I sommar fyller jag 50 år. Strax innan jag fyllde 40 fick min man en dödlig cancerdiagnos.

De senaste tio åren har varit kaos på så många olika sätt. Först var det sjukdom, där jag fick hålla skutan flytande. Sedan var det död och sorg och ensamstående föräldraskap, med två barn varav det ena på gränsen till hemmasittare och traumatiska erfarenheter för både honom och mig. Jag har varit sjukskriven för utbrändhet och kämpat för olika sorters rättigheter.

Under de senaste tio åren har det i princip inte funnits utrymme för mig.

När man har det stressigt och jobbigt så får man ofta höra hur viktigt det är att göra saker som man själv mår bra av. Men det har under så lång tid varit nästan omöjligt för mig att göra saker jag mår bra av. Tiden finns inte. De faktiska omständigheterna finns inte. Jag minns inte längre hur man gör. Jag har inte längre någon att göra roliga saker med.

När man överlag är väldigt ensam och inte har någon möjlighet att göra roliga saker, så gör man mestadels de saker man måste göra, för de behöver ju bli gjorda. Det blir liksom en ond cirkel av alltsammans, där det finns allt mindre ork, lust, kraft till något annat än nödvändigheter, måsten, tråkigheter.

Och så har det senaste … snart halvåret återigen varit fullt av alldeles för mycket privata jobbigheter som jag inte kunnat välja bort. Och jag blir ännu mer avstängd från omvärld, möjligheter, roligheter, eller ens allt som kan kallas vilja.

Och då hamnar jag i läget när jag ser det som en framgång när jag lyckas ta itu med en sak till. Som att jag slutligen sorterade en massa gamla fröer häromhelgen. Det har jag tänkt länge. Men det har inte blivit, för det är ansträngande. Nu gjorde jag det. Och ansträngde mig förstås ännu mer. Det är så det blir, allt som är avsteg från bara måstena blir också ansträngning, och därmed egentligen ännu mer av sånt jag inte orkar, och alltså i praktiken bara en sak till som egentligen knuffar mig närmre stupet.

Och när det inte finns längtan till något kul, för att allt kul är omöjligt, eller för att jag inte längre minns vad som är kul eller orkar det som är kul, då börjar jag också ifrågasätta vitsen med att ens bry mig om att göra roliga saker. Varför är de roliga – är de ens de? Och varför ska jag bry mig om sånt? Är jag ens värd sånt? Och vem sjutton ska bry sig om att vilja göra sånt med mig? Varför ska jag tvinga andra att göra saker de inte vill för min skull? De vill ju egentligen inte göra saker med mig, det är ju helt uppenbart Och jag har inte ork att kontakta någon om att hitta på något, och jag har inte möjlighet att planera något så som min tillvaro ser ut, så det tjänar ju inget till. Och planerar jag något så kommer jag att behöva ställa in.

Och så vidare.

Jag är en tjock tant med dålig kondition och ostädat hus som fyller 50 år i sommar. Självklart vill jag fira att jag fyller 50 – om jag inte dör innan dess, peppar peppar – men jag kommer inte orka fixa något, för jag står i svajar i kanten av den där väggen. Och alla jag vill träffa bor långt bort och har väl annat för sig än att träffa mig som ändå aldrig har tid att hitta på något annars.

Vem fan tror du att du är, Sanne? Ja, det minns jag knappt. Det finns inte mycket kvar av det som en gång var. Drömmar? De är sådana man behöver förtränga för att orka överleva.

Och jag hoppas att jag klarar mig undan väggen. Jag hoppas att det inte bara är att jag försöker lura mig själv.

Jag har nog inte skrivit mer än hälften av det jag har på hjärtat. Men jag är så osammanhängande att det nog kan kvitta. Och nej, min hjärna har inte ork att fokusera till bättre formuleringar än så här ändå.

Jo, en sak till. När min äldste var en liten skrutt så fick jag kritik på ett gravidforum där jag hängde för att jag var en fara för mitt barn för att jag minsann hade behov av egentid och inte prioriterade mitt barn framför precis allting. Nå, jag kan meddela att jag prioriterar mina barn långt mer än min egen hälsa och mitt eget välmående. Och tyvärr håller jag inte för det.