Monthly Archives: juni 2012

Jag glömmer nog att tala om det självklara just för att det är självklart

Det finns en väldig massa saker som är självklara för mig. Mycket av det som är självklart skriver jag aldrig om. En del saker som är självklara är sådant som jag förmodligen aldrig reflekterat över och därför egentligen inte alls är medveten om att jag betraktar som självklart. Andra saker är sådant jag reflekterat över och tagit aktiva beslut eller gjort aktiva val kring, men valet eller beslutet ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte längre funderar över sakerna i vardagen. Och en del saker är nog en kombination. Det sista låter kanske märkligt, men det är snarast ganska vanligt: man är van vid något som en självklarhet från början, tar sig sedan av ena eller andra anledningen en rejäl funderare kring varför etc, och kommer sedan till slutsatsen att det där som man tidigare inte hade motiverat faktiskti  slutändan också var vettigt. (Och ibland kommer man till en annan slutsats och ändrar sig.)

Men som sagt var, det som varit självklart länge skriver eller pratar man oftast inte om. Inte förrän det av någon anledning kommer upp till diskussion.

Det som ger anledning att skriva är ju ofta att det är något man funderar kring. Det jag skriver om i bloggen är till exempel sådant jag grunnar på eller sådant jag vill förändra.

Likaså frågar man sällan om saker självklara saker eller saker man redan vet. Däremot försöker jag fråga när det är något jag inte vet och inte lyckats ta reda på ett säkert svar på genom mina ”vanliga” vägar (leta på vissa webbsidor och i vissa böcker och tidningar eller googlande i största allmänhet).

Jag vill veta för att kunna ta rätt beslut. Men jag vill också veta för att förstå hur saker hänger samman, och för att jag helt enkelt vill veta hur det är. Och ibland vill jag veta för att bättre kunna förklara för andra.

Det innebär alltså att jag skriver och frågar ganska mycket på detaljnivå. Jag behöver detaljerna för att kunna foga ihop helheten. De grova dragen är lätta att ta reda på på egen hand, de exakta detaljerna ofta svårare.

Men jag inser ibland att det uppfattas som att jag struntar i eller missat de självklara sakerna. Som att jag fokuserar på fel saker. Som att jag snöar in mig på detaljer. Eller som att jag är fanatiker och rabiat :-) Speciellt när jag fortsätter att ställa motfrågor, vända och vrida på saker.

Jag gör inte det för att vara dum. Jag gör det för att få svar på det jag undrar och för att det svar jag fått inte svarat på min fråga. Och att jag fortsätter att ställa frågor om detaljerna betyder inte nödvändigtvis att jag har panik över den lilla lilla detaljen heller.

Nu när jag rotat runt i det här med plast, bisfenol, förpackningar och lock och sånt, så fick jag till slut ett påpekande från en av dem jag frågat saker att jag i köket i första hand skulle satsa på gjutjärn, trä, rostfritt och glas.

Ja. Självklart. Men det var ju inte alls det jag frågade om.

För ja, det är ju fullkomlligt självklart för mig. Vi har gjutjärnsstekpannor, inga i teflon. Rostfria grytor. Rostfria mått och bunkar. Och så vidare. Det är jag uppvuxen med. Det är den grundprincip jag haft med mig sedan jag flyttade hemifrån. Det är den grundprincip jag använt när jag handlat saker. Mycket av det är dessutom begagnat – stekjärn, stekgrytor, rostfria grytor, rostfria mått och bunkar och så vidare. Visst har vi en del saker som avviker från grundprincipen. Arvegods. Saker med affektionsvärde. Saker som inte gått att få tag i i ”rätt” material eller där ”fel” material är mycket mer praktiskt och den aspekten fått överväga. Och säkert en del andra anledningar. Men grundprincipen finns där i botten och har alltid gjort.

Men jag har kanske aldrig skrivit om det? Nej, förmodligen inte. Som sagt var, man skriver ju sällan om det självklara. Himlen är blå, solen är gul och pannkakor steks i en gammal gjutjärnspanna från Myrorna (eller om det var Emmaus eller nåt annat).

Nä, det är nog oftast detaljerna jag fokuserar på när jag märks. Det självklara har jag rotat i magtrakten.

Svårt göra relevanta jämförelser i 100koll/experimentet

Det heter att man ska kunna göra jämförelser i E.ons experiment: jämföra med andra med liknande förhållanden. Samma uppvärmningsform, samma typ av boende, samma antal personer. Och samma ort.

Grejen är just det där med ort. Om mina tester av funktionen visar rätt så är det postort den går på. Alltså inte ens så stort som kommun. Det innebär att om jag lägger in ort, plus några uppgifter till om hus och personer så får jag nästan inga att jämföra med. Lägger jag in de uppgifter som är relevanta för att faktiskt kunna göra en jämförelse så blir vi ensamma kvar i gruppen. Och det är ju lite meningslöst :-)

Jag kan förstås låta bli att alls lägga in ort. Då jämförs vi med alla med samma boendeförhållanden i hela landet. Det känns också lite meningslöst. Det är ju trots allt lite skillnad på Skåne och Norrbotten.

Det skulle förstås behöva möjlighet till geografisk avgränsning på någon mer nivå än postort!  Ett par förslag:

  • Län
  • Radie från där man själv bor (skulle också kunna styras med ett reglage)

För övrigt har vi nu kommit vidare till nivå 20, och därmed fått en helikopterplatta. Här snackar vi realism! ;-)

Torka

Det är torrt nu. Trädgården behöver vatten. Kornåkern har börjat gulna på ett sätt den inte ska göra förrän den börjat mogna. Det behövs regn nu. Det var länge sedan det regnade mer än någon enstaka mm. Först var det varmt och torrt. Sedan utlovades (ja, jag vet att det inte är löften) lägre temperaturer, blåst och regn. De två första infriades, men den tredje stannade vid småstänk, och vinden gjorde att det istället blev ännu torrare. Nu är det varmare igen, och fortfarande inget regn.

Nej, jag är inte lantbrukare. Inte ens lantbrukarbarn. Jag bor på landet och har trädgård och ser hur växtligheten runt oss påverkas, det behöver man inte vara lantbrukare för.

Igår började prognoserna visa löjliga mängder regn om en vecka, på måndag eller tisdag. Nu har det flyttats till redan på lördag. Jag hoppas. Kanske kan det innebära att det åtminstone kommer lite regn? Och till och med om det vräker ner, kommer jag att uppskatta det. Även om det i så fall sabbar en del andra planer. I alla fall så länge det inte skadar växtligheten.

Jag undrar ibland om det är vi som bosatt oss på ett märkligt ställe. Jag tycker det är torrare här än jag varit van vid på andra ställen. Jag tycker jag klagar på torka oftare än andra. Utom enstaka gånger när det kommit skyfall. Och snörstormarna då förstås.

Men oavsett om det här är ett konstigt ställe eller inte, så ska vi väl tyvärr räkna med att vädret blir extremare framöver. Det vill säga värre torka när det är torka, och värre blöta när det är blött. Och så vidare.

Fast jag tänker ändå klaga på torkan nu. Även om det egentligen inte är särskilt illa alls än. Det gör mig alltid ont att inse att skörden riskerar att förstöras för bönderna. Och jag gillar inte att behöva vattna en massa, eftersom det känns fel att använda dricksvatten till det. Eller vatten alls. För egentligen borde vi väl bara odla sånt som ändå trivs här, oavsett torka…?

Fråga till alla tillverkare av metalltuber och glasburkar med plåtlock: hur är det med bisfenol och andra miljögifter?

Att plåtkonservburkarns plastbeklädda insida innehåller miljö- och hälsofarligt bisfenol har jag känt till ganska länge. Men Svenska Dagbladets experiment har ändå fått mig att tänka mer på det. Även om jag redan innan kände tveksamhet inför konservburkar och försökte undvika dem, så anstränger jag mig ännu mer nu. Jag grunnar på hur jag ska göra med makrill i tomatsås som jag bara sett i metallförpackningar.

Men framför allt har jag i större utsträckning än innan börjat fundera över var bisfenolet mer kan finnas. Ställen som kan tyckas självklara men som jag förbisett. Som tuber av metall. Sådana med kaviar, tomatpuré och riven pepparrot. Är de också klädda med bisfenolhaltig epoxiplast på insidan? Om så är fallet så borde de sannolikt läcka ännu effektivare än vanliga burkar, för tuben håller man ju på och klämmer på och knycklar ihop allt eftersom innehållet tar slut. Det känns i så fall inte så himla bra, med tanke på hur mycket kaviar vi äter i den här familjen… Tomatpuré finns i alla fall att köpa i glasburk istället (även om den brukar ha nackdelen att mögla efter några få dagar; kan man frysa tomatpuré?)

Glasburkar, ja. De anses vara ett bra alternativ när man ska undvika plåtburkar. Men locken till glasburkarna är gjort av metall, och på insidan sitter en kraftig plasthinna. Vad innehåller den? Bisfenol? Eller andra otrevliga saker? Visst, för det mesta är väl insidan av locket i dessa burkar inte i kontakt med maten, så läckaget borde bli mindre, men ändå… (Jag vill knappt tänka på att vi brukar värma locken på svagast möjliga värme i ugnen innan vi sätter på dem när vi har gjort egen sylt och saft. Jag har antagit att det är OK, eftersom jag är upplärd med det, men det kanske är helt vansinnigt? Behöver nog veta innan syltochsaftsäsongen drar igång.)

Och det verkar svårt att få klara svar. Därför vänder jag mig nu direkt till alla som tillverkar metalltuber och till alla som tillverkar matprodukter som paketeras i metalltuber:

Finns det någon plastlining eller liknande på insidan? Vad består den i så fall av? Innehåller den några kända miljögifter, till exempel bisfenoler? Eller något annat som anses tveksamt? Jag vill ha svar på detta även om halterna är godkända, ligger under gränsvärdena och så vidare: det är inte det jag undrar, jag vill veta om det över huvud taget finns.

Och till alla som tillverkar glasburkar med metallock och alla som tillverkar matprodukter som paketeras i glasburkar med metallock:

Vad består plasten på insidan av locket av? Innehåller den några kända miljögifter, till exempel bisfenoler? Eller något annat som anses tveksamt? Jag vill ha svar på detta även om halterna är godkända, ligger under gränsvärdena och så vidare: det är inte det jag undrar, jag vill veta om det över huvud taget finns.

Jag vill veta. Jag vill veta om jag måste försöka få min snartfyraåring (och mig själv) att låta bli den älskade kaviaren.

Var ska de frisläppta korna bli av?

– Hur kan ni dricka mjölk? Det är ju hemskt att vi håller korna som slavar för att dricka deras mjölk!

Den frågan dyker upp då och då, i väldigt skilda sammanhang.

Och ja, på sätt och vis tycker jag det är en rimlig fråga. Det är på sätt och vis märkligt, utifrån en modernt moralfilosofiskt tankesätt, att hålla djur för att äta deras kött, dricka deras mjölk och använda deras päls och hud som kläder. (Men människor är inte på något vis unika i detta. Och skulle man lägga moraliska aspekter på alla källor till mat så skulle inte många organismer överleva… Nå, mer om det en annan gång.)

I alla fall, om vi nu antar att vi, av moraliska skäl, inte borde hålla tamdjur, som till exempel kor, vad händer då?

Vi har ju hållit kor, grisar, får och så vidare som tamdjur under lång tid – många tusen år. De är domesticerade. Anpassade till ett liv där vi människor, på gott och ont, tar hand om dem. Och i någon mån finns de idag bara för att (eller om) människor vill ha dem. Det finns inga vildkor som stryker runt på egen hand i skogen. Om inga människor längre vill ha kor, så kommer det inte längre att finnas kor.

Har vi rätten att utrota dem?

Om vi nu har domesticerat korna (eller tagit dem som slavar, om man nu vill uttrycka det så), och gjort dem beroende av oss, så har vi också ett ansvar för deras fortlevnad. För att (fortsätta) ge dem en bra tillvaro.

Samtidigt har jag svårt att tro att människor skulle upplåta mark, boende och mat åt korna bara för att de ska överleva, på ren princip. Där är vi liksom inte. (Vi har långt kvar innan vi ens erbjuder något motsvarande till människor som vi behandlat illa i andra världsdelar.) Därför tror jag att en förutsättning för att säkra de domesticerade arternas fortlevnad är att vi även fortsättningsvis kan få kött, mjölk och annat från dem. Det är det enda rimliga sättet vi i dagens läge kan fortsätta att ta det ansvar som kommer av att vi domesticerat dem. (Dessutom är det en förutsättning för att vi ska kunna ta ansvar för de arter som anpassat sig till betestrycket – alltså växter och djur som anpassat sig till betestryket i naturbetesmarker.) Men självklart ska vi då behandla dem väl! Och det finns många goda skäl att inte ha för många djur av dessa arter. Ju färre desto bättre möjlighet att behandla dem bra – och dessutom har vi ju klimat- och andra miljöaspekter.

En annan variant är förstås att långsamt arbeta för att återföra de domesticerade djuren till naturen. Jag är övertygad om att det är en svår och vansklig process, som man inte alls ska räkna med fungerar. Det är svårt nog med djur som levt i fångenskap under delar av sin livstid – där det ändå inte är fråga om genetiska förändringar. Här snackar vi evolution, och även om det bara rör sig om tusentals år, så har det samtidigt varit ett hårt avelstryck, vilket innebär ganska mycket förändring i relation till den korta tiden.

Och om vi nu 1) skulle få genomslag för idén och 2) faktiskt lyckades att få korna att återanpassa sig till skogarna, hur skulle det då bemötas? Jag vet inte, men jag har svårt att tro att folk skulle acceptera kringströvande vilda kor i skogen eller på åkrarna. Skogs- och jordbrukare skulle bli upprörda över att deras grödor förstördes. Vanliga människor skulle klaga över att de inte vågade ta sig ut i naturen av rädsla att bli ihjälstångade av en tjur. Dessutom skulle ju dessa ”vilda” kor under lång tid vara ovanligt vana vid människor, jämfört med andra vilda djur, så de skulle förmodligen vara ganska närgångna. Jag tror att de vilda korna väldigt snart skulle betraktas som ett stort problem, och så skulle det bli skyddsjakt, och många av korna skulle skjutas av. (Och det är bara att inse: Jägarförbundet har lättare att få igenom sina krav än veganrörelsen :-))

Man kan ju fråga sig om detta på något vis skulle vara bättre än tama (”förslavade”) djur som behandlas väl… Visst, frihet är en viktig princip, men ändå…?

Som biolog vill jag dessutom flika in att förhållandet mellan människan och korna kan ses som en symbios av ett mutualistiskt slag (där båda drar nytta av det) och inte alls behöver ses som parasitism (vilket väl på något vis bör vara en biologisk ”motsvarighet” till slaveri).

Märkligt nog hör man sällan de som påtalar att mjölkkorna är förslavade tala om hur de tänker sig att de befriade slavarna ska leva. Men kanske har jag förbisett något viktigt, kanske har de en självklar lösning. Tyvärr talar de aldrig om detta; jag vet inte om det beror på att de aldrig får prata till punkt eller om de faktiskt inte tänkt så långt.

Och nej, jag har inga problem med att en del människor vill välja bort mjölk, kött och så vidare, av moraliska och etiska skäl. Må vara att det är människor som domesticerat eller förslavat djuren och därmed har ansvar för att ta hand om dem, men det är inte därmed varje enskild människas ansvar. Jag tvingar ingen att dricka mjölk – det vore ju en form av kollektiv bestraffning och arvsyndstanke, och sånt ligger inte för mig.

Och som sagt var, jag vet att det finns goda skäl av alla möjliga slag att minska sitt köttintag – det har jag för övrigt skrivit om många gånger innan, så det är bara att leta i bloggen. Men det är  som sagt var en delvis annan historia.

Ska alla till Almedalen?

Almedalen fladdrar runt i en massa sammanhang. På twitter. Bland jobbkontakter.

Ska alla dit? Och i så fall varför?

Jag har inte varit där. Så jag vet inte alls. Kanske är det alldeles fantastiskt? Kanske får man alldeles fantastiska resultat: genomslag för sina frågor, direktkontakt med viktiga beslutsfattare, och så vidare. Kanske är det väl investerade pengar, tid och koldioxidutsläpp – inte vet jag.

För det är ju det: i princip alla flyger dit. Och att ta färjan är, efter vad jag förstått, ett ännu sämre alternativ för miljön. Och om Almedalen verkligen ger effekt, så kan det förstås vara värt det. Har det så stor effekt?

Eller vore det bättre att träffas nånstans på fastlandet, dit man kan ta tåget?

Åker man till Almedalen mest för att det är trevligt och man vill vara med där det händer, bland de coola – eller är det faktiskt så fantastiskt bra? Jag får väl hoppas och tro att det är det :-)

Det är väl samma misstänkamhet och tveksamhet som många har kring klimattoppmötena. Är det verkligen det bästa för klimatet att oändliga mängder människor en gång om året flyger över halva jorden för att träffas och prata? Speciellt när all kunskapen egentligen finns att tillgå hemifrån, via datorn. Och visst, det vore ju en sak om de faktiskt åstadkom något, men det är ju ganska tveksamt… Blir klimattoppmötena i praktiken bara ytterligare en belastning för miljön?

En del av grundproblemet är väl just att det idag är för enkelt att flytta sig långt på mycket kort tid. Om man var tvungen att sitta på ett lastfartyg i en månad för att ta sig till ett kllimattoppmöte i Sydafrika så skulle de flesta trots allt välja andra sätt att sköta kommunikationen på. (Kom ihåg att vi idag har väldigt bra utrustning för att kunna ha möten på långa avstånd!)

Apple Green 1078

Vi målade farstun igår. På riktigt :-) Första strykningen av två. Barnen hjälpte mig med varsin del av den enkla väggen, och resten gjorde jag själv (de hade gärna varit med mer, men det kräver ett visst mått av tålamod och is i magen när det kladdas och målas utanför och så vidare, så det var väl ungefär vad jag pallade :-)

Vi målade med Nordsjö Bindoplast 20. Svanenmärkt. Kulören heter ”Apple Green 1078″ men skulle lika gärna kunna heta prinsesstårtsgrön. Jag tycker det blir skitsnyggt – glatt, klart, piggt och trevligt och precis vad som behövs i denna lilla mörka farstu på norrsidan av huset. Men det är säkert rysligt omodernt, ute och fel enligt alla förståsigpåare :-)

Nationaldagen och svenskheten

Det är nationaldag. På radion har man diskuterat nationaldag, Sverige och svenskhet. I tidningarna skrivs insändare. Och eftersom det är sent på kvällen får ni nöja er med ett axplock av mina tankar och funderingar kring detta :-) (Jag hade tänkt formulera mig väl, men det kom lite avfallskvarnar och en o-somnande snartfyraåring emellan.)

Ja, visst, landsgränserna är slumpmässigt satta en gång i tiden. Men inom dessa gränser har vi byggt en gemensamt samhälle. Det är vi som gemensamt, tillsammans, bygger och uppehåller samhället, hela tiden – det är vi som ÄR samhället. Och väldigt många av oss har någon sorts gemensamma värderingar. Allt detta tillsammans är Sverige och svenskt.

Det får vi förstås lov att vara stolta över. Även om inte allt är perfekt. Tänk om man bara fick vara stol över det som var perfekt! Då skulle de allra allra flesta av oss aldrig få lov att vara stolta. Nästan inga ungar skulle få lov att vara stolta över sina skolresultat, till exempel – för väldigt få har alla rätt på alla prov. Ja, ni hör själva hur idiotiskt det skulle vara om man bara fick vara stolt om allt var perfekt. Man har rätt att vara stolt även om man kämpat väl men inte lyckats helt.

Att man är stolt betyder inte heller att man ser ner på andra. Vi kan vara stolta utan att det betyder att vi tycker att andra länder är dåliga. Precis som man kan vara stolt över en kompis eller en granne. Eller för den delen bara tycka om dem ändå. Eller inte tycka nåt alls. Att man är stolt över sig själv behöver inte vara ett ställninsgtagande om något alls.

Men det är som att jantelagen lyser igenom extra tydligt i Sverige just på nationaldagen. Är det inte ganska spännande?

Och så läser jag insändaren av vänsterpartisten som inte vill vifta med flaggor förrän Sverige uppnått ditten och datten, eller vad det nu var hon skrev. (Jag har sett den i minst två tidningar.) Så jag undrar: viftar andra med flaggor på nationaldagen? Det har man i alla fall aldrig gjort där jag firat.

Och på radion tyckte de att nationaldagen ligger en dålig och konstig tid på året. Det tycker inte jag. Det är nu som Sverige är som allra vackrast. Därför har vi gjort det till en tradition att göra en utflykt ut i naturen på nationaldagen. Det känns som ett utmärkt sätt att fira och använda den extra lediga dagen.

(Och nu blev klockan ändå över midnatt, och jag som behöver sova…)

Avfallskvarnar igen

Mitt inlägg om avfallskvarnar gjorde bland annat att jag blev hänvisad till en frågor-och-svar-sida hos en tillverkare. Där fanns inte mycket relevant utifrån mina funderingar, men däremot hittade jag följande:

Man ska vara försiktig med rengöringsmedel och inte hälla frätande eller kokande vätskor i kvarnen. För att förlänga kvarnens livslängd, sätt på kallvattenkranen när du häller av ex. pastavattnet.

Ursäkta? Montera nåt i vasken som gör att jag inte får hälla kokande vatten i vasken? (Undras om det ens skulle vara OK med vårt varmvatten.)

Jag har också fått några kommentarer på det förra inlägget, bland annat från Joakim:

Tycker att man kan lägga lite andra perspektiv och tankar på ämnet. Tror att alla är överens om att matavfallet är en resurs som måste tas omhand. Finns i princip tre olika metoder med lite olika variationer – avfallskvarn till reningsverk alt tank, kärl-sortering med biltransport och kompostering.

Kompostering är generellt inte ett alternativ för de flesta, särskilt inte i flerfamiljshus.

Kärl-sortering kräver (förutom att det är en ganska ofräsch hantering) en mängd resursinsatser i form av kärlsanering, transporter i stads miljö, ombyggnad av trapphallar, kylda soputrymmen, ökad mängd skadedjur och bekämpningsmedel i närmiljön, potentiella arbetsskador för de som ska dra kärlen etc etc

Avfallskvarnar:

Vattenfrågan måste vara den minst relevanta i detta land, daglig vattenförbrukning för en familj som använder en kvarn är motsvarande en toaspolning vilket torde vara försumbart. Gissar att jag kommer få mothugg här men det torde finnas större miljöpåverkande vinster på andra håll”¦

Att använda avloppsnätet som ett transport medel är i min värld genialiskt, minskar trafik, vägslitage, olycksrisk, buller, trängsel, etc och arbetar 24/7.

Mängden matavfall som kommer till reningsverket ökar självklart om man använder kvarn – det är ju själva ideen och att det sedan måste byggas fler/ större biogas anläggningar det ligger ju i sakens natur om man vill ta hand om denna resurs. Mängden vatten som tillförs systemet är inte ngn stor fråga i sammanhanget, det klarar nätet generellt utan problem. Här och var kan det självklart behövas extra pumpkapacitet om man tillför volymer i nätet men det är inte konstigare än att man behöver bygga ut vägnätet när det får en ökad belastning.

Det finns hyggligt mycket erfarenheter om kvarnar, ex från Surahammars kommun. Där får man förhöjda värden av tungmetaller i snitt 2 dgr / år. Utblandad så klarar restprodukten kraven med råge. Kiss, bajs, mensblod.. spyor och vad som nu räknades upp blir faktiskt till biogas det med.

Rötningen/nedbrytningen under transporten är inte heller det ett problem då rinntiderna i svenska nätet generellt ligger väl under 24 h. Det finns ingen vetenskaplig rapport som påvisar att det skulle förhålla sig på detta sätt (ett antal akvarie experiment är gjorda där man har fått värden efter längre tid men nu är det inte riktigt relevant att jämföra ett stillastående vatten i ett akvarie med ett aktivt avloppsnät).

Om flera använder kvarn så blir mängderna matavfall större och därmed rinntiden kortare och detta minskar mao ”risken” för metanbildning. Det andra alternativet på matavfallsinsamling som är realistiskt är kärl-insamling och där är tiden till bearbetning mångdubbelt längre och den som varit i närheten av ett kärl tvivlar nog inte på att det bildas gas i där.

Det finns nog inte en enda lösning/metod som är optimal för alla förutsättningar men om det är rimligt enkelt, ekonomiskt försvarbart, bekvämt och standardhöjande så är det nog troligt att flera ändrar beteende och återvinner och där tror jag att den största återvinningspotentialen finns.

Tills slut: det finns en mängd ”sanningar”, synpunkter, gissningar och ovetenskapliga argument mot avfallskvarnar – ta en funderare och tänk efter vart dessa argumenten kan komma ifrån? Finns det verkligen bärighet i dessa debattinlägg eller är de egentligen partsinlagor i ett stort ekonomiskt spel? Vilka är det som kommer att förlora på ett nytt sätt att återvinna och transportera matavfallet?

Det är troligen ingen överraskning för den som har läst hela vägen hit att jag har en avfallskvarn hemma och jag är grymt nöjd!

Mitt svar (finns här):

Jag vill inleda med att säga att mina tankar och argument kommer helt och hållet från mina egna tankar och funderingar. Du verkar antyda att de skulle komma från någon annan? Jag kan säga att i min del av landet är avfallskvarn en ickefråga. Det är ingen här som argumenterar varken för eller emot – det är ingen som pratar om det alls. I alla fall inte som jag hört, och då jobbar jag ändå med miljöfrågor. Däremot dyker det på nätet då och då upp folk som talar om hur fantastiskt det är för miljön. Jag kan ha missuppfattat, men jag tror att det huvudsakligen är folk från Stockholmstrakten. Det brukar vara frälsta människor, som inte kan se några nackdelar utan bara fördelar. För alla. Alla borde ha en avfallskvarn!

Ur mitt perspektiv kan jag bara se nackdelar. Jag tycker det känns som ett föråldrat synsätt. Att argumentera utifrån att det är bättre än deponi (som jag sett som argument) är irrelevant, då deponi faktiskt är förbjudet (även om dispenser väl fortfarande ges ibland). Att argumentera det är bättre än förbränning utgår också från att man annars inte alls skulle sortera ut matavfallet. Visst är det bättre med avfallskvarn än att inte sortera ut matavfallet – men varför jämföra med en ickesorteringslösning?

Jag har lyssnat på folk som arbetar med avlopps- och dagvattenshanetring som pratar om de stora problem man har på grund av att man kopplat ihop avlopp och dagvatten (på den tiden man trodde att resurserna var obegränsade och allt kunde skickas ut i havet) och som jobbar för att man ska dela upp dessa igen, för att komma ner i hanterliga volymer. Dessa personer pratar inte alls om avfallskvarnar; det är min egen slutsats att det knappast gör situationen bättre med ökade volymer, om än små.

Det är ganska tydligt att du argumenterar från ett stadsperspektiv, för att inte säga storstadsperspektiv. (Jag är fascinerad över detta. För storstadsbor är det en självklarhet att det som är relevant i deras vardag ska vara det för alla andra också. Men om jag utgår från min verklighet på motsvarande sätt så anses jag sakna perspektiv.)

Det är sant att kompostering kanske inte funkar för alla, även om man kan kompostera (ha en maskkompost) även när man bor i lägenhet. Men för många är kompost en väldigt användbar och bra lösning. Att då mala ner matavfallet och skicka iväg det med avloppet verkar knappast vettigt.

Vad är det som är ofräscht med kärlsortering? Såvitt jag vet så krävs det inte att kärlet sorteras särskilt ofta här i alla fall (det skulle vara om matavfallspåsarna går sönder, men det brukar de inte göra). Jag vet inte varför du menar att det skulle behövas kylda soprum eller varför skadedjursproblemen skulle öka. Transporter i stadsmiljö blir det väl rimligen bara om man bor i stadsmiljö? Och hos oss hämtar sopbilen (som kommer varannan vecka – och varje på sommaren, tror jag) innehållet i både den vanliga soptunnan och matavfallstunna vid samma tillfälle (töms i olika fack i sopbilen), så några extra transporter är det inte fråga om.

Vad gäller spridningen av rötat slam så är det en evigt pågående debatt, huruvida det faktiskt är lämpligt att sprida rötslam från reningsverk på åkrar där vi ska odla mat. Då tycker jag det är klart bättre att kunna skilja på det redan från början, så att det kontaminerade avloppsslammet faktiskt kan sprida på separata områden.

Men visst, i vissa storstadsmiljöer kanske det kan vara en hyffsat okej lösning, trots tveksamheter på en hel del områden. Då måste man samtidigt komma ihåg att det rör sig om en speciallösning, relevant för just de förhållandena. För väldigt många andra, i andra delar av vårt land, håller inga av dina argument.

Min slutsats är att det kanske kan vara vettigt i trånga stadsmiljöer, där brist på yta för sortering och hantering samt mycket trafik kan vara rimliga argument. Men för alla oss andra uppfattar jag det fortfarande som något huvudsakligen negativt. Extra spännande är att argumenten man träffar på mycket verkar handla om att det är bättre än det som är sämre (till exempel att bränna matavfallet), samt om att det är viktigt för att producera biogas. Att det är viktigt att producera biogas håller jag ju självklart med om – men det förutsätter ju inte avfallskvarn! Vi jobbar hårt på att öka biogasproduktionen i Skåne, men avfallskvarnar har jag aldrig aldrig hört nämnas i de diskussionerna.

Textilåtervinning på gång!

Minns ni att jag klagade på att ingen återvinner gamla kläder? Nu verkar något vara på gång:

 

En anläggning där gamla kläder blir nya kläder – det är Renewcells plan.

– Det finns inget liknande i dag, säger Henrik Norlin, en av ägarna till det nybildade företaget till TT.

Tekniken har utvecklats på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och gör det möjligt att återvinna fibrer från textilier. På torsdagen stod det klart att Renewcell tecknat en avsiktsförklaring med Vänersborgs kommun och Innovatum AB om att bygga en demonstrationsanläggning på Vargön, en satsning som kostar ungefär 22 miljoner kronor och ger ett tiotal nya jobb.

– Vi bygger demonstrationsanläggningen för att skapa ett stort förtroende för den här tekniken, för att få intressenter som kunder och leverantörer att förstå att det här är på gång, säger Henrik Norlin.

Planen är att demonstrationsanläggningen ska stå klar i slutet av 2013 och en återvinningsanläggning byggas till 2015. Återvinningsanläggningen beräknas ge mellan 400 och 500 arbetstillfällen och ska kunna ta emot insamlad textil från hela Skandinavien.

Skithäftigt, ju! Och inte en dag för tidigt.