Imorgon är det första december. Ja, jag tänker på julkalendrar.
Efter att ha läst inlägg där folk ondgör sig över detta NYA i paketkalendershysteri och påtalar att när DE var små så fanns det minsann inga paketkalendrar, så vill jag börja med att säga: Det fanns det i alla fall när jag var liten. Vi hade paketkalender hemma, och vi hade paketkalender hos dagmamman (hos dagmamman fanns det så många paket varje dag som det skulle vara barn där den dagen). Och då var det inte så att vi hade gott om pengar hemma, definitivt inte, och det var inte så att det var lyxigt och materiellt och bortskämt hos dagmamman heller. Men det var ju huvudsakligen SMÅ saker man fick. Suddigummin, pennor, julgranspynt.
Med det sagt (och det har jag väl sagt i den här bloggen förut, tror jag?), så tycker jag att paketkalendrarna är besvärliga (det har jag definitivt sagt förut), både ur konsumtionshänseende och ur aspekten hur mycket tid de tar att planera och greja med. Eller kanske mer den mentala kraften än tiden.
Vi har kört diverse varianter de senaste åren, för att försöka komma runt konsumtions- och prylhetsen:
- 2011: Samla lappar med bokstäver som sedan bildar ord med instruktion för var en present på julafton finns
- 2012: Ökande peng för var dag som samlas till gemensam sak samt begagnat lego
- 2013: Begagnat lego
- 2014: Text och noter till en julsång om dagen
Ärlig talat har väl inte barnen varit jätteöverlyckliga. Pengarna från 2012 ligger fortfarande i en burk för att de aldrig orkat komma överens om vad pengarna ska gå till.
Det som verkar vara poppis, att döma av vad man läser på nätet, bland föräldrar som vill ha en typ paketkalender men utan konsumtion, är att man istället ska ha en aktivitetskalender. Men nej, någon sådan tänker jag INTE göra. Någon sorts självbevarelsedrift och känsla för det här med vad som tar kål på mig har jag faktiskt. Det är en sak att skriva ihop ett decemberschema med vilka saker som ska göras när – pepparkakor, lussebullar och så vidare – det är en sak, men det behövs ändå luckor och dagar utan planer och möjlighet att rumstera om och möjlighet att rubba planer och inte orka. Att sätta ihop en aktivitetskalender tar en massa tid och ork att sätta ihop, och sen en massa tid och ork från en förälder att genomföra/få att fungera i praktiken. Ja, barnen behöver vår tid och vårt engagemang och vad det nu heter i de där inläggen som förordar aktivitetskalender – men de behöver väl också föräldrar som inte tar sig vatten över huvudet och kör slut på sig själva? Så NEJ TACK.
Egentligen hade jag tänkt nöja mig med att låta sjuåringen få en legokalender (lego är trots allt ganska okej) och låta elvaåringen vara för stor för kalender.
Men så fick jag en idé: Elvaåringen älskar att ligga och läsa gamla Larson-tidningar innan han ska somna. Och alla han/vi har har han läst oändligt många gånger. Och gamla serietidningar kan man köpa begagnade på Tradera.
Så jag har ropat hem en hög Larson, som ska bli hans paketkalender. Det är lagom okomplicerat och okonsumtionshysteriskt. Och något jag faktiskt på något plan kan hävda att han behöver. För ibland behöver han faktiskt den där stunden för att tömma huvudet och kunna somna.
Fast jag kom på den här idén lite för sent, så tidningsbunten har inte anlänt ännu. Jag antar att jag ska gå och slå in ett tomt paket till honom till imorgon?
3 responses to “Paketkalender och aktivitetskalender”