Tag Archives: kommunikation

Gratistidningar i brevlådan – en dålig ursäkt för att få dela ut reklam

Direktreklam – alltså oadresserad reklam i brevlådan – kan man säga nej till.

Adresserad reklam kan man säga nej till.

Men sådana där jävla gratis skittidningar, som egentligen bara är en blandning av stora mängder annonser och små mängder förtäckt reklam i form av ”redaktionellt material” av dålig kvalitet (Vi i villa, Villaliv och annat sådant), dem går det inte att säga nej till på något vis alls – de har fri lejd in i våra brevlådor.

Språkliga irritationer

Eftersom jag nu ändå hade ett halvfärdigt inlägg om ämnet, så hakar jag på inlägget om språkpoliser hos en bloggkompis och klämmer till med ett inlägg om språkliga och skrivtekniska saker som irriterar mig.

Ett exempel är det här när man ska ange en start- och en sluttid för något. Det finns ju flera korrekta varianter – men det är konstigt nog lika vanligt att folk skriver en blandning av dessa, så att det blir fel. Det heter inte ”mötet pågår mellan 9-12″. Det heter ”mötet pågår mellan 9 och 12″ eller ”mötet pågår 9-12″.

Andra varianter på samma tema är texter som ”från måndag-fredag” och ”pizzorna från 1-34″. De lämnar mig utan ett avslut. Från något men till vad då?

Jag har också väldigt svårt för saker som blir tårta på tårta. Som när det på skyltar utanför mataffären anges att någor kostar 12:- kr. : är från början skiljetecknet mellan kronor och ören, och strecket visar att det inte är några ören. :- har därmed kommit att bli ett tecken för kronor (12 kronor och inga ören i exemplet). Att då skriva ”:- kr” tycker jag blir detsamma som att skriva ”kronor kronor”.

Eller när folk inte kan skilja på ’ (apostrof) och ´ (accent). Eller använder accenter på orimliga ställen – mest som en dekoration, verkar det som. För hur är det egentligen meningen att Theresé ska uttalas?

Och så det lilla ordet ”ju”. När någon ska hålla en presentation för en grupp människor som ska lära sig något helt nytt, så är det väldigt vanligt förekommande att föredragshållaren stoppar in ”ju” i var och varannan mening. Anledningen är förmodligen någon sorts osäkerhet. Men det där lilla ju-et säger ungefär ”som ni redan vet”. Och det är just det de inte gör! De sitter där och lyssnar för att det du berättar om är mer eller mindre nytt för dem – annars hade de inte varit där! Skulle det nu mot förmodan vara så att det sitter folk med som redan kan och vet allt du berättar, så är det de som har kommit fel, och det är inte dem du ska anpassa efter. Och det lilla ju-et blir bara mer irriterande för varje gång. (Ja, jag antar att orsaken ibland är att föredragshållaren känner att hen inte har tillräckligt mycket nytt att komma med.)

Det är inte användningen av enstaka ”ju” jag vänder mig mot. Ibland är det ju motiverat :-) Det är överanvändning och användning vid tillfällen när det är uppenbart fel. (Och ja, jag syndar också ibland – men jag jobbar på att bättra mig.)

Nå, färdigspytt för den här gången ;-)

[rubrik saknas]

Rubriker är viktiga.

Jag är inte alltid bäst i världen på att läsa rubriker i en vanlig text, det ska jag erkänna. Ibland betraktar jag dem mer som fysiska avgränsare som strukturerar texten än som ett element som faktiskt ska tillföra information. Framför allt underlättar de navigeringen i en text.

Men speciellt i mejlsammanhang är rubriken jätteviktig. Vi kontorsråttor i dagens samhälle får många mejl på en dag, och då är det viktigt att kunna sovra och snabbt se vilka saker som är viktiga och bråttom och vilka som kan vänta. Eller för den delen hitta de viktiga sakerna igen. Då är det inte så smidigt med rubriker som ”Mötet” eller ”Arbetsgruppen” – eller för den delen mejl helt utan rubrik.

I många fall kan en bra rubrik vara avgörande för att mejlet alls ska öppnas istället för att bli liggande. Har man något viktigt att säga eller få svar på ska det framgå direkt i början av mejlet, och allra helst i rubriken. – Men då blir det förstås svårt när det allra mest centrala finns i rubriken, och så vissa personer helt sonika hoppar över rubriken och därmed inte fattar frågan eller avsikten med mejlet.

Rubrikerna är också viktiga för att kunna sortera mejlen och kunna följa ett skede och en diskussion. Därför gillar jag inte alls när en del människor när de ska skicka mejl till mig bara letar reda på senaste mejlet de fått av mig, oavsett ämne, och bara svarar rakt av. Utan att ens ändra rubriken. Hur ska jag då kunna hitta?

Det är sällan jag skriver en disposition längre

Man ska ju göra det när man skriver en längre text. Speciellt en argumenterande sådan. Stapla upp alla de saker man tänkt ta upp, strukturera upp ordningen, tänka igenom hur man ska inleda och avsluta. Det var ju så vi lärde oss i skolan.

Så gör jag aldrig nuförtiden.

Eller jaa, det är inte helt sant. När jag skriver pressmeddelanden och sånt så tänker jag i nyhetsdisposition – viktigast först, bakgrund längre ner. Men det är på en väldigt rudimentär nivå.)

Oftast börjar jag bara helt enkelt skriva.

Fast nä… det är egentligen inte heller helt sant :-) Oftast har jag faktiskt gått och tuggat på texten en hel del i huvudet innan jag börjar skriva. I alla fall när jag skriver blogginlägg. Så nån sorts plan har jag ju.

Men jag har inte helt säkert bestämt vilken ordning det ska komma i. Jag har halvfärdiga stycken och lösryckta meningar i huvudet. Och så skriver jag ner dem, och så flyttar jag runt och filar och kompletterar så att det ska sitta ihop någorlunda :-) Oftast tycker jag att det i alla fall funkar hyfsat.

Den stora skillnaden är väl just den: möjligheten att flytta runt små och stora bitar. För när vi lärde oss det där med disposition, då var det kopplat till att vi fortfarande skrev uppsatser för hand, och på tid. Uppsatsskrivning i aulan, fem timmar, kladdpapper och renskrivningspapper och något att äta.

Det var ju i alla fall delvis en annan värld. Eller – skriver de fortfarande svenskuppsatser på det sättet på gymnasiet?

Stockholm

När det inte framgår av en inbjudan som skickas ut nationellt vilken stad evenemanget går av stapeln i, så kan man anta att det är i Stockholm. Det är bara stockholmare som tror att Stockholm är enda orten i Sverige och som inte fattar att det finns gator och stadsdelar med samma namn på fler ställen.

Att ha behov av oredigerad sanning i en tid av bearbetning

Jag håller på att lära mig Photoshop Elements. Av jobbmässiga skäl, och jag borde gjort det för länge sedan. Så när tid ges (jobbtid) så tittar jag på dvd-kurs med små filmer om hur man gör.

Det är spännande och intressant och lärorikt. Och så vrider det sig samtidigt rejäält någonstans i mig.

För sådant där gör man inte.

Alltså, det är absolut ingen nyhet eller överraskning att bilder redigeras på alla möjliga sätt. Problemet är att JAG ska göra det. Eller, det ska jag ju inte i någon större utsträckning – strikt talat är det nog inte så mycket mer än att beskära, ändra upplösning och storlek och lite sånt jag måste kunna. Fast det är nog bra om jag kan göra lite mer ibland.

Och det är ju fel.

Jag är sådan att jag absolut vill ha bilderna i exakt kronologisk ordning i fotoalbumet. Allt annat är historieförfalskning och lögn.

Och foton ska ju liksom se ut som de ser ut. De är dokumentation – inte dekoration. Att fippla och dona med dem är förfalskning. Möjligen möjligen ljusa upp om bilden är lite mörk eller så – det kan jag ju förstå poängen med. Men egentligen tycker jag att en bra bild ska vara bra för att fotografen lyckades. Inte för att redigeraren hade ett bra datorprogram att trolla med.

… tycker min mage, då.

Undantaget är förstås om det är på någon sorts deckar/bevisnivå: om man genom att laborera kan få fram detaljer som ur forskningshänseende är viktiga och som annars inte går att få fram. På samma sätt kan det vara okej att rädda urgamla (alltså sådär 30-50-100 år gamla) bilder som nästan helt förstörts genom att skanna och sedan försöka rädda vad som räddas kan efter blekning och annat. Men det är ju lite en annan grej.

Och jag har väldigt svårt att förstå den epidemi av fotobearbetning som går just nu. Plötsligt vill alla hippa människor att varenda bild de tar ska se ut som om den är tagen med en polaroidkamera, och att bilden sedan solblekts, skavts och slitits rent löjligt mycket.

Jag kan förstå att det är kul att kunna göra det. Att testa och se att det går.

Men det är fult. Ja, det tycker jag. Och jag kan verkligen inte fatta att det är något man gör igen och igen och igen, och på helt vanliga bilder.

Men det är jag det :-)

Klart man kan säga tack!

Det är väl inget konstigt att tacka för att ens partner gör hela jobbet – alltså inte bara sin egen bit – när man är sjuk?

Ja, det är kanske självklart att man hjälps åt. Och ändå inte. Man ska liksom aldrig helt börja ta någon människa helt för given och självklar.

Och man måste kunna visa uppskattning. Även för helt självklara saker. Senast var det min man som tackade mig för att jag skött det mesta nu när han varit sjuk. (Andra gånger är det tvärtom.) Och jag tackar barnen när jag är extra trött någon morgon och det verkligen vill till att vi hjälps åt, och de sedan faktiskt också är hjälpsamma.

Ja, det är självklara saker. Men man kan ändå visa uppskattning.

Tänk om man bara uttryckte när man var missnöjd eller besviken eller arg.

Att motverka de små stegens tyranni genom att orka argumentera emot

Christer Ljungberg har skrivit ett läsvärt inlägg med kopplingar både till terrorattentaten i Norge och klimatproblemen samt vådan av förändringar som sker lite i taget.

Det är många som efter händelserna i Norge påpekat hur viktigt det är att vi tar debatterna: att vi inte lägger oss platt utan svarar, argumenterar emot etc när folk framför de (höger)extrema åsikterna.

Det ligger det säkert mycket i.

Ljungberg påpekar att detsamma gäller klimatdebatten (läs även ett äldre inlägg om vem som har makten över sanningen). Vi måste argumentera emot. Våga och orka ta diskussionerna.

Jag håller med Ljungberg: det är viktigt.

Men det knepiga är ju att det sällan är de människorna som man behöver ta debatten med som man har omkring sig. I alla fall inte jag. Både jobbmässigt och privat umgås jag huvudsakligen med människor som har ungefär samma grundläggande värderingar som jag. Och har de inte det så håller de huvudsakligen tyst i dessa frågor. Det är liksom ingen som sitter och kommer med rasistiska kommentarer på fikarasten. Och bland folk som jobbar med miljöfrågor är det inte så många som sitter och säger att IPCC:s klimatrapporter är bullshit eller att klimatförändringarna bara beror på solfläckar.

Det är inte i mina normala kretsar mina invändningar huvudsakligen behövs. (Ja, det finns undantag.)

Istället är det i kommentarsfälten på Aftonbladet, Newsmill och andra ställen det behövs. Det är där kommentarerna kommer. De smårasistiska eller smygrasistiska inläggen. Kommentarerna som hävdar att det minsann inte finns några belägg för att människan påverkar klimatet.

Alltså på de ställen man lärt sig att hålla sig ifrån, för att det ändå inte är någon idé att argumentera emot alla rättshaverister och foliehattar som ändå aldrig kommer att lyssna på fakta, sunt förnuft eller något som har en källa kopplad till myndigheter. Dessa ställen som man lärt sig att undvika för att inte bli fullkomligt deprimerad. Just dit bör man alltså bege sig. Rakt in i myrstacken.

Det ligger förmodligen något i det. Förmodligen borde man det. Men orkar man? Det är kopiösa mängder kommentarer på kopiösa mängder ställen. Och det lär ju behövas en hel massa arbete med att hitta ”rätt” källor att citera och länka till för att kunna slå på fingrarna.

Man orkar i alla fall inte själv. Ska man orka sådant måste man vara många och hjälpas åt. Precis som nötterna.

Å andra sidan bör det efter en stund kunna bli ganska effektivt. Det är ju i stor utsträckning samma argument som kommer upp igen och igen. Så efter ett tag kanske det blir mycket klippochklistra.

 

Någon som vill anta utmaningen?

Illustrerande talande foton på anonyma tillfrågade människor…?

Man ska vara försiktig med att publicera bilder, till exempel på nätet. Speciellt ska man vara försiktig med bilder på barn.

Över huvud taget ska man vara väldigt försiktig med att publicera bilder på människor. I alla fall identifierbara personer. Ska man göra det ska man vara helt säker på att man har personernas medgivande. Exakt vad som menas med ”medgivande” och ”identfierbar” får man olika svar på av olika personer. Vill man vara på den säkra sidan gör man bäst i att inte publicera bilder på människor alls.

Samtidigt betonas vikten av att ha bilder med människor. Ska man ha bilder på webbplatser, eller i rapporter eller broschyrer eller vad det nu kan vara, så ska man helst ha med människor. Gärna barn. Det blir mer levande, visar på ett engagemang, visar att det har med verkligheten att göra. Speciellt om det handlar om miljö, hållbarhet och framtid, då bör man verkligen ha bilder på barn. Glada, aktiva, levande barn.

Vilka är dessa andra barn som förväntas vara med på bilderna? Vilka föräldrar är det som ska anse att det är OK med bilder på deras barn överallt, i alla möjliga och omöjliga sammanhang?

Ibland får jag liksom en känsla av att man tror att det finns en flock odefinierade icke namngivna barn i ett lager någonstans som man kan ta fram och fotografera vid behov.

Bristen på lämpliga bilder är förmodligen kopplad till bristen på dylika barnlager.

Och jag kan ju inte låta bli att undra vilka skador tjejen på kvällstidningens löpsedel fått av sötningsmedel? Nej, självklart begriper jag också att hon bara är en slumpmässigt vald tjej att ha på bild för att visa att detta drabbar VANLIGA människor. Men vad tycker hon själv om detta? Är HON tillfrågad?

Förmodligen inte.

En bild säger mer än tusen ord

Men jag är lat, och jag tycker det är så ofantligt mycket klydd med att ta en bild och ladda upp den. Till det kommer alla ställningstaganden om att väla hur bilden ska tas för att få med rätt saker och inte få med fel saker. Mycket enklare att skriva. Så det är i de allra flesta fall mycket mer sannolikt att jag ska skriva tusen ord än att jag ska lägga upp en bild.

Ordbajseri är jag mycket bättre på.