Tag Archives: damm

Men var kommer allt dammet ifrån?

Jag minns inte min barndom som särskilt dammig. Jag minns det inte heller som att mina föräldrar städade oerhört mycket.

Inte så att jag menar att de inte städade. Men det städades inte hysteriskt, som den där stereotypa städmammebilden. Som jag minns det så städade vi en gång i veckan, och så hände det väl att dammsugaren åkte fram någon gång emellan, om det hänt nåt särskilt som skitade ner.

Kanske minns jag fel?

I alla fall minns jag inte min barndom som så dammig som min nutid.

Och alltså, vi är inga nitiska städare; mina föräldrar är bättre (=ambitiösare) på städning än vad jag och min man är. Till exempel är vi ytterst slarviga på det här med dammtorkning av hyllor och sånt.

Men däremot känns det som att vi dammsuger JÄMT. Och oavsett hur ofta vi dammsuger, så är det snart tjockt med damm igen. Och ja, det är damm jag menar. Inte smulor och småskräp (även om det ju också finns med), utan damm.

Och jag kan ju inte låta bli att undra vad det beror på. Är det en effekt av sämre kvalitet på textilier, som gör att det genereras mer damm? Är det en effekt av kemikalier i alla prylar, textilier och elektronik – kemikalier som kanske gör att dammet aggregerar mer eller annorlunda? Är det något annat som är annorlunda mellan nu och för så där 30 år sedan? Eller minns jag helt enkelt fel om dammighet och städning från min barndom?

Fast alltså… jag tyckte inte alls att det var på det här viset ens för tio år sedan…?

Ångest är min arvedel…

Jag har ju en ångestproblematik. Den har nog inte märkts så mycket av här i bloggen på sistone (men gräver man djupt ner i lagren och åren av texter så finns den där), vilket förmodligen har flera förklaringar: 1. sertralin, 2. barnen är inte längre bebisar (vilket innebär att jag hunnit vänja mig vid föräldraskapet, att det går att kommunicera med dem så att man lättare kan veta hur illa det är eller inte är, och att de faktiskt inte alls är så ömtåliga längre), 3. att det faktiskt inte hänt så väldigt mycket akut ångestalstrande (sånt där som nackskador och så). På det hela taget mår jag bra, och det positiva har en tendens att förstärka vartannat (precis som motsatsen).

Det är då som den stora ångesten rullar in…

Vi har ju gett oss i kast med golvet i matrummet. Jag hade lite smått ångest över det redan häromdagen, fast då handlade det mer om kemikalier i plastmattor och lim och om damm i största allmänhet.

Idag började vi i alla fall riva upp mattan på riktigt. Det hör till sånt jag tycker är kul, och som jag känner att jag skaffat mig erfarenhet eller vana av. Den där känslan man får av att kunna något – känslan av koll, känslan av att man blir bättre på något, känslan av att det flyter på. Svårt att sätta fingret på. Först det översta lagret matta, fastlimmat i masoniten under. Sedan masoniten, fastspikad i brädgolvet under – masoniten som man bräcker loss, bit för bit, med kofot. (Och så då oändliga mängder spik att sedan dra loss. Spikarna var färre än vanligt i det här golvet.)

Under det brukar vi hitta sand (ja, vanlig sand) som man använt för att jämna till med, och därunder brädgolvet. Men under masoniten stämde det inte idag. Under masoniten fanns två lager till med plast(?)matta, innan man kom ner till brädgolvet. Och ovanpå den övre av dessa fanns stora mängder med grått damm. Typ damm av grått murbruk. Hostigt dammigt.Mest närmst murstocken. Och dessutom lite lätta vita stråk, som om något runnit eller varit fuktigt.

Här började ett litet lätt ångestpåslåg. Annorlunda damm än tidigare golv. Flashbacks till när vi renoverade köket och någon påpekade – när vi redan börjat riva ner kaklet – att det kan finnas asbest i gammalt kakelfix. Vilket vi inte kunde göra mycket åt då i vilket fall. Den gråaktiga dammfärgen nu påminde om den gråa färgen då. Damm som smyger sig in och iväg. Ångest.

(Nej, vi använder inga munskydd. Vi hade det någon av de första gångerna vi rev saker, men jag har ärligt talat väldigt svårt att andas innanför munskydd.)

Nå, vi fortsatte. Bröt översta mattlagret med underliggande masonit, drog ur spikar (som ju gick genom mattan under och lämnade svarta spikhål i mattan) och dammsög upp grått damm, tills vi var så långt komna på halva golvet. Sedan tog vi kaffepaus och skrev några kommentarer om golvbrytandet – att vi börjat, vad vi hittat – på facebook. Varvid en bekant frågar om det finns asbest i de gamla golv vi bryter bort.

Asbest? I golv?

Asbest är verkligen en av de saker som ger mig panik. Vi har eternittak, och det är okej så länge de ligger stilla och inte skadas, men det ger mig ändå stundtals panik. Dessutom vet jag att uthustaken behöver bytas väldigt snart, vilket också ger mig panik.

Asbest i golvet vi bryter? Just den tanken hade inte föresvävat mig. Just i det sammanhanget hade jag inte hört om asbest innan.

Panikkänsla. Dammigt och torrt i halsen.

Googling av asbest+golv i olika varianter. Bristfällig info. Ont om bra bilder. Mycket läsande av forumtrådar (som ger mycket mer info än korthuggna listor på mer officiella sidor) av sådant slag jag normalt sett skulle undvika, just för att hålla ångesten i schack.

Kontentan verkar vara ungefär denna: Asbest i samband med golv finns

  • i vissa sorters golvplattor (typ sådana man hade i kök förr). Sådana är det inte alls fråga om här.
  • som pappskikt som nedre del i en del plastgolv. Verkar inte heller relevant här.
  • som en sorts spackelmassa/utjämningsmassa av bland annat cement och asbest. Den verkar av bilder att döma vara påtagligt svart och ha ett helt annat utseende och struktur än något alls i vårt sammanhang.
  • ”svartlim” – asbesthaltigt lim som använts för att fästa plastmattor. Verkar huvudsakligen ha använts för att limma plastmatta på betonggolv, eftersom asbest funkar som alkaliskydd. Detta verkar visserligen inte vara ett relevant användningsområde i vårt fall. Men efter att ha tagit bilder och lagt upp och diskuterat är det detta min man är mest oroad över. För den understa mattan har något mörkt lim längst ner. Inte egentligen svart. Brunt. Med tjärdoft.

Den mattan har vi inte börjat riva i. Vi släppte jobbet för dagen. Imorgon ska vi försöka få fatt i någon att fråga närmre.

Men jag har ångest. Jag har massor av ångest över det gråa dammet. Det gråa dammet som ju fastnat på våra fötter och därmed på andra golv i huset, som kommit på våra händer och dörrhandtag och som hamnar överallt.

Min man säger att det gråa dammet är helt ofarligt. Det är det förmodligen. Men ångesten breder ut sig och smyger sig in överallt. Precis som dammet. Jag får inte bort känslan av dammet. Smutsighetskänslan. Känslan av att riskera att ge barnen dödlig cancer av att krama dem. Känslan av att jag borde tvätta håret, eller klippa bort det, destruera jobbekläderna.

Ångest. Tänk om jag orsakar cancer hos oss allihopa genom att dammet sprider sig, finns kvar i all evighet här och smyger sig ner i våra lungor, hela tiden.

Och så smyger andra små ångesttroll upp. Av alla olika slag.

De andra golven vi brutit upp.

Kaklet i köket.

Klisterlapparna som pappa brukade ta hem från sitt jobb på labb och som vi använde till mat som frystes in. De verkade vara värmekänsliga, och innehöll säkert bisfenol. På våra matpåsar.

Fyraåringens födelsemärke. Som visserligen blivit kollats, och bedömts som troligen OK men som för säkerhets skull lett till en remiss vidare till koll hos expert i augusti. Kombinerat med att han just nu är sjuk, med feber och konstig hosta och lätt illamåendekänsla till och från.

Dödsångest.

Och känslan av damm överallt. Känslan av dödligt damm.

Ångest är inte lätt att leva med.

Damm, prylar och kreativitetens baksida

Förra helgen städade vi. Tanken är att vi i sommar bland annat ska byta golvet i matrummet. En av golvbjälkarna är så dålig att hela skänken (med allt porslin) spelar klirrkonserter varje gång någon går förbi.

Ska man byta golvet, så måste man förstås tömma rummet. Då måste man ställa alla saker någon annanstans, det vill säga man måste flytta om på andra ställen i huset för att på plats med dem. Och då måste man först städa och röja.

Så vi har sorterat saker, dammsugit, dammat, sorterat mer, dammsugit mer, flyttat saker, dammsugit igen, och så vidare… Gud så dammigt det är bakom saker man aldrig flyttar på! Och gud så mycket saker man har! Framför allt barnen… Alla dessa småprylar. Leksaker i oändliga mängder, små och stora saker. Saker från hamburgerrestauranger (även om vi för det allra mesta säger nej), småsaker som mor- och farföräldrar och andra haft med, presenter från barnkalas, och en hel massa annat. Och alla ”kreativa alster”. För de gör ju en massa pyssel, på dagis, skola, fritids och hemma. Inte bara teckningar, utan väldigt mycket tredimensionella saker. Dessutom lär de ju sig (bland annat från barnprogrammen på TV) att man kan pyssla med i princip allting och därför kan spara allting inför framtida pyssel. Det är i grunden en fin och bra tanken. Men det bidrar till den kopiösa mängden saker-som-inte-får-slängas. Alltså svämmar barnrummen över med saker som liksom inte går att plocka undan och stoppa ner i lådor utan som måste stå framme för att de är skrymmande eller vackra(?). Och dessa saker 1. samlar damm 2. är i vägen för dammsugning. Och det är ett helvete att ta sig så långt i städandet att man alls kan försöka ta fram en dammsugare. (Dessutom är varje steg i städandet förenat med suck, pust och stön från stackars barn som det är såååå synd om för att de måste städa och såååå synd om för att de inte får göra roligare saker och som dessutom tar varje möjligt och omöjligt chans att glömma bort städandet och börja göra annat.

Vi hann förstås inte klart förra helgen, men vi fick i alla fall utflyttat en hel del saker från matrummet och har nu matbordet i vardagsrummet, soffbordet och fåtöljen i allrummet/lekrummet däruppe och diverse andra saker utspridda i huset. (Att vi började med detta just förra helgen var för att vi då trots allt hade lite barnpassning delar av helgen och kunde få jobba på utan att motivera barn samtidigt.)

Idag har vi fortsatt städandet och plockandet (sånt tar ju som bekant aldrig slut). Samtidigt som jag städat, plockat och stöttat åttaåringen i hans städande av sitt rum, har mannen tvättat väggarna i farstun med målartvätt och spacklat en massa hål. Så imorgon ska farstun förhoppningsvis målas första varvet.

Hur använder man egentligen ”mirakeltrasor”?

Ett område till där jag är konservativ och omodern: dammtorkning.

Jag är uppvuxen med att man dammtorkar med en fuktig wettextrasa. Hemma hade man en balja med ljummet vatten och diskmedel och så en trasa som man doppade däri, kramade ur, torkade med, sköljde ur igen, och så vidare. Numera går jag ofta och sköljer trasan i köket istället för att skölja den i en balja, men principen är densamma: fuktig trasa med diskmedel.

Men det sägs ju att det är så bra med mikrofibertrasor, inte minst ur miljöhänseende. Så jag har skaffat några sådana. Problemet är att jag inte fattar hur man ska göra. Som jag fattat det ska man använda sådana trasor torra. Jaha, och när trasan blivit alldeles full med damm, hur gör man då? Jag kan ju inte skölja ur den, för då är den blöt sedan, och då är det väl ingen vits med att använda den – eller? Är tanken att man ska ha många trasor – så många att man kan fylla alla med damm och sedan köra en tvättmaskin? Eller är det meningen man ska ställa sig och skaka av allt dammet? Men då får man ju det på sig – det är ju inte så mysigt…?

Nä, jag fattar inte. Jag är helt jävla imkompetent. Kan någon vara snäll och förklara för mig?