Tag Archives: Frankrike-resa

Mina barn får inte åka nattåg eftersom du är snål och tar flyget

I somras reste vi till Frankrike. Vi gjorde resan med tåg. För miljöns skull: för att minimera vår egen miljöpåverkan, men också för att gynna och stötta de system som är bra för miljön, det vill säga tåg och järnväg i Europa. Utöver miljöaspekten var det också ett äventyr – inte minst att åka nattåg. Barnen ser fram emot att få göra fler liknande resor i framtiden.

Tyvärr verkar det som att våra barn kommer att behöva bli besvikna. För om några månader verkar det som att nattågen läggs ner. Både nattågen söderut från Köpenhamn och det nattåg som vi åkte med från Berlin till Paris.

Samma problem finns i Sverige: nattågen Malmö-Stockholm skulle först läggas ner i våras, men har fått dispens året ut, och är fortfarande i högsta grad hotade.

Orsaken? För få resande. För lite intäkter. Därmed för lite pengar till nödvändigt underhåll eller köp av nya vagnar.

Och vad beror det i sin tur på, då? Reser folk för lite? Nä. Utan att leta reda på någon statistik (fy på mig!) så är jag övertygad om att folk reser massor. Jag får i alla fall uppfattningen att folk reser ut i Europa väldigt ofta. Weekend i Berlin, London, Paris, eller en vecka i Spanien eller Italien.

Tar de tåget, då?

Nej. De tar flyget. Det är snabbt, men framför allt billigt. Och det är mycket lättare att ta reda på hur det funkar, för du översköljs med reklam.

Tar du tåget eller flyget ut i Europa?

Om du tar flyget, så kom då ihåg att du är med och lägger ner nattågen. Din miljöpåverkan består alltså inte bara i de utsläpp din flygresa orsakar, utan också i att du med ditt val är med och skrotar de system för miljövänliga transporter som redan finns. Det vill säga du minskar möjligheterna för andra att resa miljövänligt.

För övrigt tycker jag att det här är en fråga EU borde jobba med. Ett väl fungerande tågsystem för Europa är en viktig fråga, inte bara för EU:s miljöambitioner utan även vad gäller resiliens och samverkan över nationsgränser.

Jävla ftalatelände!

I somras, i Frankrike, fastnade tioåringen för Loom bands (pun not intended). Det var hemma hos barnens syssling (dryga fem år gammal) som intresset väcktes. Först var tioåringen inte intresserad, men sedan tyckte han det var kul.

Och jag tänkte… jag tänkte, ja, det är någon sorts plast, men herregud, så illa kan det väl inte gärna vara, det är ju bara typ gummiband. Fast jag våndades och tänkte att det nog var dumt – mensvalde och förträngde det. För jag tänkte att det är bra med något annat som intresserar än bara datorspel och andra liknande. Något praktiskt och konkret. Så han köpte några förpackningar med mitt goda minne, och jag köpte några åt dem tillsammans.

Och nu kommer rapporterna. Labprover visar att en del av loombanden innehåller 50% ftalater.

50 procent!!

Så vad gör jag nu?

Nej, det går inte att veta om detta gäller “våra” band. Jag tror inte ens vi har förpackningarna kvar. Och de som gjort proverna får tydligen ändå inte avslöja vilka märken det rör sig om (hur går det ihop med informationsplikten?):

Det känns ju inte så jävla bra att barnen ska gå omkring med armband med 50% ftalater.

Läs mer:

Loom bands – fun fashion or a danger to health?

“œLoom band” phthalates case shows chemical regulation isn”™t working

Dag 18, del tre: Hemma! (15 juli)

Vi spelade några omgångar Piratatak inna tåget nådde Köpenhamn, men det slutade med att minstingen blev tvärsur och -arg.

I Köpenhamn åt vi lunch på Sunset. Sedan tog vi tåget till Hyllie, köpte nytt sommarkort till maannen, och tåg pågatåget hemåt. Och slutligen bussen. Och allra sist traskandet hem på grusvägen.

Jag är så trött. Så mentalt trött, på att hela tiden vara tvungen att orka, vara vuxen, inte bryta samman, orka lirka, undvika katastrofer, se till att barnen inte rusar iväg eller bryter ihop. Bita ihop när de driver en till vansinne och man inte på något vis kan slippa undan.

Och så är vi då äntligen hemma. Springer runt i trädgården och tittar på allt som har växt, allt som finns att äta – och de saker som torkat eller tagits av ohyra av olika slag. Tuggar ärtor och plockar gurkor. Sexåringen leker i timmar med playmobilet. Tioåringen fastnar framför datorn. Jag och mannen tittar på TV och dricker te.

Hemma.
Imorgon ska vi inte upp tidigt, inte passa något tåg, inte vakta något bagage.

För några timmar sedan hade jag massor att skriva. Nu orkar jag inte ens tänka efter vad det var.

Dag 18, del två: Danemark! (15 juli)

Vi har tagit oss över med färgan. Druckit kaffe. Tittat på lego i taxfreeshopen.

Jag sitter och spelar patiens på datorn. Borde säkert läsa en bok eller något istället. Eller plocka fram något spel och spela med de andra. Det är ju sånt man ska göra på långresa familjen tillsammans på tåg. Fast jag ids liksom inte. Orkar inte heller.

Dag 18, inpass: Blandad gegga i hjärnan (15 juli)

SNCF:s jingel vid utrop och liknande på stationerna i Frankrike är trevlig första gångerna – men i längden vansinnigt irriterande. Minst tre fjärdedelar av familjen har den på hjärnan och ger ifrån sig den av misstag vid slumpmässigt valda tillfällen.

Utropen på Berlin Hbf har alldeles för låg volym och görs dessutom av en ljus damröst. Omöjligt att höra något vettigt. (Ja, och så är det på tyska.)

Utropen på stationen i Hamburg är helt omöjliga att höra, eftersom det samtidigt (hela tiden) borras med stora betongborrar som överröstar högtalarrösten med hästlängder.

Ska man åka tåg i Tyskland bör man boka platsbiljett. Speciellt under högsäsong. Det kostar inte mycket men är oerhört tacksamt.

Vissa uttagsautomater i Tyskland erbjuder möjlighet att välja valörer på sedlarna när man tar ut pengar.

Det är ett enormt säkerhetspådrag i Frankrike, framför allt i Paris. Väskkontroller, patrullerande vakter med automatvapen, och diverse skyltar om att inte lämna sina väskor obevakade (“och hittar vi kvarlämnade väskor så skjuter vi dem”). Bisarrt för en landsortssvensk. Terrorhotet i högsta grad närvarande. Även i Nantes påmindes man om detta, med väskkontrollen i bagageinlåsningen. Och när vi åt på Quick i Paris innan hemresan kom vakter tre gånger och frågade om det var vårt bagage och påminde om att det fanns gott om tjuvar och att vi skulle hålla koll på bagaget.
Allt detta i skarp kontrast till nödvändigheten av att lämna majoriteten av bagaget obevakat på tåget vid färjeöverfarten Rödby-Puttgarden.

Jag fascineras över alla människor som måste tränga sig i tågsammanhang (vid på- och avstigning, på stationer – och på färjan för den delen), helt utan hänsyn till att de tränger sig förbi små barn, separerar familjer och slår folk i huvudet. Eller skyfflar barn åt sidan som om de vore pappkassar fyllda med nåt tåligt som hushållspapper, som man inte alls behöver ta hänsyn till utan nästan kan gå rakt igenom. Detta i bjärt kontrast till alla vänligt leende människor på Hamburg station INNAN det blev dags att gå på tåget.

Jag irriteras också av amerikanerna jag hör på tåget. De sitter och pratar om vilka europeiska storstäder de hunnit med. Det är något med hur de låter – både hur de uttrycker sig och deras dialekt – som jag finner gravt irriterande. Det är säkert i högsta grad omotiverat, de kan ju inte hjälpa hur de låter, men det är väl på något vis som med stockholmare.

Dag 17-18: God mat hos greken och nytt försök att komma hem (14-15 juli)

Vi tog det ytterst lungt på kvällen i Hamburg. Häckade i vårt rum några timmar, och traskade sedan iväg för att få någon mat i oss. Vi hamnade på Akropolis några hundra meter bort, där det fanns kebab åt tioåringen, schnitsel åt sexåringen och lammkotletter i olika varianter åt oss vuxna. Väl tilltagna portioner, väldigt rimliga priser och mycket gott – och god service.

Jag shoppade också bindor i den Lidl vi hittade precis bredvid vandrarhemmet – sällan har jag blivit så glad över att hitta en Lidl :-)

Tillbaka till rummet, där vi vuxna styrkte oss med en rejäl kopp kaffe och härligt mörk choklad (medhavd).

Vi har sedan sovit gott och ätit ordentlig frukost på vandrarhemmet. (Fast vi hade en lång sejour av sexåring vill inte gå upp och inte äta frukost och inte åka hem och inte klä på sig och skrika och kasta saker.) Vi kom iväg orrdentligt, och var i god tid till stationen och kunde sitta länge och titta ut över spåren och hålla koll.

Människorna i Hamburg känns generellt glada och trevliga. Råkar man få ögonkontakt med någon så ler de.

Fast sexåringen blev ordentligt nervös när pappa gick iväg för att köpa dricka tio minuter innan tåget skulle gå – ingen får missa att komma med tåget eller tappa bort de andra eller nåt.

Nu sitter vi på tåget. Även detta tåg är visst fullbokat nu, sägs det, fast vi har våra bokade sittplatser. Och det är i alla fall inte alls så fullt som igår.

Min extramens är ganska kraftfull och påverkar mig rätt mycket. Mycket mer som en normal mens än den jag hade för två veckor sedan.

Dag 17, del två: Avslängda i Hamburg (14 juli)

Dag 17: Trängsel (14 juli)

Vi höll ju slutet på resan lite öppen: nattåg tillbaka till Berlin, och sedan möjligheten att välja mellan att stanna där och att åka direkt hem.

Fast för några dagar sedan konstaterade vi att det var läge att faktiskt åka direkt vidare hemåt. Trötthet och hemlängtan i olika varianter för olika delar av familjen.

Redan innan dess hade jag spanat lite på möjliga tågtider och konstaterat att det absolut vettigaste tåget att ta mellan Berlin och Köpenhamn var ett direkttåg (inga byten alltså) som verkade gå dagligen vid 11.25. Så i lördags eftermiddag fick jag för mig att kolla om det skulle gå att boka platsbiljetter, och vad det i så fall skulle kosta – det kunde ju trots allt vara smidigt om det inte var onödigt dyrt.

Det visade sig vara inte dyrt alls. Men däremot omöjligt.
Platsbiljetter för hela familjen tillsammans verkade gå på 9 euro. Men tåget ifråga var fullbokat, och hade till och med en liten varningstriangel för typ skitfullt. Dessutom talade bokningssystemet om för oss att det inte gick att boka reservationer över en landsgräns över nätet. Vi provade även andra varianter, med bokning bara till Puttgarden, och med någon av de varianter som innebar något byte, men vi fick det ändå inte att funka, och konstaterade sedan att nej, det var nog bättre att vänta tills vi faktiskt kom till Berlin, och där besöka den riktiga bokningen och få hjälp av en människa.

Det hade vi inte mycket för. Damen bakom disken talade mest om att det var fullbokat, ville knappt göra alternativa sökningar, och förklarade inte alls vad problemet var mer än att hon minsann tyckte vi borde bokat tidigare, minst ett dygn i förväg.

Nå, efter lite överläggningar i familjen beslöt vi att ändå satsa på det överfulla direkttåget. I väntan på avgång åt vi frukost i form av lunchbaguetter samt provianterade lite dricka och bullar.

Sedan vidtog lite perrongväntning av det lite nervösare slaget, eftersom tåget som skulle gå tio minuter före på samma spår var sent och några andra tåg runtomkring också. Det var mycket folk på perrongen, och de flesta verkade skulla åka med samma tåg som vi…

När jag stod där på perrongen kände jag mig påtagligt svajig och lätt yr, men antog att det bara berodde på en massa jonglerande av bagage och åkande upp och ner i rulltrappor och allmänt hanterande av situationen.

När tåget slutligen kom försökte vi hålla oss framme, men det var lite av tjurrusning, där människor med stora ryggsängar trängde sig före och helt ignorerade att de dunkade kortare personer (som vår sexåring) i huvudet. Jävla människor!

Vi fick fatt i två platser som var tomma fram till Hamburg och två platser (i nästa vagn) som var obokade men med risk att någon ändå skulle kunna ha bokat dem, och fick helt enkelt resa uppdelat.

När läget lugnat sig en aning på det överfulla tåget – med folk sittandes på golvet här och var etc – så gick jag på toa, vilket jag hade behövt en stund. Och konstaterade den troliga orsaken till yrseln tidigare: mens!

Mens? Men min senaste mensomgång började ju samma dag som vi reste hemifrån, det vill säga för 16 dygn sedan!? Nå, det här är i alla fall inte frågan om en liten försiktig mellanblödning eller ägglossningsblödning utan fullskalig mensblödning. Som tur var hade jag faktiskt några bindor lättillgängligt i ryggsäcken – en jävla tur det, när man sitter på ett tåg som man ska åka med i sju timmar.

Nå, jag slapp i alla fall mens under hela tiden vi var i Bretagne och jag ville kunna bada. (Fast jag skulle gärna bada hemma också.) Och jag har i alla fall köpt med lite god choklad att ha på resan – den passar bra nu.

Den svåra gästfriheten

Det är svårt det där med gästfrihet. Vi har alltså bott hos min faster i Bretagne i en och en halv vecka. Det innebär att vi haft möjlighet att komma och gå som vi vill (mer eller mindre), vi har haft rum och handdukar, vi har fått frukost och middag de allra flesta dagar. Vi har blivit skjutsade till stranden, och blivit allmänt bortskämda.

Jättesmidigt och jättetrevligt. Och samtidigt en svår balansgång. För vi vill ju inte utnyttja henne. Och samtidigt känns det som att det är det man gör. För fyra extra personer innebär rätt mycket högre matkostnader i ett enpersonshushåll. Och samtidigt har hon ju det mesta hemma. Och när hon saknar något så handlar hon det innan vi hinner blinka.

Så vi har försökt att fråga om det är nåt som behöver handlas hem – och det brukar landa i mjölk och bröd. Vi har vid något tillfälle sagt “nej, men nu betalar vi”. Samtidigt vill man ju inte verka otacksam gentemot gästfriheten – det kan också bli fel. Och ja, jag vet, utslaget över många års tid så blir det inte så mycket, jämfört med släktingar man har på närmre håll och får besök av oftare. Men ändå.

Knepigt är det, helt klart.

Svengelska och franglais och allt däremellan

Nej, jag har inte pratat särskilt mycket franska de här veckorna. Ja, jag vet, man ska passa på att öva. Men i den verkliga världen är det ofta viktigare att faktiskt bli hyfsat rätt förstådd. Och då tar man bara franskan om man känner sig verkligen säker. Och annars frågar man om den man ska handla av eller fråga om något kan engelska. Och sedan kvittar det nästan vad personen i fråga svarar, för det blir oftast att man gemensamt tragglar sig fram, med en blandning av ord och fraser från båda språken. (Ja, utom om hen svarar att hen verkligen inte begriper ett jota.) Det viktiga är ju faktiskt att man förstår varandra och reder ut situationen! Och ibland när den man handlar av inte kan någon engelska så hoppar någon annan kund in och översätter.

På det hela taget löser det sig oftast väldigt bra.

Hemma hos faster blir det förstås huvudsakligen svenska. Men när dessutom hennes dotter, min kusin, kommer på besök, så blir det ett mixat sammelsurium. För hon har franska som “modersmål” (trots att hennes mamma är svenska), undervisar i engelska men har även pluggat lite svenska på universitetet. Det innebär att det gemensamma språket oss vuxna emellan är engelska (och tioåringen förstår också ganska mycket), men vi pratar svenska med faster och barnen, och min faster och kusin pratar franska med varandra. Och så glider vi alla emellan och byter fram och tillbaka och fyller i ord som fattas på det ena eller andra språket med något på något annat språk.

Och resterna av det jag tutats i i skolan säger att jag borde prata franska och min kusin borde prata svenska – men ingen av oss känner sig säker nog av det, utan  i själva verket lär vi oss mer av att jag lyssnar när de pratar franska och hon av att lyssna när vi pratar svenska.

Och hemma hos min andra kusin fungerar det på något motsvarande sätt – bortsett från att han aldrig läst svenska och att både han och hans fru är väldigt osäkra och ovana när det kommer till engelskan.