Tag Archives: depression

Med tungt hjärta

Det har varit några känslofyllda dagar på sistone. Bra saker. Conchita som vann Eurovision i lördags. Deltagande i ett inspirerande event i måndags. Besök på en inspirerande invigning inom miljöområdet igår. Mycket som påverkat mig känslomässigt, rört runt i mig men på ett bra sätt. Trots en lätt förkylning och viss brist på energi för måste-saker i övrigt så har jag ändå känt mig mentalt upplyft på nåt sätt.

Det försvann i morse.

Eller ja, när jag först läste den lilla notisen i tidningen imorse, så lyckades jag väl egentligen inte ta in det.

Malik Bendjelloul död.

Men under dagen har det sakta sjunkit in, bit för bit. Och det gör ont.

Det gör ont när människor inte längre orkar leva. Det gör ont att ana (och då kan jag ändå bara ana) den smärta de kvarlevande måste leva med.

När det är människor jag inte har någon koppling till kan jag låta det rinna av, låta bli att ta till mig. Men det kan jag inte i det här fallet. Det är för nära.

Nej, jag kände honom inte. Men han fanns liksom i angränsande kretsar när jag var ung. Hans bror är jämngammal med mig och var ett tag ihop med en klasskompis till mig. Malik var jämngammal med min bror. Och Ebba och Didrik spelades delvis in i våra kvarter. Med tåget susande förbi.

Jag ska erkänna att jag inte sett Searching for Sugar man. Och jag hör inte till dem som tittar på kulturprogram som Kobra. Jag har inga egentliga kopplingar, jag har bara följt honom på avstånd så där som man gör med någon från samma ort, som man liksom på något ogrundat sätt känner stolthet över, glatts över hans framgång.

Det är inte min sorg. Det borde inte vara min sorg.

Men det räcker att jag tänker tanken på dem som är, läser Johars ord i Aftonbladet, för att det ska göra djupt ont i mig. Ana en lätt panik inombords. Vilja önska bort. Vilja backa tiden.

På radion pratar någon om Malik, om detta när någon så levande och sprudlande plötsligt inte finns längre.

Jag har skrivit om det tidigare. Även den gången om en person i min periferi – om än på något närmre håll. Om när en människa väljer att inte längre finnas – och obegripligheten i det.

Det gör ont. Det känns som att insidan av min hud är full av tårar som vill bryta igenom.

Och det känns som att jag exploaterar genom att skriva det här. Som att jag borde låta bli. För det här är ändå inte min sorg. Jag är bara en person som känner mig djupt berörd känslomässigt.

Och nej, jag tror inte att jag ska hamna där. Jag har haft mina mycket mörka stunder, och jag brukar inte landa i att vilja sluta leva, utan en önskan om att åter känna glädje över att leva.

Men man kan aldrig veta. Självklart finns rädslan där, att det någon gång inte ska vara på samma sätt som jag vant mig att det ska.

 

Om du orkar så rekommenderar jag den här som lyssning:
https://myspace.com/collanstaiger/music/song/-nda-hit-53424913-57756794

Om inte om vore [Försvarstal]

När jag väntade vårt andra barn medicinerade jag med sertralin. Ibland får jag rysans dåligt samvete för det.

Jag hade mått dåligt ett bra tag, varit sjukskriven för ångest och depression, och både fått medicin och haft en samtalskontakt under lång tid. Samt börjat må bättre – men inte tillräckligt bra. När vi funderade på att försöka skaffa ett barn till så diskuterade jag både med samtalskontakten (som i sin tur diskuterade med läkare) och med min läkare på vårdcentralen. Plus att jag läste på en massa. Kontentan, utifrån kunskapsläget då, hösten 2007, var att det skulle vara OK att bli gravid med sertralin, och OK att fortsätta ta sertralin under graviditeten. Det fanns inget som tydde på några påtagligt ökade risker för barnet. Möjligen kunde det förekomma abstinens för barnet om man fortsatte fram till förlossningen och barnet alltså fick sluta tvärt, och det kunde uppstå andningsproblem och liknande vid födseln. Om man inte slutade innan dess, alltså.

Det var alltså ett väl avvägt beslut att bli gravid vid den tidpunkten, under de förutsättningarna. Och jag bestämde mig för att lita på den information jag fick och som fanns att tillgå, istället för att tänka alltför mycket och oroa mig. Och självklart var jag medveten om att kunskapsläget kunde ändras – men ett beslut måste ju alltid grundas på den kunskap som finns när beslutet ska tas. (Jag har skrivit massor om detta beslut en gång i tiden.) Jag blev alltså gravid, och fortsatte med sertralinet under två tredjedelar av graviditeten, varefter jag fasade ut det ganska långsamt.

Men ibland får jag ändå ruskigt dåligt samvete, och tänker ”vad fan har jag gjort”. Som idag när jag såg Ekstrabladets löpsedel om nya rön i Danmark (hur de få fall som rapporterats alls kan anses som signifikanta och säkerställda, rent vetenskapligt, begriper jag inte – men det hindrar mig förstås inte från lätt ångest). Eller när jag häromsistens läste på wikipedia om eventuella risker för låga serotoninhalter i framtiden för barn som mitt.

Kanske var det ett dåligt val jag gjorde. Kanske borde jag inte. Mitt samvete tycker, trots att jag gjorde vad jag kunde då, att jag kanske inte gjorde rätt.

Men då måste vi titta på alternativet. Alternativet hade inte varit att jag hade slutat med sertralinet. För hade ag inte fått beskedet att det var OK med sertralin under graviditeten, så hade vi aldrig försökt bli gravida då. Ja, jag är helt säker :-) Och då hade inte vår underbara yngsta son funnits. Jag hade aldrig fått gosa med honom på morgonen. Han hade aldrig kunnat rätta mig när jag inte minns texten på en sång. Vi hade aldrig kunnat rensa ogräs ihop, eller laga mat, eller bygga pärlplattor eller plocka blommor eller titta på småkryp. Han hade inte kunnat skrika vansinnigt över att han inte får sin vilja igenom, eller på alldeles egen hand gå på toaletten och säga åt mig att gå därifrån för att han klarar sig själv. Han hade inte funnits. Min underbara unge hade inte funnits.

Ja, jag kanske riskerade hans liv, eller missbildningar, när jag väntade honom. Och det kanske finns en risk att han får serotoninbrist (och därmed behöver medicinera) när han blir större. Men han finns! Vilken förlust om han inte hade funnits!

(Risken att han ska behöva medicinera med sertralin eller liknande finns ju för övrigt ändå. Min ångestproblematik kan ju vara ärftlig. Å andra sidan så kan den bero på miljö. Eller kanske utlösas av miljö. Genom att jag ätit sertralin under delar av graviditeten, och därför mått bättre, har graviditeten med honom förmodligen varit lugnare – en bättre miljö för honom som ”inneboende”. Genom att jag återigen under en period äter sertralin så har han en mamma som mår bra, och det ger honom garanterat en bättre uppväxt.)

Mitt beslut att medicinera mot ångest under graviditeten var delvis en konsekvens av hur det var under min första graviditet.

Jag blev gravid mycket avsiktligt även den gången. Men kanske var jag inte redo. Vi hade nyss flyttat till hus, och jag hade massor jag ville göra med hus och trädgård. Jag hade ganska nyss bytt jobb. Men jag kände mig lite stressad: jag hade hört så mycket om att man inte skulle vänta för länge med att skaffa barn, för det kunde bli svårt. Och jag hade lite dödsångest i största allmänhet. (Ja, ångesten fanns då med, om än diffusare.) Jag var rädd att jag skulle hinna dö eller i alla fall bli steril innan jag fick barn, typ. Och så ville jag förstås skaffa barn också.

Graviditeten var slitsam – jag mådde inte bra, jag var ruskigt trött, etcetera. Och så föddes ett krävande barn, som sov väldigt lite, hade ett oerhört närhetsbehov och behövde underhållas konstant.

Jag var inte beredd på detta. Jag trodde att bebisar som en hel del, och att de var nöjda ibland.

Jag som hade en längtan efter att göra en massa saker hade plötsligt ingen ingen ingen tid för mig själv.

Och ja, kanske var det fel tillfälle att skaffa barn, och jag var inte redo. (Och hur jag mådde då – både före och efter – var förstås en orsak till att jag var väldigt mån om att må bra nästa gång.)

Men alternativet hade ju varit att inte detta barn funnits alls.

Det krävande närhetstörstande barnet är nu en kreativ, intelligent sjuåring, med stort intresse för trädgård, odling och miljö, som tävlar igenom matteböckerna. Han läser för och leker med lillebror. Han tycker det är viktigt med rättvisa, älskar melodifestivalen, lego och datorspel och avskyr godis. Jag är ofantligt stolt över honom, både för att han kan en massa saker och för att han en bra kompis, en bra människa. (Jag tror att vi ibland ställer för stora krav på honom och glömmer bort att han faktiskt bara går i förskoleklass ännu…)

Tanken att han inte skulle finnas är mest… obegriplig.

Ja, hans bebistid är fortfarande en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag är glad att den är över, jag vill inte genomleva den igen. Men vi överlevde, både han och jag. Det är jag glad för.

Alternativet till att inte ha dåligt samvete innebär att jag inte skulle haft något av barnen. Det vore verkligen inte bra på något vis alls.

”Lyckopiller”

Jaha, då är det dags igen. Den här gången är det Alexandra Pascalidou som skriver att ”… lyckopiller skrivs ut med lätt hand” i sin kolumn i Metro. Kort sammanfattat menar Alexandra att människor är för fokuserade på att jaga lyckan, men att man inte når lyckan om man inte får kämpa lite och ha lite motgångar. Utskrivandet av lyckopillren är en del i hennes uppradning av exempel på vad folk gör i jakten på lyckan.

Återigen används alltså det nedsättande och felaktiga begreppet ”lyckopiller”. Jag hoppades att folk – eller i alla fall seriöst, hyfsat allmänbildat folk – vid det här laget skulle ha koll på att ”lyckopiller” inte har något med lycka att göra.

Det som kallas ”lyckopiller” är SSRI, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare.

Serotonin är en signalsubstans som behövs för kommunikationen i nervsystemet (alltså bland annat hjärnan). Brist på serotonin kan ge depression, ångest och liknande problem. SSRI gör att receptorer i nervcellernas yta inte håller fast serotoninet, och då finns det mer serotonin fritt att tillgå – det vill säga bristen motverkas.

”Lyckopiller” är alltså inte något man tar för att bli lycklig – det är ingen billig enkel genväg i jakten på lycka. Det är en medicin för människor som av någon anledning – medicinsk eller orsakad av omständigheter i personens liv – lider av en brist. Det är därför i praktiken ett redskap, ett verktyg, för att kunna leva ett normalt liv, istället för ett liv med handikapp.

Ångest och depression är inget man kastar av sig med en klackspark.

Människor som lever med ångest eller depression är inte alls de människor som söker den enkla vägen till lyckan. Ångest kan vara kopplad till ett överdrivet stort ansvarskännande, skuld och dåligt samvete. Den deprimerade har svårt att se glädjen i livet, för att allt jobbigt överskuggar så totalt. Detta är inte människor som blundar för de problem och svårigheter som finns i världen eller i deras närmsta omgivning, utan människor som i alldeles för liten utsträckning klarar av att blunda för problemen.

SSRI är ingen väg till lyckan. Det är en väg upp till ett normalläge, eller ett läge något närmre det som är normalt. Det ger en möjlighet att uppleva tillvaron på ett sätt som andra människor gör. En möjlighet att leva istället för att bara överleva. Eller, för en del, en möjlighet just bara att överleva.

Och det är inget som skrivs ut med lätt hand. Eller, möjligen skrivs det ut lätt, men oftast har man snarast väntat längre än man borde innan man faktiskt går till doktorn och pratar om problemen. För det finns så många fördomar. Och det är så diffusa symptom. Så man går inte till doktorn förrän det är riktigt illa.

I alla fall inte om man inte varit nere och vänt i mörkret innan. Efter ett par-tre vändor lär man sig att känna igen när det är på gång, och kan agera i tid.

Tro mig, Alexandra, jag har kämpat hårt. Jag har haft motgångar. Och det är inte så att allt som inte dödar stärker en. Om det inte vore för ”lyckopiller” så skulle jag kanske inte haft kraft att resa mig igen – eller så skulle det ha tagit ofantligt mycket längre tid, och tagit mycket mer av kraften från min omgivning – som kanske inte skulle orkat.

Tack vare dessa ”lyckopiller” har mina barn en mamma som kan finnas och orka vara en individ med egen kraft och egna intressen att stå upp för (vilket väl är en grundförutsättning för att inte curla).

Tack vare dessa ”lyckopiller” hade jag faktiskt kraft att skaffa ett andra barn och kraft att komma tillbaka till livet och vidare i livet.

Lyckan i sig skapas på helt andra sätt. Och jag vet inte ens om jag strävar efter lycka. Lycka är något som infinner sig ibland, i magiska ögonblick. Inget att bygga livet utifrån.

För den som vill allmänbilda sig mer inom området rekommenderar jag FASS.