jobbar yrkesmässigt med att predika) skulle kunna skriva ett blogginlägg i veckan om kyrkoårets texter, och sedan inom ett år ha en färdig bok med betraktelser att sälja. Det var några år sedan, ja… Sjukdom i familjen efter att jag själv blev frisk men inte helt arbetsför igen, krångel med en unge som inte ville eller kunde gå i den vanliga skolan, åldriga föräldrar som råkade ut för medicinska problem och behövde praktisk hjälp, vänner som behövde tröst i trassel av olika slag, världens alla nöjen, eländen, intriger, distraktioner, meningsfullheter och meningslösheter. Mina ord och tankar och min koncentrationsförmåga räckte inte till för att hålla en riktning på det andra jag ville tänka på och sysselsätta mig med, och dessutom också producera blogginlägg och betraktelser. Hobbyprojekt tar tid, som sagt. Och ibland leder de inte någon vart, och ibland inte alls till det mål man trodde man hade med dem. Kanske bra. Man lär sig saker på vägen, och projektet är bara ett medel för att bygga upp något annat. Men det är en lite obekvämt orytmisk dans, som man lär sig och glömmer igen, och lär sig nya turer i medan den pågår.