Tag Archives: bil

Det är ju dessutom faktiskt stora projekt som behövs för att vi ska kunna åstadkomma riktig skillnad

”Det är egentligen på landet där det saknas kollektivtrafik man borde satsa på snabbladdstolpar för elbilar”, sa någon i ett sammanhang jag var tidigare idag.

Och ja, det är ju faktiskt en rimlig tanke. Inne i städerna går det att lösa de flesta persontransporter med gång, cykel och kollektivttrafik, och så kan man komplettera med bilpoolsbilar när det faktiskt behövs bil.

Men på landet, eller i alla fall på de delar av landsbygden som saknar kollektivtrafik med dräglig turtäthet, så behöver man ju faktiskt oftast ha bil. Och på landet funkar det nog oftast inte att förlita sig på en bilpool – helt enkelt för att bilpoolen i så fall också befinner sig en bra bit bort, förmodligen dit man i så fall ska ta sig ;-) Och ska man ha bil, så bör den gå på förnybar energi. Till exempel biodrivmedel eller el från förnybara energikällor.

”Men är det inte dumt att satsa på laddstolpar på landet? Är det inte bättre att satsa på det i städerna? Det är ju ett jätteprojekt att bygga laddinfrastruktur på landet!” sa någon annan.

Tja. Visst är det ett stort projekt. Fast det beror ju på vad man jämför med. I det stora rädda världen och ställa om ekonomin och energin och allting annat-projektet så är det en ganska liten del.

Och för övrigt… Att bygga ut järnvägsnätet på 1800- och 1900-talet var ett jävligt stort projekt. Att bygga upp infrastrukturen för bensin- och dieselbilar i form av mackar var också ett stort projekt. Men det är strukturer som vi trots allt idag tar som självklara. Speciellt bensinmackarna – det är sånt vi trots allt räknar med ska finnas (även om de också försvinner på en del håll). På något vis räknar vi liksom med att bensin och diesel att tanka till bilarna är sådant som ska finnas. När det gnälls om att höjd bensinskatt kan bli ett problem för landsbygden sägs aldrig ett ord om att det skulle vara ännu värre för landsbygden om det inte längre fanns några drivmedel att förflytta bilarna med.

Och för övrigt tycks det mig som att det borde vara mycket enklare att bygga laddinfrastruktur än att bygga bensintankningsstruktur eller järnväg. Elen finns ju trots allt redan framdragen nästan överallt.

Transportvolymer

Infrastrukturen räcker inte till för nuvarande transportbehov. Pågatåg och Öresundståg är proppfulla med resande, och det finns inte plats att klämma in fler turer, inte innan järnvägen hunnit byggas ut. Samtidigt är det också proppfullt på vägarna.

Moderaterna vill lösa detta genom fler filer på motorvägarna.

Värt att nämna i sammanhanget är att man brukar säga att om man ökar vägkapaciteten med 1 procent, så ökar transportmängden med 0,9 procent. Eller, det är säkert fel uttryckt av mig – det ska säkert vara andra ord, men det är de siffror som brukar nämnas. Poängen är att det inte blir mer utrymme i trafiken, men däremot ökade transporter och förstås även ökade utsläpp (när det rör sig om vägar).

Transporterna står för en stor del av utsläppen av växthusgaser i Skåne.

Klimatpåverkande gaser Skåne

Den enda sektor som inte minskat sina utsläpp sedan 1990 är transportsektorn. Samtidigt som utsläppen från personbilar minskat ökar utsläppen från godstransporter.

(Källa: miljomal.se/Naturvårdsverket)

Vi har alltså mer och fler transporter än vad infrastrukturen klarar av, och vi har stora utsläpp från transportsektorn.

Min naiva tanke är att det rimliga borde vara att försöka minska transportbehovet på olika sätt. Färre transporter, totalt mindre volymer, sluta flytta runt så mycket saker.

Fast det skulle ju kunna riskera att andas att närodlat är bra ;-) Och nej, jag vet att det inte är så enkelt som att närodlat per automatik är bra – men det finns poänger där som är värda att plocka upp.

Det är ju också så att vi upprepade gånger får höra att nejdå, transporterna är inget problem, transportutsläppen är en så liten del i varornas totala livscykelpåverkan. Jovisst, men lik förbaskat har vi de där siffrorna i diagrammet ovan.

Min uppfattning är att vi både måste minska transportmängderna, utsläppen från transporterna OCH öka andelen ekologiskt odlad mat. Vilket ju förstås innebär att vi behöver mer ekologisk odling i Skåne. För de siffrorna är rätt usla för Skåne:

Ekologisk åkermark i Skåne(Diagram och data från miljomal.se/RUS.)

Och så behöver vi hitta smidiga lösningar som gör att vi kan transportera den ekologiska närodlade maten effektivt. Så här, till exempel: Samordnad varudistribution Ystad-Österlen.

Med hjälp av en gemensam distributionscentral som drog igång den 1 oktober 2013 har det skapats nya möjligheter för lokala och regionala matproducenter att lägga anbud på kommunernas livsmedelsupphandlingar på grund av att transportdelen i upphandlingen tagits bort.

Däremot ska vi inte bygga nya motorvägsfiler. Det är inte lösningen.

Anti

Ibland blir jag bara så anti.

Eller, för den delen, känner mig som en miljöbov, för att jag inte gör som det generella miljörådet.

Som det här med att ”diska under rinnande vatten”. Det är en sådan där sak som brukar stå som ett miljötips: ”Diska inte under rinnande vatten”. Och det brukar finnas med i undersökningar som ska kolla hur bra eller dålig man är för miljön: ”Diskar du under rinnande vatten?”. Och jag erkänner nu: det har hänt att jag fuskar med svaret på den frågan.

För jo, visst händer det att jag diskar under rinnande vatten. Det betyder inte att jag skiter i miljön. Men jag försöker diska på det sätt som är vettigast, bland annat utifrån vattenhushållande, vid varje enskild tidpunkt.

Den allra mesta disken kör vi i diskmaskinen. (Vilket ju enligt alla beräkningar jag sett är det resurseffektivaste sättet.) Men så finns det en del saker som vi diskar för hand. För att de är skrymmande, eller extra kladdiga, eller extra ömtåliga eller svårdiskade eller något annat. Och ibland handlar det helt enkelt om saker som blir mycket svårare att diska om de måste stå och vänta tills dess att man ska diska fler saker men är lätta att få rena om man diskar dem direkt.

Och ska man bara diska några enstaka saker så går det snabbast att diska dem under rinnande vatten. Jag har ofta diskat klart dem på kortare tid än det skulle ta att fylla diskhon – det skulle alltså gå åt mer vatten om jag inte diskade under rinnande vatten. Diskar jag under rinnande vatten sköljer jag dessutom av sakerna direkt istället för att behöva ha ett extra sköljvatten. Har jag riktigt kladdiga saker så blir ju allt vatten för skitigt för att kunna diska i om jag stoppar ner saken i en fylld diskho – och ska jag först skölja bort det kladdiga är det ju effektivare att jag samtidigt använder en diskborste och diskar rent. Och har jag många byttor eller annat som jag ska diska samtidigt och som inte är så kladdiga så travar jag dem oftast i varandra, fyller vatten och lite diskmedel i den översta, diskar den och tömmer vattnet ner i nästa etc; då går det ändå åt mindre vatten än om jag fyller baljan/diskhon.

Och att jag diskar under rinnande vatten betyder ju inte att jag låter vattnet stå och rinna hela tiden under den stund jag diskar. Jag sätter på och stänger av det många gånger – vattnet står bara på just när jag behöver vatten. Precis som när jag borstar tänderna.

Eller det här med att man ska undvika att ta bilen under milen. Varför just då? Visst, man ska självklart undvika bilen i möjligaste mån över huvud taget. Och ja, jag vet att utsläppen blir större per km när man kör kortare sträckor. Men i alla fall, varför detta fasliga fokus just på resornas längd? Är det inte vettigare att fokusera på att välja bort bilen där det är praktiskt möjligt och använda bil i de situationer som, för just ens egen del, känns nödvändigast?

För min uppfattning är att det, åtminstone för oss, ofta är de långa resorna som går att lösa bra med tåg och buss. Men de korta resorna är ofta de som vi ”behöver” bilen till. Morgonens flängande fram och tillbaka med barnen till fritids och dagis och sedan vägen upp till tåget. Detsamma på eftermiddagen, med ett stopp vid affären. Turer in till huvudortens service, inköp av virke och annat till husrenovering. Bussar går för sällan, har hållplatserna på fel ställen och för dåliga transportmöjligheter för att det ska funka att ha som lösning för dessa grejer.

Men när vi väl kommit in till huvudorten, då funkar tågen alldeles utmärkt. Både för att ta sig några mil bort till jobben och för att ta sig många mil bort för att hälsa på släkten. Speciellt om vi har en bil ståendes där som väntar så att vi kan ta oss hem sista knappa milen när vi återvänder. Annars skulle det ju aldrig funka… (Nej, inte ens taxi är en säker lösning. För tillfället finns fungerande taxiverksamhet, men det varierar över tid, om man säger så…)

Bilen, barnen och alla åren utan

Jag sitter och lyssnar på blockflöjtstoner, i en korridor i kulturskolans lokaler. Nioåringen har spellektion. Och jag sitter med det gamla vanliga dåliga samvetet.

Just idag har jag jobbat hemifrån. Annars hade jag behövt gå en timme tidigare från jobbet, ta tåget hemåt i vanlig ordning, ta bilen en mil för att hämta honom på skolan, sedan en mil tillbaka till kulturskolan, sedan en mil i första riktningen igen efter spelningen för att hämta lillebror på dagis, och så tre-fyra km hem. Idag, när jag suttit hemma, har jag sparat in ungefär sju km av den där första milen.

Det känns vansinnigt, ja. Visst är det så.

Så kan vi inte göra på nåt annat sätt? Tja… De gånger jag kan sitta hemma skulle jag kunna cykla ner och hämta upp honom vid skolan, gå till bussen, ta en buss in till spelningen, och sedan sitta och vänta en timme på nästa buss hem (eftersom det går en buss precis när lektionen slutar, som det inte går att hinna med). Då skulle jag komma för sent för att hämta femåringen. Ja, alltså efter att dagis stängt.

De dagar jag inte jobbar hemifrån skulle jag vara tvungen att gå ytterligare en timme tidigare – alltså totalt två timmar tidigare – för att kunna få ihop det med ovanstående variant. Som ju ändå inte fungerar i slutändan.

Cykla? Nej, nioåringen är ännu inte mogen och har inte uthållighet nog att cykla flera mil. (Det är dessutom ganska backig väg – Skåne är inte platt.)

Och ja, vi är två föräldrar. Onsdagar är pappans träningskväll. I den mån det inte krockar med jobb eller föräldramöten…

Och visst, vi skulle ju kunna säga att han inte får spela flöjt. – Det känns inte som en bra lösning.

Och vi skulle kunna säga åt honom att ta bussen in själv. Det är väl inte omöjligt att vi vänjer honom vid på sikt. Men inte riktigt än.

Så ja, jag har dåligt samvete för detta. Tro inget annat. Trots gasbilen. Trots att vi tar tåg den längre delen av sträckan till jobbet. (Men det är ju det KORTA sträckorna man ska låta bli bilen, påpekas det jämt…? Är det inte bättre att låta bli bilen på de sträckor där det finns ett vettigt alternativ?)

Och så tänker jag att det känns lite märkligt. Jag som lät bli att ta körkort när alla de andra i min ålder gjorde det och hankade mig runt på cykel och kollektivtrafik i många år, även i sammanhang där alla ansåg det omöjligt. (Jag tll och med gjorde exjobb som gick ut på att jag åkte ut och inventerade ett stort antal ängs- och betesmarker, och jag har stått ute i hgel och regn och med massor avpackning i en hage där jag varit strandsatt från tidig morgon tills dess att enda bussen gick hem vid halv fem – utan mobiltelefon.) På den tiden hade jag ju trots allt bara mig själv att ansvara för. Jag som aldrig har rest på en charterresa i hela mitt liv. Men under den här perioden av livet, med små eller halvstora barn, tycker jag att bilen känns mycket mer motiverad än då. Nu när jag måste samordna min egen tillvaro med barnens, nu medan de är beroende av oss vuxna. Och det kommer att gå över, barnen blir stora och kan cykla och ta buss själva. Men just nu underlättar bilen mycket.

Skulle jag inte kunna få tillgodoräkna mig lite av alla de åren då jag avstod innan? Känna att jag har lite bonus, lite att ta av? Men så funkar det väl inte. Det är som att man när man väl har kommit till insikt så förväntas man leva upp till det resten av livet. Och ju tidigare insikten kommer desto mindre nytta hinner man dra av o-insikten. Är det därför så många så länge låtsas som inget, gömmer huvudet i sanden och kör på? För att så länge man inget vet (eller låtsas inget veta) så slipper man ta ansvar?

Läs även Ingrids inlägg på vrålbloggen, om det här med bil och landsbygd och klimat. Jag känner igen mig i mycket av det hon beskriver.

När verkstan klyddar till det – eller man blir tvungen att åka bil fastän man vill åka tåg och till ingen nytta

Ikväll har vi varit på opera hela familjen. Malmö Opera kör Vi gör en opera/Den lille sotarpojken.

Det skulle ju för övrigt, som en bonus, bli en riktigt klimatsmart upplevelsekväll – ett praktexempel på att man kan roa sig utmärkt på bra vis, typ. För till Malmö opera tar man ju självklart tåget.

Trodde vi ja.

Till saken har att vår bil (gasbil) för en dryg vecka sedan, började krångla. Eller, eftersom det är en modern bil så började den lysa med en av sina varningslampor i panelen innan vi ens hade märkt att något var på tok. Men verkstan sa (för att göra en lång historia kort) ”Ställ den här tills vi kan titta på den – ni ska inte köra mer med den när den lampan lyser”. Så vi ställde den där förra fredagen och de lovade att i alla fall titta på den senast onsdag den här veckan.

(I den redan hittills egentligen lång historien ingår att egentligen körde min man in den till Malmö redan på torsdagen förra veckan för att ta den till verkstan, men då slutade kontrollampan lysa på vägen in…)

Eftersom vi har assistanstillgägg (eller vad det nu heter) på försäkringen fick vi i alla fall gratis hyrbil de första tre dygnen, och sedan till 75% rabatt. En så kallad miljöbil (hmpf) – en… diesel. Efter de där tre första dagarna var vi tvungna att in med hyrbilen och vända för att skriva om pappren (?). Redan där alltså tre turer fram och tillbaka till Malmö på vanliga arbetsdagar. Långt mer än de allra flesta månader… Och fortfarande inte ens klarhet i ens vad som drabbat vår bil.

Idag skulle vi alltså gå på opera. Min man skulle  jobba hemifrån på förmiddagen, hämta barnen efter skolans slut, ta tåget med dem in till Malmö och ha med dem på jobbet under eftermiddagen, och sedan skulle vi gå på opera.

Fast idag meddelade verkstan att bilen skulle vara klar idag på eftermiddagen, vid typ tre-fyra-tiden.

Jaha. Då fick väl man och barn ta bilen in till Malmö, för att kunna byta till rätt bil. Och så fick vi lösa det med runttrasslande och parkerande och det ena med det tredje runt opera och sånt. Inte alls lika smidigt, men men…

Under eftermiddagen (när bil och familj redan är i Malmö) kan verkstan fortfarande inte riktigt säkert svara på hur dags bilen ska vara klar, men klar ska den bli.

När de andra varit och hämtat mig och vi kör mot verkstan, vid kvart i fem, meddelar verkstan att bilen inte blir klar idag. För en del av de reservdelar de behöver har inte kommit än?!?

Så: fjärde resan tur och retur till Malmö med bil. Och föreoperanmiddagen blev på… Ikea.

Men föreställningen på Operan var bra! :-)

Bilindustrin går dåligt – så bra!

I morse hörde jag följande nyhet på radio:

Krisen för bilbranschen i Europa blir allt värre. Bilfabrikerna spottar ut bilar som allt färre köper. Nu hotar personalnedskärningar och fabriksnedläggningar. ”Det som nu hörs från den pågående bilmässan i Paris kan bara tolkas på ett sätt”, säger Stephan Lövgren.

– Det jag hör är fullständig panik. Jag har aldrig varit med om att de skriker åt varandra, kastar skulden på varandra och kräver åtgärder utan att tala om vad som bör göras, säger Stephan Lövgren, som är ekonomijournalist med fordonsindustri som specialitet.

Ordkriget mellan bilvärldens toppchefer i Europa har pågått länge. Tyska biltillverkare med Volkswagen i spetsen anser att varje land ska reda ut sin egen bilkris, medan till exempel Fiatchefen Sergio Marchionne efterlyser samordnade aktioner på EU-nivå.

Läget för den europeiska bilbranschen är till och med värre nu än för tre, fyra år sen när finanskrisen skakade världen.

– Vi är inne på det femte året i rad då europamarknaden för bilar sjunker, i år med över sju procent. 2007 såldes det 16 miljoner bilar i Europa. I år räknar man med strax över 12,5 miljoner. Samtidigt har det stängts tre fabriker de senaste åren. Det innebär att överkapaciteten bara ökar och att det blir väldigt tufft att tjäna pengar på bilar, säger Jonas Fröberg som är motorredaktör på Svenska Dagbladet.

Jag tycker det är en jättemärklig nyhet. Eller nej, jag tycker det är en väldigt märklig vinkling på nyheten.

Jaha, så det går dåligt för bilindustrin. Ja, vi är ju förbi ”Peak car”. Det är ju positivt! Allt färre människor anser bil vara livsnödvändigt. Allt fler människor förflyttar sig på annat sätt.

Ekonomer och andra människor som tror på ekonomisk tillväxt som lösningen på världens problem brukar ju säga att marknaden löser det där. Låt marknaden ta hand om miljöproblemen. Marknaden är självsanerande. Eller ja, nåt i den stilen. Nå, här ser vi ett exempel på att det i alla fall till viss del kan fungera.

Och då kräver marknaden åtgärder? För att rädda det som uppenbarligen inte funkar?

Låtdet gå dåligt för bilindustrin. Om den går dåligt för att människor av olika anledningar inte prioriterar bilköp längre, så är det ju bra, både för miljö och ekonomi. Låt branschen sanera sig själv.

”Det finns inte underlag för täta bussförbindelser på landet”

Vi bor ju på landet. Och för att bo på landet så har vi det lyxigt när det kommer till bussförbindelser: bussen går en gång i timmen, från tidig morgon till ungefär åtta på kvällen. Bättre än man skulle kunna förvänta sig, bättre än de flesta som bor lika lantligt. På många håll ska man absolut vara glad om det går någon buss alls.

Och ändå. En buss som går en gång i timmen är ju inte ett reellt alternativ till bilen. Inte när man ska in till huvudorten och fixa några snabba ärenden. Inte när man har barn som plötsligt vägrar följa med eller som behöver akutkissa. Inte när man behöver kunna ta bussen mellan två olika platser inom samhället innan man åker hem igen. Inte när man vill kunna ta det tåg som passar bäst inifrån stan och sedan ansluta med buss, eller när tåget plötsligt är ssent och man missar bussen. Buss en gång i timmen är ändå en ganska låst tillvaro.

Jag skulle förstås vilja att bussen gick oftare (och senare). Varje halvtimme, så att det gick en buss till varje tåg. Eller till och med varje kvart. Då skulle man i princip inte behöva tänka på när bussen skulle gå, då kunde man ha möjlighet att vara spontan. Och klara sig utan bil och ändå ha ett liv.

Men det går ju inte. Det finns ju inte underlag för att ha bussar som går så ofta ute på landet!

Nä, det gör väl inte det. I alla fall inte med de förutsättningar som gäller idag. Väldigt många människor tar inte bussen när den går så sällan och när det trots allt är så enkelt och billigt att ta bilen istället.

Men om vi för ett ögonblick tänker oss annorlunda förutsättningar. Om vi tänker oss att alla personbilar förbjöds. (Vi kan tänka oss dispenser av diverse slag, om det gör tanken lättare att hantera: både hantverkare och handikappade, och säkert några till, kan få köra egen bil i vårt tankeexperiment.)

Det är nämligen rätt många bilar som passerar därute på stora vägen, precis samma väg som bussen kör. Vi skulle inte behöva stoppa mer än en bråkdel av dem för att fylla en buss i kvarten. (Bussen här får plats med drygt 20 passagerare och är alltså inte en ”stor” buss.)

Omöjligheten består alltså inte i att det är för få människor som vill förflytta sig. Det finns visst underlag för bussar en gång i kvarten! Det finns bara inte tillräckliga incitament för de som vill förflytta sig att ta bussen istället för bilen.

Alltså behövs bättre styrmedel. Undras man bör ta till. Att vädja till folks hjärta och hjärna räcker uppenbarligen inte. Då kvarstår ekonomi och lagstiftning.

(En liknande tanke kan man för övrigt tänka kring mat. Om ingen åt mer än de behövde och bara nyttiga saker så skulle vi slippa en massa hälsoproblem och på köpet skulle Jordens resurser räcka till fler. Men det är förstås ännu svårare i praktiken.)

Mens!…?

Igår eftermiddags kom den slutligen. Tror jag. Fast så lite och långsamt att jag fortfarande i förmiddags inte var säker på att det inte var typ en ägglossningsblödning eller nåt sånt. Jag hade snarast väntat mig niagarafallet vid det här laget… Nå, med lite tur ökar det på och blir förjävligt tills imorgon när jag behöver vara i bra form…

Bilen är undersökt av verkstaden. Det verkar vara en ganska liten sak som inte totalruinerar oss utan ”bara” kostar några tusen.

Och treochetthalvtåringen har tillfrisknat från kräksjukan. Det var betydligt mildare för honom i år än ifjol när han blev inlagd ett par dagar med dropp. Och det är betydligt lättare med en sjuk treochetthalvtåring än en tvåochetthalvtåring. Inte minst vad gäller att kunna förklara, och att det liksom är mer möjligt att undvika att vrålilska och trots blir ett hinder för tillfrisknande.

Åsså det här med bil och körkort

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.