Jag kämpar på med att intala mig att det här i någon mån var förutbestämt. Att cancern i någon mån var något som låg där på lur och skulle komma, att det liksom alltid varit så att det var så här det skulle sluta.
Nej. jag tror inte på ”ödet”. Och ja, jag vet att det här blir något som till ganska stor del är att betrakta som ödestänkande. Fast jag tänker liksom mer genetiskt.
För… jag måste liksom tänka så. För att inte gå under. Alla andra tankesätt lastar liksom ansvaret, skulden, på någon. Dig, mig, eller någon annan. Och jag måste försöka hålla skulden borta från mig om jag inte ska gå under. Jag måste försöka tänka att det här var den tid vi fick, att det liksom aldig kunde bli mer än så.