Tag Archives: landsbygd

Åkermarken igen

Jag funderar en del kring det där med åkermarken och att man inte ska bebygga den. Alltså, i korthet är problematiken den här: Bra odlingsbar åkermark är en begränsad resurs, som till stor del tillkommit under istiden. Om vi bebygger den, asfalterar och annat så förstörs den och återskapas inte igen förrän på mycket lång sikt (ny istid eller annat dramatiskt och tidsödande geologiskt sammanhang). Alltså bör vi inte bebygga eller förstöra åkermark utan hålla oss till att bygga på mark som redan är ”förstörd”, till exempel inne i städerna, på gammal industrimark – eller på mark som i alla fall inte är bra åkermark.

Så långt är det inga konstigheter.

Men jag har ju, som bekant, lite svårt för det här med svart och vitt. Med att bara se ytterligheter. Visst, som grundprincip är det vettigt att undvika att bygga på åkermark. Men det kommer ju att dyka upp tillfällen då man behöver frångå principer av ett eller annat skäl. Och då måste det väl gå att göradet väldigt olika bra eller dåligt? Det måste gå att ställa upp principer för hur man bör göra och vad man bör undvika?

På något vis måste väl ändå det väsentliga vara hur mycket man muckar med matjordslagren? Det vill säga ju mindre man gräver och schaktar desto mindre skada måste det göra? Om man bara bygger ett hus, utan att gräva och schakta och ha sig på resten av tomten, så måste väl det vara bättre än om man jämnar av marken helt på hela tomten? Och ju mer hårdgjorda ytor, desto sämre? Ju mer man preparerar och blandar i annat och förstör, desto värre? Eller?

Jag tycker det borde vara självklart. Fast jag har aldrig hört någon prata om det, utan så fort det pratas om åkermark och hot mot den, så är det verkligen svart eller vitt.

Vad är det jag missar?

Varför är säd så poppis?

Jag funderar över det där ibland. Jag odlar ju en hel massa i trädgården. Frukt, bär, fruktgrönsaker (tomater och gurka och sånt), baljväxter, rotfrukter, knölar, lökar, bladgrönsaker och så vidare. Örtkryddor. Och för skojs skull även lite läkeväxter, färgväxter och spånadsväxter.

Men säd odlar jag ingen. Vete, råg, korn och havre, som anses vara våra basvaror, som liksom på nåt vis är ursprunget till vår odlingskultur från nånstans borta mellan Eufrat och Tigris ;-)

Åkrarna runt omkring är fulla av råg, korn, potatis och sockerbetor. Vi äter börd och gröt och flingor och annan ”mjölmat”.

Men jag har aldrig hört talas om någon som odlar säd i sin trädgård. Inte ens av dem som faktiskt odlar för att vara mer eller mindre självförsörjande.

På något vis måste arbetsinsatsen alltså bedömas vara större än att det är värt det? Eller ja, det måste liksom på nåt vis vara mer lönsamt, i insatt arbete, att odla andra saker? Eller?

Hur kommer det sig då att säd ändå är en så betydande del av odlingen för bönder? Och har varit under så lång tid, för den delen. Handlar det bara om goda lagringsegenskaper? Ja, alltså, det är självklart inte så bara att ha grödor och livsmedel som funkar bra att lagra länge, så att det finns något att äta ända in på vårkanten.

Jag är alltså bara lite nyfiken på hur det blivit som det blivit :-) Vad som ligger bakom. Berätta för mig! (För jag gissar på att det finns de som vet.)

Höströjning och loppisar

Det har varit en ganska intensiv helg. Fast på ett ganska lågmält sätt.

Vi har hunnit med höstens storloppis i trakten. Det resulterade i en sliten blåvit emaljerad hink som ska agera badrumspapperskorg, en dito pryl att hänga på väggen i skafferiet för småfövaring, en liten kopparbottnad Nils Johan-traktörpanna att stoppa undan åt något av barnen, ett par spetsörngott att sy om till nåt annat och några bygelkonservburkar.

Sedan gick vi på marknad inne i byn, och handlade honung, bröd och korv, pratade medbekanta, knöt nya kontakter och fick information om vad som händer i bygden.

Idag har vi hunnit med barnklädesloppis i en grannby (byalagets regi) och där fyllt på lite kläder, främst till femåringen.

Utöver det har vi jobbat på här hemma. Det ska läggas tak på brädgaraget under veckan som kommer, och som förberedelse har byggnaden tömts på så mycket som möjligt och området runtom med.

Och så har vi höströjt lite i trädgårdslandet. Plockat av en sista omgång tomater från trädgårdslandet., ryckt upp tomaterna, grävt vindor i mängd för att ge bästa möjliga odds för nästa år, satt vitlök, planterat jordgubbssticklingar, hängt upp bönplantor med utsädesbönor på tork inne i verandan. Och säkert en massa mer.

Och så är jag förkyld. Så där lite lagom småirriterande förkyld. Ont i halsen, lite snorig, lite trött,lite mer korkad än vanlig och ganska seg. Det är mycket mer som skulle behöva fixas…

Stjärnbilder

Jag gick hem från bussen för en stund sedan. Det var stjärnklart.

På min barndoms stjärnhimmel fanns en alldeles speciell stjärnbild, borta över byn, en knapp kilometer bort. En stjärnbild som alltid fanns där. Fyra eller fem stjärnor i en lite lutande rad.

Nej, det var förstås inte stjärnor. Det visste jag väl egentligen. Det var gatlampor. Fast det tänkte jag liksom inte på – för mig var de stjärnor.

Det tänkte jag på, nu när jag gick hem.

Ikväll såg jag Karlavagnen och Polstjärnan, och en massa andra stjärnor. Riktiga stjärnor.

Och så sådana där oriktiga. Sådana där som blinkar och flyttar sig. Flygplan.

Och vid horisonten såg jag sådana där som står stilla men blinkar. Röda stjärnor. Fyra stycken i en grupp. Tre på ett annat ställe. Vindkraftverk.

Själviskt?

Och angående mitt föregående inlägg: ja, det finns säkert folk som tycker att jag resonerar och agerar väldigt själviskt. Jag kan tänka mig argument som ”Alla har minsann inte möjlighet att ha ett hus på landet i Skåne – alla har inte råd, och det finns inte sådana hus så det räcker till alla”.

Nej, visst är det så. Fast även bland de som skulle ha haft möjligheten så är det väldigt många som inte prioriterat så. Att vårt hus var ganska billigt, och att vi alls lyckades köpa det, beror ju förstås på att det faktiskt inte är något direkt riv efter hus av vår typ och i vår trakt. De flesta vill bo närmre de stora städerna eller i den expansiva delen i Skåne – den västra delen.

Och så är det en fråga om prioriteringar. Vi har prioriterat det här, för att det är vad som stämmer med vår livssyn. Andra prioriterar andra saker. Som långa semesterresor. Att göra långa flygresor är också väldigt själviskt. Mycket mer själviskt.

Och sen är det ju inte så att jag bara prioriterar oss själva. Jag jobbar ju faktiskt på att få till den förändring som krävs för att vi ska kunna hindra att det skiter sig. Som med Föräldravrålet.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

Ja, hur framtiden ser ut är ju förstås omöjligt att veta. ”Vi kan bara spekulera”, som det brukar heta. Fast det är viktigt att göra just det. För även om vi inte kan veta säkert så kan vi göra prognoser, som ger en fingervisning om varthän det barkar. Eller som i alla fall kan visa på vidden av olika scenarion, och sannolikheten för dem. Så att vi vet vad vi behöver vara beredda på. Därför är det bra med SMHI:s scenarier, där jag kan gå in och se hur det framtida klimatet kan tänkas bli, även på Skåne-nivå, eller Gradvis information om odlingsförutsättningar i ett förändrat klimat.

Men som sagt var, vi kan inte veta. Det enda vi kan vara väldigt säkra på är att det kommer att ske stora förändringar. Både vad gäller vårt samhälle (det vill säga hur vi samspelar människor emellan) och vad gäller ”naturförutsättningarna” (väder, naturtillgångar, mark och vatten). Hur stor förändringen blir och hur snart kommer vi inte att veta förrän i efterhand.

Men ändå. Ändå kan man förbereda sig.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

I mina tankar bor vi kvar där vi bor idag. Nej, det är inte ett perfekt boende. Men det är bra nog. En rimlig kompromiss mellan vad som funkar idag och vad som kan funka i framtiden.

Vi har möjlighet att odla. Redan som det är idag kan vi livnära oss under en ganska påtaglig del av året på det vi kan odla i vår trädgård. Trots att vi inte odlar mer än en ganska liten del av trädgården. Trots att vi inte optimerat odlingen (till exempel sköter vi det här med kompostering uselt). Trots att vi ännu inte löst lagring av det odlat i någon större utsträckning. Potentialen är mycket större än det vi nyttjar idag, på typ alla plan. Och vi bor på typ bästa åkermarken. Vi har fruktträd och bärbuskar och ett stort fint trädgårdsland. Med lite tur får vi dit ett ”glastak” på sunkuthuset så att det kan agera växthus. Vi har en fungerande glasveranda som förlänger odlingssäsongen för lite tomater och paprika, och en veranda till som vi kommer att kunna rusta utan några större materiella och ekonomiska tillskott. (Verandorna ger dessutom lite extra buffertzon mellan ute och inne under den kalla årstiden.)

Under den period från högsommar och fram till nu när vi som intensivast ätit av ”vårt eget” så har vi egentligen nästan bara handlat mjölvaror, mejeriprodukter, vegetabilisk olja och socker. Och så har vi använt kött, kaffe, te, choklad och kryddor (det vill säga lyxvaror) i huvudsak av det vi redan haft hemma. I ett längre perspektiv innebär det alltså att vi inte är självförsörjande ens på mat, och förmodligen inte heller kan bli. Eller, det beror förstås på var man sätter ribban; vi KAN faktiskt klara oss matmässigt på det vi själva odlar om det faktiskt krisar; det är bara inte helt önskvärt. Det knpeiga blir väl framför allt fett och mjöl. Oavsett vilken sorts fett och mjöl man föredrar av olika skäl så gör det trots allt underverk för maten att kunna använda en del sånt. Men visst, krisar det så kan vi absolut leva på potatis, ärtor, bönor, mangold, tomater och rotfrukter. Sämre kan man ha det, liksom :-)

Det som är betydligt besvärligare är att vi inte har någon mark med skog. Det innebär att vi inte kan försörja oss själva när det kommer till uppvärmning. Eller ja, vår uppvärmning består i grunden av pelletspanna med elpatron som säkerhet/nödlösning. I nuläget klarar vi oss med eluppvärmning ifall pelletsen tar slut. Men på längre sikt räknar jag med att uppvärmning baserad på trä är mer resilient än eluppvärmning. Framför allt är uppvärmning med ved eller liknande mindre beroende av teknik som kanske går sönder och inte kan repareras när kunskap eller naturtillgångar eller annat sätter stopp. Handlar det ”bara” om att få el borde vi förstås sätta upp en vindsnurra eller en solpanel :-)

Vi har ett alldeles för stort hus våra behov, om jag ska se det resursmässigt. Det handlar bland annat just om uppvärmningsaspekten :-) Men å andra sidan har vi möjlighet att ”minska” huset vintertid, under den period när det behövs uppvärmning i större utsträckning och resurserna krisar. Vi har en centralt placerad kamin, i matrummet. De närmsta rummen åt vardera hållet är köket (som ju behövs för matlagning och vatten) och vardagsrummet (där det finns bäddsoffa). Stänger vi dörrarna till resten av huset så har vi alltså en trerummare att leva i. Övriga nödvändiga utrymmen får man i så fall leva med att de är kalla :-)

Och å andra sidan så är det ju inget som säger att vi i framtiden måste göra som idag och bara bo en familj i huset, eller två vuxna när barnen ”flugit ut”. Jag tror inte alls att vi ska utgå från att det är lika självklart att barnen flyger ut i framtiden – kanske ska man se det som en övergående fas i mänsklighetens historia? Och om inte barnen bor kvar så är det kanske någon annan som flyttar in? Vårt hus har tidigare varit tvåfamiljsboende (för länge sedan), och även om man inte delar av huset i två (det är väldigt förändrat sedan dess) så kan man tänka sig andra lösningar. Dessutom har vi uthus som på lite sikt kan rustas vid behov och hjälpa upp möjligheterna till gemensamhetsboende, generationsboende etc.

Vi har en bit in till byn – men inte längre än att vi faktiskt kan klara oss på cykel den dagen det blir nödvändigt. I en helt förändrad situation är det kanske bara in till byn vi normalt sett behöver ta oss – och inte ett antal mil med buss och tåg in till jobb i Malmö? Fast så länge buss och tåg går så ordnar det också sig. Men vi behöver helt klart skaffa oss en cykel med bättre transportmöjligheter (lådcykel, flakcykel eller nåt sånt). Inne i byn finns det fler människor. Möjlighet till utbyte av varor och tjänster. Och det är en i huvudsak engagerad by. Och en lagom stor by för att vara lokalsamhälle.

Vi bor inte väldigt låglänt. Stiger vattnet är vi absolut inte de första som drabbas – tvärtom lär det dröja länge innan det blir nåt problem. (Jag minns inte hur många meter över havet det handlar om, men tror nog det är i storleksordningen tiotal i alla fall; vi har en halvmil till havet.) Vi har inte heller några vattendrag alldeles nära oss som kan översvämma. Däremot har jag för mig att en titt på Skånska recognoseringskartan från ca 1810 gav vid handen att det varit våtmark på andra sidan grusvägen. Så visst, lägger täckdikningen av helt i närområdet och all mark blir ”vattenfrisk” så kan det möjligen bli fuktigare i markerna här. Å andra sidan är torkan ett av våra större problem sommartid… Det där behöver vi också lösa: bättre omhändertagande av vårt regnvatten. Nå, det är ju sånt som är lösbart.

Vi har kommunalt vatten. Men vi har också en brunn på tomten. Jag vet inget om vattenkvaliteten, men det finns i alla fall vatten. Pumpen funkar inte, men det är ju sånt som förmodligen går att lösa med reservdelar. Gammal klassisk rickepump.

Och så är det lånen på huset, då… För ja, vi har lån. Jämfört med många andra i vår generation har vi nog ganska små huslån. Vi är inte de som får problem först. Och nånstans hoppas jag väl att det ska vara fullt tillräckligt för bankerna att kräva pengar från dem som har mer skulder – att vi inte ska vara de första man driver in pengar från eller driver från hus och hem den dagen det nuvarande ekonomiska systemet faller, om det nu faller hastigt och olustigt. Och att vi ska ha hunnit amortera av hyfsat mycket tills dess. Men det är ju förstås omöjligt att veta :-) Precis som det är omöjligt att veta vad som faktskt sker den dagen. Frågan är om det ens skulle vara relevant att skicka ut folk till att driva iväg folk från alla hus i en situation med en totalkollapsad ekonomi?

Och sedan har vi förstås allting annat. Alla saker. Kläder som ju till slut blir utslitna. Elektriska saker som lägger av efter hand. Slitage på huset som tids nog kommer att bli eftersatt igen, om det inte finns ”pengar” eller material till underhåll. Det får man nog ta allt eftersom de problemen kommer. Vår gamla vedspis från köket står kvar i sunkuthuset; vi får väl i värsta fall installera den igen?

Och ja, jag inser att det här för vissa låter som en väldigt romantiserad bild av framtiden :-) Allt löser sig till det bästa, typ. Jag vet att det inte alls med nödvändighet blir så. Att det kan bli mycket besvärligare. Men trots allt är det nog mer konstruktivt att tänka och planera utifrån ett scenario som det här. Det här är en bra målbild att bygga på. Ett bra mål att sträva mot. För det hjälper att ha ett mål att sträva mot och veta att det man gör i alla fall leder vidare mot något som kan fungera. Det ger hopp. Det gör det lättare att kämpa vidare.

Och det är knappast mer orealistiskt än den framtid många andra människor idag tänker sig ;-)

Och så finns det säkert en väldig massa människor som tycker att jag fått fullkomligt dåndimpen som sitter och tänker i de här banorna. Konspirationsteoretiker, typ. Domedagsprofet. Nu har hon tappat det fullständigt. Och så där. – Tja, jag vet ju inte hur det blir. I allra bästa fall så händer ingenting. Mänskligheten reder ut det här med klimatförändringarna – vi stoppar utsläppen i tid och anpassar oss bra till de förändringar som faktiskt sker redan nu, och har även i framtiden ett i huvudsak intakt samhälle. Ja, om det blir så, så blir jag jätteglad :-) Men att vi bor här och klarar oss ganska bra här är ju ändå ingen nackdel, eller hur?

Vi brkar säga att när vi blir pensionärer ska vi ägna oss åt att odla morötter. Lite skämtsamt sagt – men ändå med en kärna av allvar. Att investera i att ha någonstans vi kan bo och odla och fixa vår försörjning som gamla tycker jag känns som ett ganska bra pensionssparande.

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till…

Bilen, barnen och alla åren utan

Jag sitter och lyssnar på blockflöjtstoner, i en korridor i kulturskolans lokaler. Nioåringen har spellektion. Och jag sitter med det gamla vanliga dåliga samvetet.

Just idag har jag jobbat hemifrån. Annars hade jag behövt gå en timme tidigare från jobbet, ta tåget hemåt i vanlig ordning, ta bilen en mil för att hämta honom på skolan, sedan en mil tillbaka till kulturskolan, sedan en mil i första riktningen igen efter spelningen för att hämta lillebror på dagis, och så tre-fyra km hem. Idag, när jag suttit hemma, har jag sparat in ungefär sju km av den där första milen.

Det känns vansinnigt, ja. Visst är det så.

Så kan vi inte göra på nåt annat sätt? Tja… De gånger jag kan sitta hemma skulle jag kunna cykla ner och hämta upp honom vid skolan, gå till bussen, ta en buss in till spelningen, och sedan sitta och vänta en timme på nästa buss hem (eftersom det går en buss precis när lektionen slutar, som det inte går att hinna med). Då skulle jag komma för sent för att hämta femåringen. Ja, alltså efter att dagis stängt.

De dagar jag inte jobbar hemifrån skulle jag vara tvungen att gå ytterligare en timme tidigare – alltså totalt två timmar tidigare – för att kunna få ihop det med ovanstående variant. Som ju ändå inte fungerar i slutändan.

Cykla? Nej, nioåringen är ännu inte mogen och har inte uthållighet nog att cykla flera mil. (Det är dessutom ganska backig väg – Skåne är inte platt.)

Och ja, vi är två föräldrar. Onsdagar är pappans träningskväll. I den mån det inte krockar med jobb eller föräldramöten…

Och visst, vi skulle ju kunna säga att han inte får spela flöjt. – Det känns inte som en bra lösning.

Och vi skulle kunna säga åt honom att ta bussen in själv. Det är väl inte omöjligt att vi vänjer honom vid på sikt. Men inte riktigt än.

Så ja, jag har dåligt samvete för detta. Tro inget annat. Trots gasbilen. Trots att vi tar tåg den längre delen av sträckan till jobbet. (Men det är ju det KORTA sträckorna man ska låta bli bilen, påpekas det jämt…? Är det inte bättre att låta bli bilen på de sträckor där det finns ett vettigt alternativ?)

Och så tänker jag att det känns lite märkligt. Jag som lät bli att ta körkort när alla de andra i min ålder gjorde det och hankade mig runt på cykel och kollektivtrafik i många år, även i sammanhang där alla ansåg det omöjligt. (Jag tll och med gjorde exjobb som gick ut på att jag åkte ut och inventerade ett stort antal ängs- och betesmarker, och jag har stått ute i hgel och regn och med massor avpackning i en hage där jag varit strandsatt från tidig morgon tills dess att enda bussen gick hem vid halv fem – utan mobiltelefon.) På den tiden hade jag ju trots allt bara mig själv att ansvara för. Jag som aldrig har rest på en charterresa i hela mitt liv. Men under den här perioden av livet, med små eller halvstora barn, tycker jag att bilen känns mycket mer motiverad än då. Nu när jag måste samordna min egen tillvaro med barnens, nu medan de är beroende av oss vuxna. Och det kommer att gå över, barnen blir stora och kan cykla och ta buss själva. Men just nu underlättar bilen mycket.

Skulle jag inte kunna få tillgodoräkna mig lite av alla de åren då jag avstod innan? Känna att jag har lite bonus, lite att ta av? Men så funkar det väl inte. Det är som att man när man väl har kommit till insikt så förväntas man leva upp till det resten av livet. Och ju tidigare insikten kommer desto mindre nytta hinner man dra av o-insikten. Är det därför så många så länge låtsas som inget, gömmer huvudet i sanden och kör på? För att så länge man inget vet (eller låtsas inget veta) så slipper man ta ansvar?

Läs även Ingrids inlägg på vrålbloggen, om det här med bil och landsbygd och klimat. Jag känner igen mig i mycket av det hon beskriver.

Varför är den uppgiften alls intressant?

Nästan 40 procent alla barn mellan 10 och 18 år i Sverige saknar tillgång till något sommarställe eller fritidshus.

(Ur nyhetstext från Sveriges radio.)

Jaha. Är sommarställe eler fritidshus att betrakta som något som är självklart eller alla borde ha eller har behov av? Inte i min värld.

För mig som är uppvuxen i hus på landet, och som bor i hus på landet, är det liksom ganska ointressant att ha ett extra hus att bege sig till på fritiden – jag stannar gärna i det vanliga huset även då.

Jag menar inte att jag inte förstår att man kan vilja ha sommarstuga. Och jag kan inte alls uttala mig om sommaren för de barn som beskrivs i den fortsatta nyhetstexten.

Jag bara tycker att siffran man inleder med är totalt ointressant.

 

Potatistid

Två av potatisraderna är i huvudsak nedvissnade. Dessa två rader har vi också börjat skörda av.

Timo är tidiga potatisar, med liksom nästan inget skal. Underbara nypotatisar. Knöliga på ett oväntat sätt – inte alls alltid rundade i formen. Dessutom med den härliga egenskapen att även om man kokat dem en liten aning för länge, så där så att det tunna skalet spruckit, så stelnar de liksom igen när de svalnat något.

Princess är också goda. Mer rätt upp och ner potatis.

Bonden som har fälten närmst oss har idag börjat skörda säden; jag tror det är rågen de gett sig på. Fast jag har egentligen inte ens haft tid att gå ut och titta; jag har bara hört det karaktäristiska mullret av skördetröskan öka och minska i volym under långa stunder.

Kornvallmon växer inte längre bland kornet

Det är vackert nu. I åkrarna blommar det för fullt – lite blåklint, mycket vallmo. Förmodligen kornvallmo.Och så en hel del annat, men det är vallmo och blåklint som fångar min blick, med sin färgprakt.

Namnet i sig antyder ju att det är i sädesfälten den där vallmon ska växa. Ja, både kornvallmo och rågvallmo ska väl liksom antas finnas i sädesfälten. Och det är väl kanske den bild man har när det gäller blåklinten också.

Och visst, lite vallmo och lite blåklint finns det ibland i rågfälten och kornfälten. Men mest ute i kanten. Och på det hela taget lite. Större delen av åkrarna tycks mig väldigt tom på ogräs över huvud taget.

Istället är det i rapsfälten, som ju nu i övrigt är överblommade och därmed i sig själva gröna, som blomsterprakten finns i form av överdådiga mängder vallmo och en del blåklint.

Jag vet förstås inte alls varför det är så. Men min gissning ser ut så här: I sädesfälten är det lätt att spruta med bekämpningsmedel som tar bort allt som är tvåhjärtbladigt, det vill säga allt som är inte är typ gräs, halvgräs, liljor och lökar – det vill säga de flesta övriga vanliga växter. Och då blir man alltså av med vallmon och klinten. Medan det i rapsfälten inte är lika enkelt att urskiljningslöst spruta bort sådant, och därför blir det kvar.

Men det är förstås bara min spekulation. Är det någon som VET förklaringen? Berätta gärna :-)