Tag Archives: Paris

Jag är glad över klimatavtalet från Paris

Vi har ett avtal!

Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal. Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.

Så står det i pressmeddelandet från regeringen ikväll.

Nej, jag har inte läst avtalet. Jag har inte ens läst och hört alla analyser av innehållet. Jag har snappat upp delar av analyser och uttalanden från viktiga personer, personer jag generellt har förtroende för. Och ja, jag kan låta mig nöjas med det.

I kort sammanfattning uppfattar jag det så här: Det är en skärpning av ambitionsnivån, där man nu har ett mål på under två graders ökning och med siktet på 1,5 grader (tidigare var målet två grader). I övrigt är det ett ganska vagt avtal, men trots det med avstämningspunkter/uppföljning och något av en plan om än med få konkreta krav. (Ja, jag ska läsa mer om det senare. Det kommer att finnas gott om tid för närmre analyser.)

Men just nu är det viktigt ATT det blev ett avtal. Nej, det är inte ett fantastiskt avtal, men givet förutsättningarna tror jag ändå man åstadkommit något fantastiskt. Förutsättningarna är att många länder, många stora företag och så vidare, egentligen arbetar i motsatt riktning mot det här. ÄNDÅ har man kunnat enas om ett avtal där 195 länder säger att ja, det här är vi överens om, det här ska vi ta ett gemensamt ansvar för. Man har enats om något och med det satt en gemensam positiv anda och en vilja. Det ger en kraft, något att bygga på, något att hänvisa till, i alla möjliga situationer. Det ger ett underlag för att bygga nya förutsättningar, för att ge de långsiktiga spelregler som efterfrågas av näringslivet – både från de företag som verkligen vill göra bättre för miljön och för de som egentligen inte bryr sig men som inte har något emot att göra det som är bättre för miljön bara det är tydligt vilka förutsättningar som gäller. Det ger en gemensam positiv känsla för världen att gemensamt sträva mot något positivt i en värld som annars tycks präglas av mycket negativt (eller är det bara i vår del av världen det känns så?).

Och alltså, ärligt talat, det stod ju aldrig mellan det här avtalet och ett fantastiskt avtal som genast skulle lösa alla problemen och få oss rakt på rätt bana. Det stod mellan ett avtal som det här och inget avtal alls – eller hur? Alternativet var liksom snarast något i stil med att de gick därifrån oeniga, utan avtal eller överenskommelser. Att de flesta länderna skulle fortsätta precis som innan. Och då hjälper det faktiskt föga om det finns enstaka personer och grupper i världen som är perfekta och gör allt som behöver göras fullt ut. Det här gör sannolikt mycket mer praktisk nytta i längden.

Ja, det är bråttom. Men det är väl också ofta så att om man väl bestämmer sig och börjar jobba så når man mycket längre och mycket snabbare än man egentligen hade tänkt sig. Därför är det värdefullt att man har bestämt sig. Bestämt sig tillsammans.

För snart trettio år sedan beslutade man om det så kallade Montrealprotokollet, som reglerar användning och utsläpp av ozonförstörande ämnen. Protokollet har sedan reviderats flera gånger. Och man har varit mycket lyckosamma. I nuläget är Skyddande ozonskikt det enda av Sveriges sexton nationella miljökvalitetsmål som ser ut att nås. Och Montrealprotokollet är en väldigt avgörande del i det.

Visst, klimatförändringarna är en mer komplicerad fråga än ozonskiktet, med många fler komponenter. Men ett internationellt avtal kan ändå vara en viktig del i möjligheterna att göra något åt miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan på riktigt.

Jag är inte blåögd. Jag tror inte avtalet löser klimatkrisen. Men jag tror ändå det är ett viktigt steg. Kanske framför allt psykologiskt sett. Och jag tycker verkligen det är värt att fira att världens länder idag enats om ett klimatavtal i Paris.

Tankar om profilbilder och solidaritet

Och så blir jag så trött. På allt klagande på att vi bryr oss för mycket om Frankrike – jämfört med resten av världen, att vi sätter franska flaggfilter på våra profilbilder – men inte andra länders flaggor. Och så vidare.

Det är på något sätt lite samma som när det klagas på att vi bryr oss om i-landsproblem.

Det är så bisarrt det här med att klaga på att folk är engagerade i det som just inte DU tycker är det allra viktigaste – och att då hävda att det är fel att de är engagerade alls.

Det är väl i grunden logiskt och självklart att vi bryr oss mer om det vi har närmre oss – geografiskt, känslomässigt, kulturellt, och så vidare. Se engagemanget som något positivt! Och bygg sedan vidare på det, använd det engagemang som finns och vidga det så att vi engagerar oss i mer, genom att använda likheterna. Det kan man nå långt med. Men att klaga på att det finns engagemang, att smutskasta den solidaritet människor visar, för att den ännu inte inkluderar allt och alla, det ger liksom bara skuldkänslor – och skuldkänslor bygger saker på helt fel sätt. Det är inte det vi ska ta avstamp i.

Folks kommentarer på sociala medier får mig att skämmas över att jag bryr mig om Frankrike – det land där jag har faster, kusiner och kusinbarn. Jag förstår inte på vilket sätt det gör något bättre att jag ska skämmas över det?

En annan kommentar jag sett är att vi byter profilbilder bara när det är vita människor som drabbas. Jag förstår inte det? Paris är en blandad stad, med människor av olika hudfärger, ursprung, kulturer och så vidare. Det hör väl till det som IS inte gillar? Och de som drabbades i Paris är inte bara vita, utan alla möjliga, efter vad jag förstått.

Jag såg också en annan kommentar om varför det känns extra hemskt när den här sortens saker händer i vårt närområde jämfört med långt borta. Jag minns inte exakt, men det handlade om att vår del av världen har kunnat fungera som en fristad för de som flyr undan hemskheter i andra delar av världen. Men om det blir lika illa här, vart ska de då fly?

Och nej, alla behöver inte byta profilbild för Paris eller lägga på filter eller annat sånt. Det är upp till var och en att komma fram till vad som är rätt för dem. Jag förstår att man kan tycka annorlunda. Jag förstår också att man kan tycka att flaggor och nationsgränser känns fel i sammanhanget – det där beror ju också på vad man personligen lägger i flaggan som symbol. Det är upp till var och en att göra som känns rätt för hen.

Men det gör mig ledsen att folk ska hålla på och bråka om vilka och hur många av de goda krafterna man visar solidaritet med. Jag kan inte se vad det gör för gott i nuläget.

Om ond och bråd död

Det jag också låg och tänkte på inatt var hur långsamt och snällt (nej, det är fel ord, men jag hittar inte rätt just nu) cancer är – jämför med ond bråd död. Cancer ses liksom som det stora hemska onda, som en ond och grym sjukdom. Men jämfört med att bli nedskjuten sittandes på en restaurang eller på en konsert… då bleknar cancern så drastiskt.

Min älskling finns fortfarande, jag kunde krypa nära och kramas och suga åt mig av kroppsvärmen.

Men de som förlorat sina nära i terroristattacker och liknande, de kommer aldrig ens att få chansen att säga adjö.

Hatdrevet

Paris. frihetsgudinnan

Min första reaktion handlade förstås om det hemska i sig. Döda människor. hemska attentat. I Paris. Det händer hemska saker runtom i världen, men Paris är närmre än det mesta av det. Paris och Frankrike är dessutom nära mig känslomässigt. I huvudet försöker jag att ta in att det är staden jag, älsklingen och barnen var i för knappt ett och ett halvt år sedan. Och jag intalar mig att sannolikheten att mina släktingar som hör hemma i Bretagne skulle ha befunnit sig i Paris just nu är väldigt väldigt liten.

Men väldigt snabbt kommer också andra tankar. Paris. Paris är ett vanligt ord på jobbet för tillfället. Och även privat. Ja, alltså innan detta hände. Om två veckor ska det stora viktiga klimatmötet i Paris börja. Mötet som allting strävar mot och kretsar kring. Mötet där världen ska försöka samsas om ett klimatavtal, för att försöka förhindra klimatförändringar som faktiskt sannolikt annars kommer att innebära så drastiska förändringar att vårt samhälle kollapsar. Och ja, väldigt många människors död. Mötet där världens ledare och beslutsfattare ska sammanstråla. Men också mötet dit oändliga mängder ”vanliga” miljöengagerade människor reser från hela världen, för att demonstrera och påverka. Jag har ett antal vänner som ska dit.

Medan nyheterna från Paris den 13 november fortsätter att rulla in under kvällen funderar jag över hur klimatmötet kommer att påverkas. Detta viktiga, avgörande möte, som måste ros iland för hela världens framtid, detta möte som är så beroende av att människor kan känna sig trygga i att åka dit. Vad kommer att hända nu?

Detta funderar jag över och oroar mig över. Det betyder inte att jag tycker att de människor som redan är döda är oviktiga. Det som har hänt är fruktansvärt på så många sätt. Och ett av sätten är att det påverkar våra möjligheter att vara människor och göra sånt som människor gör – de goda och bra saker som människor gör. Jag tänker på det hemska i stunden och de hemska efterverkningar det kan tänkas få.

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665288818271064066

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665289164351492097

En stund senare twittrar klimat- och miljöminister Åsa Romson. Först en klassisk tweet av det slag viktiga personer twittrar vid sådana här tillfällen:

Sedan, alldeles därefter, en tweet som hon numera raderat, men som finns i skärmdumpar överallt:

romson

Fler som funderat i samma banor som jag, noterar jag.

Och då startar drevet. Plötsligt är det som att twitter exploderar av alla människor som tycker att det här är så hemskt att Romson bör avgå.

För i ett läge som detta är det tydligen inte acceptabelt att tänka framåt och tänka på vilka konsekvenser terrordåden får framöver. I ett läge som detta får man bara tycka att det är hemskt just precis nu. Att man tänker på helheten, vilka konsekvenser det får för mänskligheten om vi inte lyckas lösa krimatkrisen, det är tydligen inte okej.

Och jag som tycker att det är ansvarstagande att tänka så.

Jag är van att bli betraktad som PK, inte minst för mitt miljöengagemang. Men just nu är det tydligen precis motsatsen till PK?

Det finns för mig ingen motsättning mellan att tycka det som har hänt är fruktansvärt och att fundera över vad det får för konsekvenser för andra väldigt viktiga saker. Inte enligt mig. Men drevet är av en annan uppfattning. Och drevet har en jävla makt. Drevet ägnar sig åt att smutskasta och hata på Romson.

Man får verkligen känslan av att det är värre att bry sig om klimatet än att döda hundratals människor.

Och jag får också väldigt mycket känslan av att det handlar om att folk hänger upp sig på Romson. Visst, hon kunde ha formulerat tweeten bättre. Men jag tänker många gånger att riktigt så här hade folk inte agerat om det hade varit en man. Män kommer undan med helt andra sorters ”klavertramp”.

Det kan inte vara lätt att vara en offentlig kvinna med engagemang. Jag skulle aldrig orka. Och det är väl det de försöker se till: att hon inte ska orka :-(

Bilden på frihetsgudinnan är från vår resa till Frankrike förra året.

13 november

Fredagkväll. Sitter i fåtöljen. TV:n står på:

Fransk dokumentärserie från 2009. Del 5 av 6: Skruvstäd (1942-1943).I slutet av 1942 håller ryssarna fortfarande stånd i Stalingrad. I Nordatlanten lyckas de allierade minska hotet från den tyska u-båtsflottan. Vid el-Alamein stoppar den brittiska armén Rommels framfart mot Suezkanalen. Britter och amerikaner bildar ny front i Nordafrika. Runt om i Europa intensifieras förföljelsen av judar. Hitlers trupper i Stalingrad omringas av Röda armén och har ingenting att sätta emot. I Kursk gör Hitler ett sista anfall som också misslyckas. De allierade landstiger på Sicilien och Italien byter sida. Axelmakternas trupper i Europa befinner sig i ett skruvstäd, men Hitler tänker inte ge sig än. Historien om andra världskriget berättad med hjälp av unikt restaurerat arkivmaterial.

Fast den står på bara som en ljudridå. Och hemskheterna de pratar om lyckas liksom inte tränga igenom. Jag har fullt upp med allt det som händer runtom oss här och nu. Allt jag inte kan ta till mig och förstå.

Gränskontroller i Malmö för alla som anländer från Danmark.

Danska förslag om att flyktingar som kommer till Danmark ska fråntas sina värdesaker.

Och i Paris skjuts det med automatvapen och detonerar bomber.

Vad är det för värld? Vad hände med den trygga balanserade värld jag växte upp i?

Och jag vet, jag sitter här vid min dator, i fåtöljen, i ett varmt och tryggt hus och inga akuta hot. Mot mig finns inget hot i nuläget. Jag är priviligierad av bara h-e.

Men det är ändå min värld. Och jag vill inte att den ska vara så här.