Ångesten biter fast mycket hårdare när jag inte har någon att dela den med. Ensamheten ger ångesten mycket mer fritt spelrum.
Jag är på dag 42 eller nåt sånt i menscykeln. För två veckor och ett halvt dygn sedan hade jag riktigt rejäl mensvärk, typ, men det kom aldrig någon mens. Och nu de senaste dagarna har det känts lite som att mensen är på väg, och jag tänkte att det där jag kände för två veckor sedan kanske var någon sorts variant på ägglossningsont. Fast det verkar inte komma någon mens nu heller…
Nå. Det var egentligen inte mens jag skulle prata om. Mer så att allmänt förryckt menscykel väl är med i den allmänna statusen.
De senaste dagarna har jag haft allt mer påtagligt hård mage. Eller nåt sånt. Och från i söndags har magen till och från varit en stor uppsvälld ballong. Igår eftermiddag allt värre, så där så att det påverkar hela kroppen och man blir kallsvettig och det börjar spänna och påverka kroppen i övrigt. Spänna extra över den där delen i högra delen av magen som jag varit hos doktorn för i omgångar senaste ett och ett halvt året men där ingen nånsin hittar något fel, där där det börjar spänna mer när jag är stressad eller orolig och som är anledningen till att jag större delen av tiden stoppar i mig 1-2 påsar movicol per dag, för då håller det sig lugnt vad det nu är som ingen egentligen tycker är något problem, typ.
Och med en uppsvälld mage som påverkar hela kroppens system så växer paniken. Är det något allvarligt? Blindtarmen? Cancer i lever och tarm på mig också? Och så vidare. Jag, med min ångestläggning, som vet att jag normalt sett ska hålla mig ifrån allt vad heter kolla symptom på webben, gick faktiskt slutligen in på 1177.se och kollade på blindtarmssymptom (och kunde i alla fall konstatera att det inte verkade stämma).
Men ändå. Paniken. Paniken över att nu har jag diffust ont, diffusa konstigheter, och jag är själv med barnen. Det finns ingen här som kan hjälpa mig att bedöma om det är något allvarligt, om jag borde åka in. Och det finns ingen här som kan ta hand om barnen om jag behöver åka in. Ingen som kan ta hand om min ångest, ingen som kan dela de konkreta problemen med mig.
Så vansinnigt ensam med hela min ångest och allting som måste hanteras.
Dödsångest. Ångest över att inte veta vad som är rätt sak att göra. Ångest över att riskera göra fel val, fel prioritering, och därmed stryka med. Dö. Och samtidigt ångesten över att ensam behöva hantera allt detta. Ångesten över att inte räcka till. Känslan av att jag faktiskt inte klarar detta. Att det vore bättre att slippa än att behöva hantera detta.
Och ingen att ventilera detta med på riktigt. Ingen som kan hålla om och säga lugnande saker och trösta och plocka av delar av ansvaret en stund.
När livet rullar på klarar jag mig ganska bra. Men i stunder som dessa är det oerhört tungt att ha förlorat min bästa vän, den där som alltid fanns där. I stunder som denna är jag tillbaka i livet som det var förr, före honom, när jag inte hade något annat val än att klara mig själv, bita ihop och reda ut – och därmed också ta sönder mig själv. Med den skillnaden att jag nu har ansvar inte bara för mig själv utan också två barn.
Jag är så förbannat ensam. Och det är liksom inget man råder bot på genom att be om hjälp. En bästa vän ersätts inte av tusen vänner som gärna hjälper till med preciserade specificerade uppgifter.
Nå. Full dos movicol mot fekalom. Massor med katrinplommon. Microlax. Och påföljande diarré. Trycket på magen lättade tids nog en aning. Och sedan gick jag och la mig och sov. Det är bättre idag. Fysiskt. Med magen. Fast inte bra. Oron är inte borta. Känslan av att jag nog inte gjort allt jag borde är inte borta. Ångesten är inte borta. Och jag får inte ner andningen i magen på riktigt, och jag tror att det gör saken värre.
Och idag har jag ett viktigt möte och ska orka med att vara den bästa möjliga förälder eftersom jag har ett barn som mår sämre än jag.
Jag behöver lite uppåtvindar. Livet är ganska jobbigt. Eller väldigt.
Och ja, jag skulle behöva att mensen kommer. För när mensen inte kommer så blir liksom hela kroppen ur fas.
