Häromdagen satt jag i mina svärföräldrars sommarstuga, och började titta igenom bokhyllan. Efter att ha bläddrat i någon insektsbok och något annat, kom det sig så att jag plockade ut ”Stora syster” av Ethel Turner och började läsa.
Jag har läst boken förr, förmodligen flera gånger om, sannolikt för drygt 25 år sedan. Att läsa om böcker man läst som barn är lite nervöst: ibland står sig böckerna, men lika ofta inser man att det som då känts bra nu känns ganska pinsamt. Och eftersom den här boken kommit att klassas som någon sorts ”flickbok” (jag tror till och med den här utgåvan var en ”Wahlströms flickbok”) så var jag rädd att den skulle hamna i det senare facket.
Det gjorde den inte.
Och jag fastnade i boken såpass att jag valde att låna med mig den när vi reste från svärföräldrarna, så att jag kunde läsa klart den.
Boken är alltså skriven 1895. 1895! Och trots det så känns det som att det är en ganska modern bok. När det kommer till hur barnen uppträder, skillnader mellan pojkar och flickor och så vidare, så tycker jag ärligt talat inte det skiljer sig väldigt mycket från hur det är idag, generellt sett. I alla fall inte så mycket som jag hade väntat mig. Visst finns det tidsmarkörer och skillnader, men som sagt var, inte särskilt stora. Och visst, det är ju helt uppenbart inte någon urfattig familj man har att göra med, det bidrar kanske – men ändå.
Den stora markanta skillnaden ligger istället på ett helt annat plan, när flera personer i boken drabbas av scharlakansfeber. Det är genast stora skräcken, eftersom det rör sig om en dödlig sjukdom. En person i boken dör, en kommer att sväva mellan liv och död och ytterligare en blir ganska allvarligt sjuk.
Den stora skillnaden mellan då och nu heter antibiotika.