Längre om dagens läkarbesök med diverse infällda sidospår

Så den långa versionen då… :-) Eller i alla fall delar av den; en del bitar får nog komma som egna separata inlägg trots allt.

Jag kom alltså hem ohemult sent inatt; efter ersättningsbuss och taxi sista sträckan så kom jag hem strax efter 00.30. Och för att kunna komma säkert i tid till tiden på ögonkliniken skulle jag gå hemifrån kvart i sju på morgonen för att åka med bussen. Och som alltid när man vet att det är för få timmar tills man ska upp och det dessutom är något särskilt som ska hända nästa dag så sov jag inte fullt så djupt som jag skulle ha önskat.

Jag kom i alla fall iväg som jag skulle, trött men i tid och med lite frukost i magen. Väl i Malmö tillät jag mig att slå ihjäl lite av tiden innan jag skulle vara på plats med att ta en kopp kaffe och en slät bulle på kafé. Men sedan traskade jag iväg till kliniken och var nog där en halvtimme innan utsatt tid.

Jag fick sitta in i ett väntrum. En stund innan min utsatta tid fick jag komma in till en sköterska och kolla synen, med glasögon på, på en vanlig synkollstavla. Det gick inte så jättebra :-/ Jag fick också kolla synen på nära håll; där var det inga problem. Sedan fick jag två sorters droppar i ögonen. Den ena skulla vidga pupillerna; den andra minns jag inte vad den skulle ha för effekt.

– Har du solglasögon med dig? Inte? Vad synd, för det vore br att ha sedan när du går härifrån, eftersom effekten kommer att klinga av långsamt, sa sköterskan.

Det kan man ju tänka att det hade varit smidigt att skriva på kallelsen? Eller, hur skulle jag kunna veta det? Jag visste ju inget alls om hur undersökningen skulle gå till.

Nå, jag fick sitta ut i väntrummet igen. Det skulle ta 15-20 minuter innan full effekt skulle uppnås av ögondropparna.

Det var intressant att sakta märka effekten av ögondropparna. På nära håll blev synen successivt allt suddigare, i alla fall med glasögon på; utan glasögon såg jag däremot skarpt på nära håll, men definitivt inte på avstånd. Och när jag smet iväg på toa efter att ha varit där typ en timme så synte det mycket tydligt att pupillerna var ruskigt stora.

Toa, ja. Det var en av de saker jag satt och funderade mycket på där i väntrummet. Det blev ganska tydligt allteftersom jag satt där, att det här skulle komma att ta tid. Och det gjorde mig egentligen inget i grunden. Men det hade varit smidigt att veta i förväg. För att kunna planera sin dag. För att kunna meddela andra på jobbt. Och så. Men på kallelsen hem stod det ju bara dag och tid. Och då brukar det vara den tiden, eventuellt med viss förening, som gäller.

Här var det tydligen så att man kom hit, och tiden var någon sorts riktmärke som angav ordningen på patienter. Och det satt stora anslag i väntrummet där det påpekades att det här var en akutmottagning och att turordningen därmed berodde på olika personers behov etc och att tider var ungefärliga. Vilket blev extra konstigt eftersom ju en stor del av oss som satt där hade kallelse och tider, fast just till denna akutmottagning. Och det som överraskade mig mest var att det verkade finnas något system för att faktiskt kunna komma dit akut, och få ett nummer och sitta tills man fick komma in. Varför hade ingen tipsat om det? Det hade jag varit beredd att göra många gånger under de här veckorna… Men jag trodde allt måste gå genom vårdcentralerna nuförtiden?

Ja, det där med toa, det satt jag också och tänkte på, som sagt var. Det är ju en av de mer stressande sakerna med att sitta i ett väntrum på en akutmottagning eller liknande: man måste sitta kvar där hela tiden, för man vet aldrig när det blir just ens tur. Och ju längre tiden går desto kissnödigare blir man och desto närmre den där okända tidpunkten när det kommer att bli min tur kommer man, och ja… det är ju inte så lyckat, för när man slutligen kommer in så är man vrålkissnödig. – Skulle de inte kunna sätta upp en skylt i väntrummen där de klargör hur de gör? Kunde de inte bara skriva typ ”Om du behöver gå på toa: gör det! Vi ropar upp dig igen efter några minuter om du gått på toa första gången!” – Eller hur de nu gör.

I alla fall, den här gången tog jag faktiskt mod till mig och rusade på toa ett snabbt varv. Utan att någon hann ropa upp mig.

Och efter långt mer än tjugo minuter fick jag komma in till läkaren. Hon undersökte och tittade och hittade inget som såg konstigt ut. Men hon skulle säga till en sköterska att ta bilder av gula fläcken, och sedan skulle jag få komma in igen.

Så jag satt ut i väntrummet en lång stund till. Och så fick jag komma in till en ny sköterska och fotografera gula fläcken, och så var vi inne i ett rum till och gjorde någon sorts undersökning eller fotografering till. Och sedan fick jag vänta i väntrummet igen. Och slutligen fick jag komma in till doktor igen, och hon droppade en ny omgng ögondroppar och kollade mina ögon ett varv till och gjorde någon tryckmätning och något annat.

Det slutliga utlåtandet tror jag kan sammanfattas så här:

Hon hittar inga skador eller fel på mina ögon, inget onormalt. Inga ålderförändringar på gula fläcken. Inget fel på synnerven (även om den var ganska ljus i kanten?). Inget som helst skäl att tro att det är någon hjärntumör eller något annat sjukligt.

Sannolik förklaring: stress, som i kombination med astigmatismen ger dessa effekter. Lösning: försöka ta det lugnare, samt i alla fall strunta i ”krökningarna”. Och de bör försvinna med tiden – men är i alla fall inte farliga.

Och så fick jag gå därifrån, efter två och en halv timme. Med en lättnad som jag fortfarande har lite svårt att ta till mig.

One response to “Längre om dagens läkarbesök med diverse infällda sidospår

  1. Pingback: Sanne skriver » Den konstanta beredskapen i ett väntrum

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *