När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.

4 responses to “När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

  1. Jo, du Sanne. Vi är många som fötts genom Brekille och fått en ny väg att vandra på – tack för din medverkan i det (jag betalade ju också tillbaka genom att dra dit karln din ;). Låter närmast sektartat, men är det absolut inte – bara att få helt nya referensramar till vad människor (inklusive en själv) kan och vill vara när de är som bäst.

    C var på det viset allas vår extramamma lite grann. Hennes arv är stort. Världens orättvisa att hon inte kunde vara kvar för att njuta av det.

  2. Fint skrivet, Sanne.
    Sådan var hon. Så vill jag minnas henne. Sjukdomen som tog henne var inte hon. Jag vägrar tro det. Det sorgliga är att hon kanske gjorde det. Jag vet inte.
    Kram.

  3. Pingback: Sanne skriver » Med tungt hjärta

  4. Pingback: Sanne skriver » … och jag bär dig på händerna långt härifrån, dit där häxorna aldrig kan nå dig…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *