Monthly Archives: juli 2016

Hur kan du vara död? Det GÅR inte! Sluta genast upp med det!

Det har funnits dagar när det i alla fall flyter på. När jag kan, i alla fall lite grann, acceptera sakernas tillstånd och liksom jobba på utifrån de förutsättningar som råder.

Men ibland är det som att sorgen liksom börjar om. Dagar när jag måste igenom alltsammans igen. Kämpa med att inse och aceptera det här med döden och att du är borta. Dagar när allt är skittungt och ohanterligt.

Mensen bidrar kanske. Och kanske sådana där mentala ansträngningar. Men jag är inte säker.

Jobbigt är det i alla fall. Alla dessa gånger du måste dö, alla dessa dagar du måste dö. Skitjobbiga är de.

Men jag undrar om skillnaden syns utåt i någon större utsträckning. Jag tror knappt det.

Vaknar vid åtta. Känner efter, letar igenom huvudet efter väsentlig information som man gör på morgonen när man vet att det är något som brukar vara knas. Konstaterar: Ja. Du är död idag också. Fortfarande.

Konstaterar också att idag har jag inget särskilt som gör att jag behöver gå upp just nu, inga tider eller hänsyn. Och jag behöver sova. Så jag somnar om.

Och drömmer. Långa komplicerade saker. En sådan där dröm där du fortfarande lever. Fastän vi passerat punkten när du dog, liksom. Och inget är ju som vanligt. Vi är åtskilda och saker är allmänt konstiga och virriga. Jag minns inga närmre detaljer av det där ur drömmen egentligen. Mer än att i slutet så inser jag att om du nu fortfarande finns och lever, även om du bor i ett annat rum någon annanstans i det stora komplexet där vi och en massa andra människor verkar bo, så kan jag ju faktiskt ta mig till ditt rum och få ligga bredvid dig på din säng en stund innan jag måste lägga mig och sova hemma hos mig. Så jag bestämmer mig för att ringa dig.

Fast hur jag än försöker kan jag inte minnas ditt telefonnummer. Och sedan inser jag att det ju kvittar, för jag har ju sagt upp ditt mobilabbonemang, så det går ju inte att ringa dig i vilket fall.

Och sen vaknar jag. Och saknaden efter dig är ännu större än tre timmar tidigare. För du är borta och död, obegripligt borta och obegripligt död, och det kommer du att förbli för alltid, och jag inte fatta det och inte acceptera det.

Alla de där gångerna i slutet, när jag frågade dig om det jag funderade på att laga till mat skulle funka för dig i ditt rådande tillstånd, och du svarade att jag skulle strunta i dig och laga något vi andra ville ha, och så skulle du äta om det var något som funkade och annars låta bli… Grejen var ju att jag inte ville strunta i dig. Jag vill ha dig kvar, som en del i familjen, på de sätt det gick, så länge som möjligt. Jag ville laga något du kunde äta – delvis för att du behövde få i dig näring, men också för att du skulle få glädjen av att äta något som smakade dig. Och jag ville behålla gemenskapen kring maten så länge det gick. Ha gemenskap kring de saker det gick. Ha någon sorts liv och betydelse tillsammans med dig.

Saker vi andra kan och vill äta kommer jag ju att laga länge, som det ser ut nu – och nu är all omsorg om vad du gillar eller kan äta totalt bortkastad.

Idag är sorgen en allmän grötighet. En väldigt väldigt stor dos av aldrig mer och en ganska stor dos av varför och ett visst mått av det där fula om livets och världens orättvisa – för världen och livet har ju aldrig varit rättvisa, så det ingår ju i spelreglerna och hör till sånt man måste acceptera om man ska leva. Och detta utlagt på en botten av orimlighet och obegriplighet och oförmåga att acceptera och förstå. Och så dekorerat med lite skuld och skam och självanklagelse.

Ja, det är väl ungefär som vanligt egentligen. Fast lite grötigare. Tror det är för mycket havregryn iblandat i smeten kanske?