Jag har tack och lov *peppar peppar* inte varit arbetslös på länge. Så jag har säkert inte full koll på reglerna för att få a-kassa. Kanske har jag alltså fått allt om bakfoten. Men jag uppfattar det som att den som är arbetslös, generellt sett, är tvungen att ta de jobb som erbjuds, och annars blir hen av med a-kassan.
Visst, det låter ju kanske i grunden som en vettig princip. Ja, innan man tänkt lite, då.
För visst, man ska inte kunna tacka nej till ett jobb bara för att man tycker sig vara ”för fin” eller för att jobbet verkar allmänt tråkigt. Men att ta de jobb som erbjuds eller finns att tilllgå innebär också att man måste ta jobb som går emot ens principer och moral.
Till exempel telefonförsäljarjobb, där man ska försöka pracka på den uppringda saker hen egentligen inte behöver eller vill ha. Hur känns det, om man egentligen ser konsumtionen som ett problem i stort? (Dessutom är den sortens jobb ofta provisionsbaserade, så om du inte är tillräckligt övertygande tjänar du inte tillräckligt för att klara dig.) Detsamma gäller väl för övrigt för många sorters säljjobb, antar jag; att hela dagarna övertyga folk om att köpa saker de inte behöver skulle i alla fall kännas vansinnigt för mig.
Eller jobba på McDonalds om man tycker djurhållningen är uppåt väggarna och dessutom är vegetarian.
Det finns förstås massor med exempel; vad som går emot ens övertygelse beror förstås på vem man är. Problemet är just att vara tvungen att arbeta med något som går emot ens egen moral, ideologi, religion, principer eller övertygelse på annat sätt.
Vad gör det egentligen med människor?
Om man måste bita ihop och ignorera sina egna värderingar och åsikter, för att man annars blir utan mat och bostad och hamnar utanför det ekonomiska skyddsnätet. Det kan man väl inte gärna må bra av? Det innebär ju att man stänger av delar av sig själv. Det som är viktigt för en. Säkert en hel del av gnistan i livet.
Och om man stänger av sin moral och sina värderingar i vissa sammanhang, då antar jag att man gör det även på andra områden, i alla fall mer eller mindre. Om man är tvungen att sälja en viss mängd kläder för att behålla jobbet eller för att företaget man jobbar på ska gå tillräckligt bra, så gissar jag på att man lättare blundar för de problem klädproduktionen och den överdrivna konsumtionenorsakar på andra håll i världen, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. För det handlar om ens jobb.
Man tvingas helt enkelt sluta bry sig om de stora frågorna. (Och säkert känner också många att de måste kunna försvara det jobb man gör och vara åtminstone delvis lojal med sin arbetsgivare.)
Är det därför så många människor blundar för så många problem? För att vi har ett ekonomiskt skyddsnät som kräver att du blundar för att få del av skyddsnätet, ett skyddsnät som inte tillåter dig att ha en avvikande åsikt och leva enligt den? Det är liksom bara okej att tycka så länge du inte lever enligt ditt tyckande.
Jag gissar (vet alltså inte) på att det är möjligt att avstå från vissa jobb som är uttalat politiska eller religiösa. Men grejen är ju att det här är relevant för så väldigt många andra jobb.
Hur skulle världen (eller i alla fall Sverige) se ut om människor istället hade möjlighet att välja vad de tycker är okej eller inte? Skulle det till exempel vara mindre hysteriskt fokus på tillväxt? Mindre konsumtionshets? Och kanske skulle folk generellt sett må mycket bättre, totalt sett?
Eller är det bara jag som missförstått? Har vi kanske ett skyddsnät som tillåter människor att vara människor och inte bara fokuserar på det materiella?