Trösklar och tjurar

Det är så många trösklar man måste över. Det är så många tjurar man måste ta vid hornen när man blivit ensam. Och i nuläget känns stundtals minsta lilla kalv som en gigantisk Ferdinand som just stuckit sig på ett bi.

Jag orkar inte hantera alla tjurarna. Jag räcker inte till. Jag fuskar och kör fullösningar.

Jag vet att jag borde ta Ferdinandkalven vid hornen och öva på att köra hem byggvaror med släp. Men jag kan inte tvinga mig att klara för mycket på en gång just nu, för jag håller ändå på att brista gång efter annan.

Så idag har jag forslat hem 40 lecablock i bilen. Och lite armeringsjärn. Det blev två rundor med bilen. Plus att en vän körde murbrukssäckar i sin bil.

Det var tungt nog ändå. Mentalt sätt var det jättetungt. Massor av sådan här komma till skott och få gjort och behöva kunna diskutera med personalen på byggstället om det jag skulle köpa. Massor av sådan här greja med renovering jag inte kan dela med dig och inte kan uppleva resultatet med dig. Massor med det här måste genomföras och jag måste agera någon sorts projektledare fast jag gråter inombords.

Och jag handlade där vi brukar handla. Det var inte billigast, men skillnaden var inte väldigt stor. Och jag är så tacksam för servicen och bemötanden. För när jag står där och egentligen går sönder inombords så blir jag i alla fall vettigt bemött och får fantastisk hjälp, och det är en självklarhet.

Men jag kan förstå de som i ett läge som det här sätter sig med ett glas alkoholhaltig dryck för att trösta sig – och sedan låter det bli en vana. Jag förstår det.

4 responses to “Trösklar och tjurar

  1. Du tappra, starka människa. Fusklösningar är också lösningar. Det llåter som om du tar tjuren vid hornen varje dag och inte bara det, du ser honom i vitögat också. Du får en hel massa gjort ( från vad jag kan avgöra från din blogg) och dessutom viker du inte undan en tum från de jobbiga känslorna. Jag är verkligen ledsen över att ditt hårda arbete inte ger mer tillbaka just nu, men en dag hoppas jag att det gör det.

    • Jodå, ibland viker jag nog undan från de jobbiga känslorna? Eller jag släpper i alla fall inte fram dem till fullo hela tiden. För då skulle jag nog gå under.

      Och det är en knepig balansgång att hantera tjurhorn och vitögon i lagom mängd. För biter jag ihop för mycket och gör för många och för mycket av de saker som är mig väldigt svårt, så går jag också sönder inombords. Den sortens skador är så himla svåra att reparera.

  2. Pingback: Ibland är det som om sorgen börjar om | Sanne skriver

  3. Pingback: Jag har inte den kapacitet folk förväntar sig av mig | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *