Spexsorg

Det är spextid. Mittenlördag. Jag och trettonåringen har tagit tåget till Linköping för att se föreställningen.

Det är många år sedan jag var med på spexet senast. På senare år har jag istället tagit tillfället i akt att få en helg hemma, på egen hand, medan älsklingen tagit med sig barnen på spexhelg. (Och förra året prioriterade vi bort spexet och åkte till England.)

Men nu. Nu är jag här. För att jag faktiskt ville gå på spex, och trettonåringen också.

Men det är tungt.

Det är tungt bara i sig att komma upp hit. Hemma är sorgen förbi fasen när jag blir påmind om älsklingen i varje steg. Men i Linköping finns tomheten efter honom fortfarande mycket påtagligare. Här har jag fortfarande inte upplevt många månader utan honom. Och här lever fortfarande de tidigaste årens förälskelse kvar på ett helt annat sätt. Bara att kliv av tåget och gå mot parkeringen väcker fortfarande minnen av den där tiden när framtiden var något som skulle bli bättre när vi faktiskt fick möjlighet att dela livet och vardagen. Det där som numera bara är en dåtid att drömma tillbaka till.

Och så spexet. Spexet i sig rymmer så mycket saknad efter älsklingen. Det där första året med distanspendlingen innehöll så väldigt mycket spex. Först var älsklingen spexskådis, med en nolleföreställning kvar att spela strax efter att vi blivit ihop. (Nej, jag såg aldrig den. Kunde inte då.) Sedan var älsklingen med i KM det året (-00), och typ varje gång jag var uppe drällde vi omkring nere under forumteatern. Och året efter var han directeur. Och jag har sett så många föreställningar som provföreställningar och från logerna i underjorden och från salongen. Jag är van vid att gå ner i pausen och vara med när det dricks punsch och sjungs. Van vid att vara med på sittningen efter föreställningen på mittenlördagen och sedan dansa med älsklingen. Van vid älsklingens skratt hörs, älsklingen träffar och pratar med och känner varenda kotte, van vid att älsklingen finns där.

Han finns inte längre. Inte alls. Och det blir liksom ännu mer påtagligt omöjligt där på Forumteatern. Det kan inte vara så, får inte vara så.

Och sorgen och saknaden plockar fram sina små vassa spadar och gräver nya spår i känslan av att det måste vara mitt fel, för så här fick det ju bara inte sluta, älsklingen får bara inte vara borta från den här världen.

2 responses to “Spexsorg

  1. Tycker ni tagit ett stort steg som orkade åka dit och vara med i år. Kan tänka mig hur tomt och jobbigt det är. Hoppas ni ändå har en fin helg.
    Cilla♥

  2. Det är absolut inte ditt fel! <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *