Vissa dagar vill mörkret ta tag i mina tankar. Som dagar när jag för hundrade gången (typ) hittar en bit av en eternitplatta någonstans i jorden i trädgården och tänker hemska tankar om cancer och vad som finns i jorden här och att vi säkert inte borde odla i trädgårdslandet och säkert borde flytta härifrån för det är säkert något här i marken eller luften som gör att vi alla kommer att drabbas av cancer och dö och jag borde ta mig samman och se till att vi flyttar härifrån för säkerhets skull för det kommer att vara så jobbigt den dagen jag inser att vi borde ha gjort det för att vi inte alla ska dö.
Men jag skjuter bort tankarna. Jag orkar inte ha ångest. Livet är för jobbigt i vilket fall, och jag orkar inte riva upp och ner på det mer.
Fast det har jag förstås dåligt samvete för. Förstås.
Men jag har inte utrymme för att låta mörkret släppas fram. Om jag låter mörkret sluka mig så finns det ingen som kan dra upp mig längre. Så jag måste låta bli att falla ner. Även om det innebär att ta den här sortens risker.