Monthly Archives: juli 2014

Bilerfarenheter från Frankrike

Så hur gick det då att köra bil i Bretagne?
Tja, inledningsvis kan man konstatera att det gick betydligt bättre än jag hade befarat. Redan efter några timmar den första dagen var den värsta nervositeten borta. Och på det hela taget tycker jag att jag redde ut det bra. Inga direkta missöden, och jag kände mig faktiskt ganska bekväm med körandet.

Jag hade förstås ”tur”: det var sällan fråga om riktigt besvärlig körning. På motorvägarna var det bara några enstaka gånger som vi hamnade i riktigt intensiv och lite hetsig trafik, och då varade det inte särskilt länge. Men mer än jag fasade för det så fasade jag för stadskörningen. Små trånga gator, knöliga situationer och ett annat temperament, liksom. Men det blev aldrig riktigt besvärligt. En del i det var att många stadskärnor visst infört ganska stora 30-zoner, vilket var väldigt tacksamt för en ovan förvirrad turist. Jag kunde ta det ganska stillsamt – och de andra omkring mig var också tvingade till detsamma – eller i alla fall tvingade att acceptera att jag gjorde så – eller hur man ska säga.

En annan del i det var jag lyckades behålla lugnet. Lyckades bestämma mig för att behålla lugnet. Lyckades tänka att det var bättre att satsa på säkerhet i första hand, tänka att det inte gjorde något om vi kom fel, tänka att det ordnar sig och vi tar en sak i taget eller nåt sånt. Och det funkade på något vis, så att det inte blev ett problem med körning ens i ganska knepig stadstrafik.

Den franska skyltningen är ofta ganska förvirrande. Men där tog vi en hel del hjälp av de många rondellerna: var vi osäkra så cirkulerade vi ett varv till :-)

Dag 16, del 3: Regntunga skyar och åter till brottsplatsen (13 juli)

Så kom vi då iväg med tredje tåget för dagen: direkttåg TGV Nantes-Paris Montparnasse. Bokade platser, inga direkta konstigheter. Det regnade ganska rejält en del av sträckan och kom ett par blixtar.

Och så kom vi då till Paris och skulle ner och ta metron till Gare de l’Est. Åter till brottsplatsen, typ: senaste gången vi tog metron var den gången ficktjuven slog till. Och även då åkte vi mellan stora stationer – om än åt andra hållet – och även då med mycket bagage som tydligt signalerade både turister och för mycket att hålla rätt på.

Att återvända till en plats och ett sammanhang där något dåligt hänt är alltid problematiskt, i alla fall för mig, så det var full fokus.

Men nu var det sen södagseftermiddag/tidig söndagskväll och väldigt mycket mindre folk på metron, och vi klarade oss utan missöden.

På Gare de l’Est skaffade vi oss en överblick över matmöjligheterna och landade i att gå ut från stationen och över en gata för att äta på franska hamburgerkedjan Quick.

Och så kom vi då slutligen på nattåget från Paris mot Berlin. Vi har suttit och tittat på utsikten – man ser många nergångna bar och städer, stora lagerlokaler och annat man aldrig ser annars – och spelat kortspel.

Till skillnad från förra nattåget finns det inga eluttag i den här kupén. Däremot finns det ett bord man kan montera, så vi kunde spela kort. Och förra nattåget kändes nästan tomt, men den här gången är det massor med ungdomar.

Och så har vi ingen klisjuksgalen lillskrutt. Det är en enorm skillnad. Nu är det mysigt att åka nattåg…

…genom ett regnigt Europa…

För övrigt innebar nattågsresan mot Berlin det första riktigt konkreta problemet utifrån de saker mannen blivit bestulen på. Nattågsreservationen köptes med hans bankkort, och vid biljettkontroll ska det bankkortet kunna visas upp. Det hade ingen av oss tänkt på… förrän konduktören frågade efter kortet. Efter att vi förklarat situationen nöjde han sig dock med att se pass istället.

Dag 16, del två, några timmar senare (13 juli)

Vi anlände till Nantes enligt tidtabell. Där hade vi drygt tre och en halv timme till nästa tåg, TGV mot Paris, och vår förhoppning var därför att kunna låsa in väskorna, äta lunch och hinna se nåt av staden. Vi letade alltså omedelbart upp väskinlåsningen.

Men väskinlåsningen var… låst. Damen som satt i betaltoaletten snett emot ropade ”midi!”, med vilket vi antog att hon menade att det skulle öppnas vid 12, det vill säga om ungefär en halvtimme senare. Och informationskyltarna på franska var inte helt lättydda; det kunde eventuellt vara så att priset för inlåsning var per väska, inte per skåp, och i så fall verkade det landa på ett ganska hutlöst pris.

Oklart alltså om det alls skulle bli möjligt att låsa in saker (kanske dök ingen upp och öppnade stället, kanske skulle det bli dyrare än vad som kändes relevant). Och det gick liksom inte att få någon klarhet i detta just nu.

Eftersom vi inte alls visste, och inte alls ville släpa runt baagaget på stan, konstaterade vi att det vettigaste var att äta lunch direkt på stationen. Det var inte billigt, och det var inte fantastiskt, men det var i alla fall det vi kunde se till att få gjort medan vi väntade. Så pasta till barnen, wokat till de vuxna, genomgående ganska tråkigt… Men det kändes ändå vettigt med ”riktig mat”, så att det inte skulle riskera att bli baguette morgon – middag – kväll.

Efter maten gick vi bort och kollade väskinlämningen igen. Öppet! Och det visade sig att priset var 9,50 euro för det största skåpet, och där fick vi in alla väskorna. Efter lite skramlande från samlade fickor fick vi ihop mynt av lämpliga valörer till hela kostnaden.

Det sista jag tänkte innan vi låste var ”hoppas det inte börjat regna på riktigt så att vi borde tagit med regnkläderna ut”.

När vi kom ut hade det börjat regna. Det vräkte inte ner, men regnade ganska ordentligt, så där så man faktiskt blir blöt på riktigt, kryper ihop, skyndar sig och önskar man hade regnkläder på sig.

Men vi traskade på, i den riktning kartan sa att slottet skulle finnas. Och när vi kom innanför murarna hade det lugnat sig så pass att vi valde att klättra upp på en av murarna, innan barnkissnödighet tvingade in oss.

Vi valde också att gå in och titta på själva slottsmuseet. Vi hann med delarna om stadens tidiga historia, samt om havet och stadens hamnhistoria och handel, innan det var dags att bege sig tillbaka. Det var ett bra museum, intressanta saker, bra uppbyggt, med anpassning för både syn- och hörselhandikappade och på det hela taget genomtänkt – helt klart väl värt ett besök även av betydligt längre slag än vi hann med.

Därefter traskade vi tillbaka till tågstationen, hämtade ut bagaget och skrev på våra biljetter, köpte kaffe och begav oss mot perrongen. Lite förvirrande var det att det fanns två TGV mot Paris med samma avgångstid men olika tågnummer, och båda skulle gå från spår 2. Men de var visst ihopkopplade? Det fanns för övrigt även TGV-tåg på avgångstavlan med destinationen ”Special”…

Och ja, även på stationen i Nantes fanns det ett piano :-)

Dag 16: Tågdags igen! (13 juli)

Klockan sex på morgonen väcktes vi av den muntra melodin från mannens telefon. Vi vaknade till en jämntjock gråmulen duggregnig morgon, som att vädret ville säga åt oss att det var dags att åka hem. Vi klev upp, klädde på oss, samlade ihop de fortfarande saltvattensfuktiga handdukarna och packade ner de sista sakerna. Vid tio i sju var alla redo, och faster körde oss in till tågstationen i St Brieuc (vi ville vara i god tid för säkerhets skull).

Fukten hängde i luften och St Brieuc-dalen höljdes i dimma när vi körde nerför backarna.

Första etappen var St Brieuc-Rennes, med avfärd 07.42. På tåget, benämnt TER och ganska mycket påminnande om pågatåg, dukade vi upp vår frukost. Vi hade med oss baguetter, smör, salami och ostar, och med hjälp av vår lilla reseskärbräda med inbyggd kniv fixade vi våra mackor.

Framme i Rennes hade vi en dryg timme på oss. Vi köpte kaffe (oj, vad det behövdes, och oj vad det var gott) och strosade runt lite. Stationen i Rennes hade speciella inglasade vänthallar med eluttag för laddning av telefoner och datorer samt wifi). I ett hörn stod ett piano och några ungdomar spelade och sjöng. Utplacerade pianon för fritt spelande verkar poppis i det här landet; det fanns bland annat ett på stationen i St Brieuc och ett vid frihetsgudinnan i Paris.

Nu har vi klivit på tåget mot Nantes, och knaprat medhavda pain au chocolat och madeleinekakor. Utanför tågfönstret rinner en å vi utifrån kartan definierat som Villaine.

Dag 15: Födelsedagstårta i två tagningar – och packning (12 juli)

Vi har en sexåring!

Dagen började tradtionsenligt (ja, på svenskt vis då), med frukost på sängen, ”Ja må han leva” och paketer. Vi hade köpt några presenter av mindre utrymmeskrävande slag – vi ville inte öka på packningen för mycket – och så får det bli fler hemma sedan. Födelsedagsbarnet ifråga blev i alla fall nöjd.

Sedan var det där med tårta… Planen var alltså att försöka baka något. Faster har en stor gasspis, med ugn. Den verkar riktigt läskig att baka i, och inte ens faster själv verkade tycka det verkade vettigt att vi försökte :-) Hon rekommenderade istället den lilla elektriska bänkugnen. I den hade hon dock inte många formar som passade. Det enda lämpliga var en brödform, förmodligen aningens mindre än normalstorlek.

Jag hade letat reda på vårt vanliga sockerkaksrecept till tårta. Det är på tre ägg, så jag tänkte att en sats på två ägg, alltså två tredjedels sats, borde kunna funka.

Men det fanns inga vettiga måttgrejer. Det bästa som fanns att jobba med var en pryl som hade streck för 1/10, 1/8, 1/4, 1/3 och 1/2 liter. Precisionen blev därmed inte den bästa. Och bakpulvret kom i dospåsar. Dessutom hade jag med en överenergisk sexåring i bakningen. Sammantaget resulterade detta i en tårta som kokade över i ugnen, brändes upptill och sedan sjönk ihop till nästan inget alls.

Efter en kort överlägnningen bestämde jag och mannen att jag skulle göra ett nytt försök. Noggrannare mätning, mindre bakpulver, snålare mängder generellt och aningens lägre värme redan från början samt en sexåring som istället hade övergått till att leka med playmobil ute på gården gjorde att kaka nummer två inte kokade över allt, brändes betydligt mindre och bara sjönk ihop hälften så mycket (och mer jämt fördelat).

Den misslyckade tårtan skalade jag från det mesta brända och serverade i småbitar som märklig sockerkaka.

Och sedan fick vi faktiskt ihop en ganska vettig, om än fånigt liten, tårta. Grädden vi skaffat gick att vispa, och det fanns vaniljsocker (också i portionspåse) att smaksätta den med. Hallonsylten att lägga emellan var god, och bären vi köpt på marknaden (hallon och jordgubbar) täckte tårtan totalt. Och det blev tårtljus på.

Att den vispade vaniljsmakande grädde som blev över och den hallonsylt jag inte lyckats trycka i tårtan (trots att jag var ytterst generös) rörde vi ihop någon sorts glass och stoppade i frysen (den åt vi sedan på kvällen – mycket gott).

Till lunch åt vi, enligt önskan från födelsedagsbarnet, korv med bröd. Vi hade faktiskt lyckats få fatt i ekologisk korv av rätt typ – ”frankfurter” hette det visst – och korvbröd (i Frankrike säljs de visst oskurna). Vi kompletterade med pasta, diverse grönsaker och färskkorvar av mergueztyp.

I övrigt ägnade vi dagen huvudsakligen åt packning. Det tar lite tid när man varit någonstans i nära två veckor och börjat bo in sig att samla ihop alla saker man spritt omkring sig, ordna dem på ett vettigt sätt och packa ner dem. Dessutom har vi trots allt tillåtit oss att köpa med några små saker hem, så väskorna är lite mer välfyllda nu. Under tiden lekte barnen med födelsedagsplaymobil. Samt stissade. Det börjar bli dags att komma hem, det märks. Sexåringen längtar efter katterna. Tioåringen tycker visserligen det är tråkigt att åka hem från Bretagne, men tycker ändå det ska bli skönt att komma hem. Båda barnen behöver komma hem till det hemtama och komma iväg och leka med kompisar innan det klättrat och stampat sönder fasters trappa.

Vi hann ner till stranden ett sista varv också. Trots att det måste ha varit två timmar sedan lågvatten var stranden fortfarande oändlig. Solen var inte framme mycket, himlen var huvudsakligen täckt av moln i olika färger och former, och det kom lite regnstänk och en kortare miniskur, men det var ändå varmare och skönare än det varit på stranden dagarna innan, när det blivit kallt så fort solen gtt i moln, det vill säga hälften av tiden (trots att himlen huvudsakligen varit blå över havet och stranden). Vattnet var ljuvligt. Vid horisonten försvann havet i diset, och kusten längre bort syntes idag bara svagt genom dimman. Barnen byggde ett sista slott, Fort le Pied (format som en fot med sina murar och vallgravar), som vi aldrig hann se täckas av tidvattnet, trots att det steg väldigt snabbt den här dagen (ganska kraftigt tidvatten).

Dag 14: Semestertrötthet och förberedelser (11 juli)

Det är nästan fullmåne. Tunna molnslöjor drar i hög hastighet fram över den mörka himlen. Det rasslar lätt i växtligheten. På avstånd hörs smällar, troligen från något av sommarens evenemang.

Vi har köpt några små paket och slagit in till morgondagens födelsedagsbarn. Vi har köpt jordgubbar och vänt och vridit på möjligheterna att fixa en tårta som påminner om nåt hemifrån och som bli till fölsegrisens belåtenhet. (Det är inte lätt när man befinner sig i ett annat land och med ett kräset barn…)

Dagen idag har annars varit ganska stillsam. Ett besök på marknaden i St Quay på morgonen, sedan lite vykortsskrivande, en promenad ner i byn för att posta vykort och försöka hitta tårtlösning, en stund på stranden, och så på slutet lånade vi fasters bil och körde till den lokala Super U:n och provianterade lite inför hemresan (bara jag och mannen!).

Ja, och så har det varit en och annan konflikt med barnen idag, och jag känner mig ganska slutkörd av att slitas i från alla håll och försöka tillfredställa alla och tänka en tanke till slut… och så där. Jag tror hela familjen börjar bli lite semestertrött. Vi har det väldigt bra, men det tär alltid att leva tätt, inte vara hemma och inte kunna rå sig helt själv. Inget konstigt med det.

Dag 13: Slut på bilkörandet – ganska stillsam dag i Étables (10 juli)

Idag var det så dags att lämna tillbaka bilen. Senast klockan elva skulle den vara tillbaka.

Innan dess åkte vi inom den lokala Super-U:n och där hittade vi de eftersökta kitten med armbandsgummibandsgrejer. Sedan hittade vi en bensinmack och fulltankade bilen, och slutligen hittade vi nästan som på räls (pun not intended) till Gare SNCF i St Brieuc där bilen skulle lämnas. Och när vi efter lite väntan fått återlämna nyckel och bilbarnstol blev vi hämtade av faster.

Efter lunch tog jag en liten promenad i Étables på egen hand och besökte bland annat apoteket för att försöka skaffa liniment till mannens rygg som gör ont efter en del bärande av sur sexåring och bli slagen på av densamma. Att köpa liniment i ett land där man inte behärskar språket jättebra är knepigt, men nåt blev det…

Sedan har vi varit nere på stranden och badat någon timme.

Dag 12: Marknad, supermarknad och svensk fika (9 juli)

Eftersom tioåringen efterfrågat fler marknadsbesök efter Daoulas, åkte vi in till marknaden i St Brieuc. Marknaden skulle vara mitt i centrala staden, vid katedralen, och jag befarade att det både skulle bli svårt att hitta och besvärlig körning – små trånga gator, mycket folk, ont om parkeringsplatser – men det gick oväntat smidigt: vi siktade på centrum, ”landade” smidigt vi marknaden och lyckades snabbt hitta en parkeringsplats.

Marknaden var trivsam och till belåtenhet: mängder med grönsaker, varav flera fina stånd med ekologiska varor, samt en hel del annat. Jag och tioåringen handlade ordentligt till kvällens middag, bland annat av spännande tomatsorter, så det blev tomatsallad, kokta bönor, kronärtsskockor och annat, och till detta torkade korvar.

Därefter gick vi ett litet varv i St Brieuc:s centrum (där vi också hann med ett längre snartsexåringsvansinnesutbrott, inklusive spinga ifrån föräldrar etc), och därefter åkte vi en stund till en gigantisk supermarché, för att köpa lite födelsedagspresenter till lillskrutt och leta armbandsgummisnoddar till storebror. Jag hade hoppats hinna gå och drälla lite längre, med tanke på att det var sista heldagen med bilen, men det var väl den tiden som åts upp av vansinnesutbrottet :-/

Hem för lunch hos faster (ja, vi blir alldeles för bortskämda!) och därefter på besök till hennes svenska väninna, med fika i trädgården.

Och på kvällen stod alltså jag och tioåringen för maten.

Dag 11: En kusin till och utflykter i närområdet (8 juli)

Idag har vi tagit det något lugnare :-) Till att börja med sov vi ganska länge. Sedan kom min andra kusin hit, och efter en stunds kaffedrickande packade vi in familjen i hennes bil och åkte på utflykter uppåt kusten: klippklättrande i Le Gouffre, lunch på en bar i närheten och lite vandringar i den gamla staden Treguiser.

Dag 10: Mont St Michel (7 juli)

På måndagen gick resan till Mont St Michel: klostret och staden på den lilla ön precis på andra sidan gränsen till Normandie.

Vi var där även senast vi var i Frankrike, för sju år sedan, så man skulle ju kunna tänka att skillnaden inte skulle vara så stor.

Det var den.

Mont St Michel är alltså ursprungligen en ö, men i en bukt med grunda flata bottnar och enorma tidvatten. Det innebär att det ursprungligen bara varit möjligt att ta sig dit vid lågvatten. Tydligen har det dessutom ofta bildats en hel del kvicksand och därmed varit ganska farligt att gå (och är fortfarande). Med tiden har man dock kommit att bygga en väg ut till ön, en väg som i början bara funkade vid lågvatten, men som sedan höjts upp allt mer, och blivit större, och utökats med parkeringsplatser. Och detta har lett till att strömmarna från vattendraget som rinner ut i bukten påverkats, och det lagrats på allt mer sand runt ön och vägen, och det har blivit allt mindre av en ö. Plus att det påverkat strömmarna i bukten i övrigt, och därmed lett till att de salta havsstrandängarna i området vuxit till med tjugo hektar (?) varje år på sistone.

Därför har man dragit igång ett stort restaureringsprojekt. Den gamla vägen ska bort helt, och istället bygger man en ny bro ut – som inte ska påverka strömmarna så mycket. Man har byggt en ny damm i vattendraget för att kunna hjälpa upp situationen, och man gräver bort massor med sand för återställandet.

Som en effekt av detta kan/får man inte längre köra ända fram till kusten. Istället får man parkera på en jättestor parkering en bit bort, och sedan åka gratis skyttelbussar. Och det funkade utmärkt.

Annars var Mont St Michel lika fantastiskt som sist. Ja, bortsett från ösregn och åska sista stunden, vilket innebär att vi var rejält blöta när vi körde därifrån.

Och när vi nu ändå åkt så långt så ville vi se lite på tillbakavägen, så vi körde längs med kusten en bit, tittade på låglänta områden, flodutlopp med ebb och den befästa staden S:t Malo. Och efter en del letande hittade vi en McDonalds att äta en mycket sen kvällsmat på (vid 21-tiden) innan vi fortsatte hemåt. Jag var skittrött men redde ut körandet… *gäsp*