Category Archives: Samhälle

20 januari 2017

Hej älskling!

Jag skriver inte till dig särskilt ofta numera. Det känns liksom ganska meningslöst; jag vet ju att du ändå inte kan läsa det jag skriver.

Fast nu känner jag ändå att jag måste skriva. För att även om du inte kan läsa det så känner jag att jag måste göra ett försök att underrätta dig:

Och det är ju ganska idiotiskt, för skulle du ha någon som helst möjlighet att få någon info från Jorden så vet du förstås redan det här. Men ändå.

Idag har Donald Trump blivit USA:s president.

Ja. Precis så.

Jag minns inte hur långt saker var gångna när du dog. Men jag tror att det då fortfarande kändes ganska osannolikt att Trump skulle bli USA:s näste president. Visst, det hade nog hunnit bli lite mer sannolikt än ”det var det löjligaste jag nånsin hört”, men ändå, det måste fortfarande ha varit något som kändes ganska osannolikt. Något av nivån om allt skiter sig och går på sämsta möjliga sätt.

Nå. Nu är vi där.

Idag har Donald Trump tillträtt som USA:s president.

Det är så osannolikt så att det ändå fortfarande inte riktigt går att ta till sig. Och ändå genomför han liksom redan saker som… tja, det är ju knappast så att det verkar som att han tog i sin valkampanj och sedan kör en mildare linje.

Vi hade behövt dig här, nu mer än nånsin. Förstås. Nej visst, vad skulle du kunna göra för skillnad i det sammanhanget? Men du hade åtminstone kunnat komma med bra tips om böcker att läsa, ge oss tankar och infallsvinklar som kunde lyfta oss – eller fälla dräpande tramsiga kommentarer som fick oss att skratta. Sånt där som behövs under jobbiga tider. Dessutom var det ju du som lyckades vara optimist i de mest obegripliga sammanhang – inte för att du försökte utan för att du var sådan.

 

För övrigt så har jag så svårt att fatta det här med vad Trump vill åstadkomma. Han vill ”Make America great again”. Och det tänker han uppenbarligen göra genom att skrota allt det som varit ”Americas” styrkor, det som omvärlden sett upp till och uppskattat – forskning, kultur, framåtsträvande – och istället förstärka alla USA:s dåliga sidor. Det är så ologiskt och orimligt så det går bara inte…

Flygskatten

Jag vet, jag är sen på den här bollen också. Har inte haft ork och kraft att skriva ”riktiga” saker på ganska länge. Men så ligger de där sakerna och skaver och vill bli skrivna i alla fall…

När flygskatten diskuterades som intensivast ”den här gången”, för sisådär en månad sedan (?), så var det två ståndpunkter som fördes fram ganska frekvent som argument från varsin sida.

Den ena sidan sa ungefär: ”Flygskatt är viktigt, och det rör sig om så lite pengar så det påverkar biljettpriset i så liten utsträckning att det inte gör någon större skillnad för dem som reser.

Den andra sidan sa ungefär: ”Flygskatt kommer att vara hämmande för en massa verksamheter, samtidigt som det rör sig om så lite pengar man får in att det liksom inte blir något reellt tillskott i statskassan och inte påverkar flygandet i någon direkt utsträckning.”

Typ något sådant. I alla fall är det så jag minns det. fast när jag skriver det låter det så bisarrt.

Men det jag tyckte var mest störande när diskussionen pågick var att det liksom aldrig kom förbi det där och till någon riktig analys, eller att prat om det i ett längre tidsperspektiv.

Det jag vill säga är väl ungefär det här:

  • Flyget betalar i nuläget inte skatt som andra transportslag. Så kan vi absolut inte ha det!
  • De föreslagna flygskattenivåerna är ett första steg för att förändra det. Ett första steg på ”jungfrulig mark”, för att åtgärda en märklig särbehandling. Ett första principsteg. På längre sikt bör förstås flygskatten bli betydligt högre. Och när den blir högre innebär den förstås större påverkan, antingen i form av att den får folk att välja bort flyget i större utsträckning eller i form av att den ger mer pengar (eller båda delar). Men det funkar inte, så som samhället och opinionen ser ut, att införa flygskatt på en högre nivå direkt. man måste börja någonstans.

På sikt är liksom poängen att båda de fetade argumenten däruppe ska bli fel. Eller? Men det känns som att ingen riktigt vågar säga det. Istället fortsätter fram-och-tillbaka-kastandet av korta ofullständiga argument…

Älskade twitter

Twitter.

Twitter är en egen värld. Och ändå inte.

På twitter har jag vänner. Riktiga vänner. Vänner som bryr sig, vänner som lyssnar, vänner som jag kan bolla saker med. Vänner som stöttar, vänner som ger mig nya infallsvinklar. Vänner som lär mig helt nya saker och ger mig förståelse för nya saker. Vänner som har faktakunskap på områden där jag ännu inte kan tillräckligt, eller som skickar vidare frågorna i sina nätverk. Väldigt få av twittervännerna har jag träffat IRL (och i ärlighetens namn är det sällan dem jag pratar särskilt mycket med på twitter).

Det är en brokig skara, de där vännerna på twitter. Och det är en stor del av poängen. På twitter har jag oftast bara en mycket vag känsla, om ens någon alls, om åldern på dem jag umgås med. Och utseende är också väldigt oväsentligt. Det som är viktigt är ord, tankar, uttryckssätt, förmåga att vara lyhörd.

Precis så som man vill att det ska vara. Precis så som allt värdegrundsarbete genom skolåren sagt oss att det borde vara :P

Twitter är mitt fönster mot världen. Via twitter får jag insyn i vad som händer i andra delar av världen. Inte på det nyhetsmässiga sättet, utan genom människor som jag själv. Människor som jag valt att följa för att de gillade samma TV-serie eller sa något klokt om en pågående händelse, men som sedan blir vänner, för att vi uttrycker oss på sätt som gör att vi förstår varandra. På så sätt vidgas min värld. (Och jag håller dessutom igång min engelska, för att jag ”tvingas” formulera mig och skriva ner på ett begripligt sätt :-) )

Ja, det är riktiga vänner. Det är vänner jag kan tramsa med, vrida och vända på ord – och prata om djupa allvarliga saker när det behövs. Vilket det ju gör ganska ofta i mitt liv som det är nu. Och det är vänner som finns kvar även om jag av en eller annan anledning inte orkar umgås med dem på ett tag.

Många av dem känner mig förmodligen bättre än vad många klasskompisar i grundskolan gjorde på den tiden. Trots att jag känt dem kortare tid.

Ändå får vi höra om att sociala medier är något fult. Att det inte är på riktigt. Att det får ta för mycket tid, och att vi minsann borde umgås med människor på riktigt.

Dessutom får vi höra om hur farlig polariseringen är. Att det är dumt att vi bara umgås med dem som tänker lika. Och ja. Förstås. Självklart. Jag inser att det ökar risken för att grupper som umgås på liknande sätt som jag och mina twittervänner men som har annan syn på världen och värderingar utvecklas åt farliga håll när de kan umgås utan att vi lägger oss i.

Men alltså… Jag önskar att twitter, eller facebook, eller något liknande alls, hade funnits när jag var tretton. Tänk vilken skillnad att faktiskt hitta likar, människor som tänkte som jag, som jag också hade konstiga intressen. Och att få se att det fanns sådana även bland äldre personer, att de som var äldre hade kunnat visa mig att det faktiskt kunde bli bra i slutändan. Istället för att bara vara ett ensamt ufo som fick stånga huvudet mot omvärlden och hela tiden försvara mitt existensberättigande, min rätt att vara jag, fastän jag tyckte om konstiga kläder och struntade i vem som var kär i vem i klassen.

Det finns sådana oerhörda fördelar med att faktiskt få chansen att umgås med människor man funkar ihop med.

Fast ibland känns det som att en del vill ta det ifrån oss. Att det blir vårt fel, vi som mår bra av att få den här chansen, vårt fel att mörkerkrafter som umgås i sina sociala medier-kotterier driver iväg i en farlig riktning. Att det vore bättre för världen om vi istället kunde fortsätta agera kuddflickor mellan rötäggen: stötdämpare som håller isär störmomenten, stötdämpare som får ta smällarna och gå sönder inombords.

Och det som oroar mig mest med en framtid med eventuella katastrofscenarier är nog faktiskt risken att bli avskuren från dessa vänner och möjligheter som är beroende av det digitala. Att åter, som under uppväxten, vara utlämnad till att umgås med de människor som rent fysiskt bor på samma plats. Den gamla bymentaliteten med sina nackdelar. (Ja, jag vet, det finns bra människor här också! Men hade det inte varit för sociala medier hade jag ju aldrig ens fattat vilka ni är…)

Men oavsett vilket: I nuet finns ni. Och ni är underbara och fantastiska, och jag är så glad att ha er.

Det som är gjort är inte nödvändigtvis gjort

Ibland tror man att när man gjort en förändring så är den förändringen gjord. Men så är det nu tyvärr inte.

På min arbetsplats ska det vara inställt som default att utskrifter ska bli dubbelsidiga. Det där är infört. Det ska vara så.

Men så installeras det nya drivrutiner. Och så ligger dubbelsidigt inte längre som default.

Och de som är duktiga och ambitiösa och bryr sig om miljön ändrar sina inställningar lokalt. De andra skriver ut enkelsidigt.

Och så där är det med så många saker. Att även om man tycker att man har infört något, så räcker det liksom inte att det är infört en gång. Det måste göras igen och igen. Och man behöver ha någon som har ansvar för att bevaka och följa upp så att det fortsätter att bli som det var tänkt. Vid varje avsiktlig förändring, men också då och då annars också.

Oavsett om det gäller dubbelsidig utskrift, ekologisk frukt eller demokrati.

På gränsen till det kontantlösa samhället

Vi lever på gränsen till det kontantlösa samhället.

I de allra flesta situationer betalar jag elektroniskt. Går jag till affären betalar jag med kort. Även på nätet ibland, förstås. Och de saker som inte betalas med kort betalas istället med fakturor, som hanteras elektroniskt via internetbanken.

Men till vissa saker behöver man fortfarande papperspengar. Som när man går på loppis, eller ska köpa grillad korv till barnen på en marknad. Och till barnens vecko- och månadspengar.

Men trots att kontanter är nästan helt bortarbetade i det dagliga livet, så finns det vissa situationer när det faktiskt fylls på med kontanter. Och det är i samband med jul och födelsedagar. För pengar är fortfarande en vanlig present. Framför allt från släkten.

Och jag har inget emot pengar som present. Det är ofta ganska klokt, eftersom det ger mig möjlighet att själv bestämma vad pengarna faktiskt behövs till. I teorin är det alldeles jätterätt.

I praktiken är det däremot förstås sällan så att jag har de där kontanterna med mig när jag väl ska handla något. Oavsett om det handlar om bidraget till en ny frysbox eller om det är en slant att köpa något till bara mig själv för. För de där sakerna köper jag ju med kort, eller på faktura. För att det är det som blivit det vanliga.

Så de där födelsedags- och julpengarna blir lätt liggande. Den gångna julen samlade vi ihop och satte in dem på banken.

Och i övrigt så fungerar födelsedagspengarna som en kontantreserv. En kontantbank. Det är den jag plockar med mig ifrån när jag behöver pengar till loppis eller grillad korv, eller när barnen ska ha månads- eller veckopengar eller nåt sånt. Det är det mina pengar till att unna mig bara något till mig själv går till.

Och egentligen är det nog inget problem. Det går nog jämt upp i slutändan. Att inte behöva trassla för mycket med att jonglera kontanter ut och in på konton är också värdefullt.

Men det skaver lite i ordningsnerven. Det är ju FEL (TM).

Och jag tänker att det finns utrymme för förbättringar och smidiga lösningar kring julklappspengar innan vi är framme vid det kontantlösa samhället.

Kyrkan borde börja från scratch – eller ha två sorters medlemsskap

Svenska kyrkan tappar tydligen alltfler medlemmar. Så där pass att de faktiskt börjar tycka det är problematiskt. Så där att det allt oftare hörs åsikten att man faktiskt kan vara med i kyrkan av helt andra skäl än att man är troende, och att kyrkan vill betona sitt värde för alla oss som inte tror, och i förbigående antyda att vi borde vara tacksamma och därmed kanske egentligen borde vara med ändå.

Jag tycker det hela är bisarrt. Och det bisarra uppkommer egentligen som en effekt av historien, en effekt av att vi tidigare tvångsanslöts föddes in i kyrkan och liksom aldrig riktigt fostrades i att fundera över detta som ett val. Och numera har folk insett att det ÄR ett val man kan göra, vilket gör att många går ur och många aldrig döper sina barn. Och därmed är det helt logiskt att medlemsantalet sjunker. Oavsett hur bra eller dålig, rätt eller fel kyrkan är så kommer liksom medlemsantalet att sjunka under de förutsättningarna.

Det enda rimliga vore att börja om från början. Att alla som faktiskt vill vara med i kyrkan, vara medlemmar i detta religiösa samfund, denna religiösa förening, får anmäla sig och gå med och betala medlemsavgift. Precis som det är i alla andra föreningar. Att ett medlemskap är ett aktivt val. Då skulle medlemsantalet verkligen reflektera antalet som vill vara med i kyrkan, istället för antalet som inte orkat ta ställning eller som inte går ur för att de får dåligt samvete. Och förändringar i medlemsantalet, uppåt eller nedåt, skulle verkligen därefter kunna säga något om kyrkan, istället den långsamt insjunkande effekten av förändringar i samhället.

Och ja, det skulle innebära en drastisk minskning av medlemmar i kyrkan, jämfört med nu. Absolut. Och därmed också en enorm minskning i vilka pengar kyrkan skulle få in i medlemsavgifter. För inte nog med att kyrkan har enormt många medlemmar, kyrkan har dessutom enormt höga medlemsavgifter. Om du i många andra föreningar som arbetar med goda saker betalar några hundra per år i medlemsavgift, så betalar många tusentals kronor om året för medlemskapet i kyrkan. (Du som är med i kyrkan kan nog fortfarande se på ditt skattebesked hur mycket just du betalar till kyrkan.) Och även om det förstås är schysst med medlemsavgifter som är differentierade efter inkomst, så känns det ändå bisarrt om man tittar på vilka summor det handlar om.

Ja, kyrkan gör väldigt mycket bra saker. Absolut. Kyrkan har värdefull verksamhet som hjälper fattiga, ensamma och utsatta personer. Men det finns ingen anledning att den verksamheten ska ligga inom en religiös organisation. Och kyrkan vårdar byggnader som är värdefulla delar av vårt kulturarv. Men det går att lösa på andra sätt. Faktiskt. (Vårdandet av kulturarvet sköts för övrigt redan åtminstone delvis med statliga pengar.) Att jag tycker att det kyrkan gör är viktigt och bra är inget argument för att vara medlem och stötta ekonomiskt via just den organisationen. Det tyngst vägande skälet att låta goda saker göras via den organisationen är att det är en väletablerad organisation med struktur och erfarenhet. Å andra sidan visar det sig många gånger att det inte alls funkar så bra på alla ställen.

Tänk dig att du istället bidrar med de pengar som skulle gå till kyrkan, som medlemskap där, till något annat du tycker är viktigt. Någon annan förening med viktig verksamhet. Naturskyddsföreningen, Naturarvet, Amnesty, Röda korset eller något annat. Så har i alla fall jag försökt tänka sedan jag gick ur kyrkan. Att gå ur kyrkan ger en oerhörd möjlighet att vara rejält generös mot andra saker jag tycker är viktiga.

Och i ärlighetens namn tycker jag att mycket av den verksamhet som kyrkan håller i och som ses som argument för att stanna kvar i kyrkan fastän man inte tror, är sådant som samhället, alltså det sekulära skattefinansierade samhället, ska stå för. Och det är för mig ett märkligt resonemang att folk tycker man ska ge de pengarna till ett religiöst samfund och samtidigt vara så måna om att hålla skatterna till ett minimum.

Men om nu kyrkan och andra vill att människor ska stanna kvar som medlemmar i kyrkan, trots att man inte tror på gud, så tror jag åtminstone att det är dags att dela upp i två olika sorters medlemskap. Så är det ju många föreningar som har det. Man kan vara aktiv medlem, det vill säga en som utövar sporten eller spelet eller vad det nu är föreningen handlar om. Eller så kan man vara passiv medlem, alltså en som inte spelar fotboll eller bridge eller skjuter luftgevär eller åker på scouthajk, men som ändå vill stötta verksamheten, eftersom man tycker att det är bra för bygden att föreningen finns. Och då bidrar man med pengar och kokar kaffe till styrelsemötena, utan att för den skull nånsin hävda att man vill spela fotboll.

Kanske kunde det vara ett sätt för kyrkan att behålla några av de medlemmar som inte tror på gud men som står i valet och kvalet om de ska stanna kvar för att de ändå tycker kyrkan gör bra och viktiga saker. En sorts medlemskap för troende, och en annan sort för de som ändå vill stötta.

Fast jag stannar ändå kvar utanför. Mina pengar går även fortsättningsvis till andra sorters välgörande ändamål.

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Det var väl inte mustaschen och språket vi menade liksom?

Aldrig mer. Vi får aldrig låta det hända igen.

Förintelsen. Andra världskriget.

Vi har hört det så många gånger genom livet. Vi får aldrig låta det hända igen. Och vi har tyckt att det är så självklart. Vi får aldrig låta det hända igen. Aldrig igen. Klart det inte ska få hända igen.

Och jag ser mig omkring i världen, inte bara den fjärran världen utan min egen närvärld, mitt hemland, ser på det som pågår, en normaliseringsprocess av läskigt slag.

Och jag undrar vad vi egentligen menade med ”Aldrig mer”. Jag får nästan känslan av att vi förväntade oss att det skulle vara likadant nästa gång. Alltså på pricken likt. Att det skulle vara tydligt fokus på judar, och att den stora faran skulle bestå i en man med lustig mustasch som pratade tyska. Att vi liksom från början skulle kunna gå på dessa tydliga kriterier och säga ”Appappapp, vi har lovat att aldrig mer låta Hitler få makten!”.

Det känns som att vi, eller tillräckligt många av det kollektiva vi:et, liksom inte riktigt tar det på allvar när inte de där kriterierna är uppfyllda. Som att det hittas argument för att det här är något annat.

Och visst, just 1930- och 1940-talen händer aldrig igen. Förstås. Men det var väl inte det vi menade, egentligen?

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

”Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. ”Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana ”papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

Fortsättning bankpapper

Jag har kämpat mig igenom bunten med bankpapper. I ärlighetens namn var faktiskt hälften av bunten utskrifter av kontoutdrag för det gemensamma kontot som måste avslutas.

En del av pappren har jag kunnat skriva på utan några påtagliga frågetecken. På andra har jag skrivit små blyertsfrågor eller noteringar men ändå skrivit på. På ytterligare andra är det blyertsfrågor som jag måste ha svar på innan jag kan skriva på. Jag tänker att jag får ta med mig hela högen (utom kontoutdragen) till banken på tisdag (tror jag är närmsta dag jag kan) och gå igenom mina frågor med kundtjänst en efter en.

Fascinerande nog är tre av pappren ”adresserade” till min döde man, och med tanke på hur de är utformade så verkar det liksom som att det är han som ska skriva under dem – i alla fall om de ska antas följa samma mönster som de andra, om det är jag som antas skriva under de som har mitt namn…

Halva biten är att det är fruktansvärt jobbigt att försöka sätta sig in i och förstå vad det är det står på pappren jag ska skriva på.

Men den andra hälften av det är att jag är arg på att det är tillåtet att ha så informationsmässigt urkasst material. Och det är ju liksom inte bara min bank det här handlar om, utan det är ett genomgående problem. Banker skriver så här. Banker får uppenbarligen skriva så här. Och det finns liksom ingen som har möjlighet att sätta sig upp mot det. Det finns ingen bank man kan välja för att slippa eller få något bättre. Jag/vi har liksom ändå bytt till en bank vi har bättre förtroende för än många andra. Men bankerna kommer undan med att skriva på obegripiska. Och det finns liksom ingen som pallar med att ta kampen mot dem.

Jädrar vad det skulle behövas folk som kan jobba med klarspråksfrågor på banker…

Och det tar kraft det här. Efteråt sitter det ledsenhet i hela huvudet och hela kroppen, och jag är helt utschasad. Mentalt urblåst som ett ägg i huvudet. Nu, tre timmar senare, har jag inte på något vis hämtat mig.