Tag Archives: vardagsrum/veranda nr 2

Barnfria dar

Barnfri några dagar. För storbarnet är på Jamboree hela veckan. Och lillbarnet, nioåringen, är hos mormor och morfar ett par dagar. Under stor protest och stor ledsenhet vid hämtningen – fast rapporterna säger att han har det bra – för jag behövde kunna få komma iväg till mitt jobb, vara fysiskt på plats där, för att sortera och rensa och packa inför jobbets flytt.

Så jag har jobbat extra långa dagar igår och idag. Och sedan varit ute och målat på kvällen. För när mamma och pappa var och hämtade barn passade pappa på att hjälpa mig att plocka loss verandafönstren igen, för att jag skulle kunna komma åt att måla på de där besvärliga ställena. Och då måste jag ju passa på att måla innan de kommer tillbaka med ungen imorgon, för då ska vi sätta tillbaka fönstren. Så jag parerrar med regn och målar och hoppas det inte ska regna bort. I tisdags kväll vågade jag bara måla insidan av stolparna som inte hade fått någon färg alls hittills, eftersom det skulle komma regn igår morse (och det gjorde det). Igårkväll målade jag insidan av övriga stolpar (som hade fått färg en gång innan), samt ovansidan av plåten. Och ikväll har jag målat samma ställe som i förrgår.

Sent imorgon kväll/natten mot lördag förväntas regn, eventuellt stora mängder.

Intensiva dagar. Igår var jag så trött så trött på kvällen.

Så jag hinner inte tänka och känna så mycket. Det är väl bra på sitt sätt. För ensamheten och saknaden har en annan karaktär när jag är själv hemma, och dessutom håller på med praktiska hussaker.

De allra flesta år sedan barnen kom, från att äldstingen var 1½ år, har barnen varit hos den äldre generationen en vecka. En vecka när vi varit barnfria. En vecka som varit ett skönt avbrott, en möjlighet att leva normalt, som två vuxna – men också en ständig slitning mellan att vilja hinna göra så mycket som möjligt med hus och annat och att samtidigt hinnas umgås på tu man hand. En vecka var alltid alldeles för kort.

Och ibland blev vi förstås handlingsförlamade av annat. Vi hade barnfri vecka och målade tvättstuga när världen plötsligt rasade av Utöya.

Jag tänker på de där barnfria veckorna nu. Det här är en sådan, fast inte en vecka utan bara ett par dagar, och det är bara jag, inte vi.

Och det är lätt att tänka att vi borde använt de där veckorna annorlunda. Prioriterat annorlunda. men nej, det är inte det jag känner. Jag önskar inte alls att vi skulle ha hunnit mindre av det praktiska och att jag skulle haft mer kvar jag var tvungen att klara själv. Möjligen önskar jag att jag haft mer ro i själen, mindre av att ifrågasätta varje steg. Men det är ju inte jag, liksom.

Härdsmälta

Och så är hjärnan nära härdsmälta igen. Fastnar i den konstanta känslan av att behöva göra, göra, göra, lösa, lösa, lösa.

Och när jag funderar på det så inser jag att droppen, det där som tar kål på mig, återigen är att behöva ta ställning till och väga in allt och bestämma.

Verandadörren. För jag har plockat upp kontakterna och offerterna från förra sommaren. Sitter återigen och brottas med vem jag ska anlita och hur måtten bör mätas och hur jag bör agera. Tillverkaren långt upp i landet som trots allt verkar pålitlig och bra och är ett stabilt företag – men som förstås inte kan komma hit och resonera och mäta? Det ganska lokala företaget som vi anlitat för länge sedan och som vi huvudsakligen varit nöjda med men vars dörr på den andra verandan trots allt inte är riktigt bra? Företaget liiite längre bort som verkar göra bra saker men som kostar mer och som jag inte har någon erfarenhet av? Eller företaget vars ägare var här ifjol och tittade och kändes extremt seriös och bra men som aldrig skickade den utlovade offerten trots påminnelser?

Huvudet mal runt runt runt. Det ska både tas ställning till vem som ska tillverka den och en massa annat. Och dessutom måste jag bestämma om lister och skyddsbrädor till utsidan av verandan.

Och jag är själv med alltsammans. Det är jag som måste bestämma alltsammans. Jag vet ju det. Det finns inget sätt att komma undan, det är jag som måste. Och jobbiga saker som måste göras de hanterar man genom att bita ihop och göra. För det finns inget annat val, finns ingen annan, för han är död, och nu är det jag, själv.

(Och ber jag någon om hjälp, så innebär det ju bara att jag måste förklara allt allt allt och därmed vända och vrida på det hur mycket som helst, och det brukar ändå alltid sluta med att det sitter en person till och hjälper mig att älta sönder mitt huvud med att väga alla sakerna.)

Härdsmälta. Jag vet att det är sånt mitt huvud går sönder av. Jag vet att det är sånt jag ska undvika. Ändå går jag i fällan igen och igen. Och när jag trillat dit och tänker efter så inser jag att jag ju inte ens har något val. Jag kan inte undvika härdsmältan, för det finns ingen annan som kan göra det där som måste göras, och när jag gör det så kommer det att leda just hit.

Verandaångest

Utsidan av stolparna är gröna.
Insidan av stolparna håller jag på att måla vita.
Men eftersom vi satte dit plåten nertill precis innan vi började montera dit fönstren så är inte plåten målad, och på de allra flesta ställen inte heller stolparna på den sidan som vätter mot fönstren (sidorna, liksom). Och det är omöjligt att måla mellan fönstren och stolparna, och mellan fönstren och plåten, och mellan fönstren och bjälken över, utan att ta bort fönstren. Och det behöver ju målas där, både av utseendeskäl och materialskyddsskäl.

Det behöver sättas lister eller skyddsbrädor på utsidan för att täcka glappet mellan fönster och stolpe m.m.

Plåten ska målas. Och det vågar jag inte göra förrän plåten är fastskruvad. Och det skulle vi göra nästa gång pappa kommer. Typ.

Jag behöver ha koll på var övergången mellan utsidans gröna och insidans vita färg ska vara.

När jag ska måla det vita på sidorna av stolparna på den inre delen så behöver jag måla över vinkeljärnen om det ska funka. men det vill jag inte göra förrän alla skruvar som ska skruvas dit är på plats. Och som synes ovan behöver jag sannolikt plocka loss fönstren igen.

Jag behöver beställa dörr. Alltså behöver jag ta ställning till vem av dem jag hörde av mig till ifjol som jag vill anlita. Och det är liksom ingen av dem som känns rätt igenom självklar. Och jag vill att de ska komma hit och mäta och titta…

Och innan det tids nog ska läggas nytt golv invändigt i verandan så behöver det plockas ut oändliga mängder med gammalt halvmurket trä och annan skit ur gruset där, för att det inte ska börja växa dåliga saker.Och sannolikt bör man gräva ur gruset också. Och jag försökte börja räfsa ur skiten där, men det dammar så förfärligt och då får jag så många nivåer av dödsångest att det är inte sant.

Du är inte här. Det finns ingen jag kan gå och grunna på de där sakerna med. Ingen som kan hjälpa mig att komma till skott. Ingen som jag på lediga stunder kan ta ett litet ryck på sakerna med. Inte någon som kan trösta när det känns ensamt och hopplöst. och verandan blir bara en oöverstiglighet, en omöjlighet, ett något fyllt av alla saker jag inte reder ut.

Så du där borta i döden, hur skulle du lösa det här med lutning och vatten på verandan?

Det har regnat större delen av dagen idag. Mestadels ganska stillsamt tråkregn, men stundtals kraftigare. Inga löjliga mängder totalt sett heller: regnmätaren slutade på 6,5 mm. Nu har det slutat sedan några timmar.

Jag var ute och tittade till verandan nyss, den där verandan som är på väg att återuppstå. Tänkte framför allt kolla färgen jag strök igår och hur den klarat regnet. Det var i huvudsak inga problem.

Däremot noterade jag att vattnet verkligen blir stående vid stolparna. Ovanpå plåten, under och vid stolparna. Alltså, det rinner inte av, det rinner in mot mitten.

Och jag börjar undra om vi gjort samma misstag som de som byggde verandan från början. Inte helt, för den här plåten täcker hela ovansidan av putsväggen och alltså kommer inte putsväggen att spricka av att det runnit in vatten. Men ändå… borde vi ha fixat lutning på hela grejen, liksom?

Jag tänker på alla de gånger – och de är många – då du stått och pratat på på ditt vanliga sätt för besökare om den där plåten som de som byggde verandan varit sådana klåpare att de satt så att den lutat inåt, och att det var därför problemen uppstod. Och nu har vi satt en plan yta av plåt, och så stolparna mitt på så att det är där det trycks ner lite lite extra…

Hade vi gjort annorlunda om du varit med? Mnja. Säkerligen hade lösningen sett annorlunda ut, men just den aspekten tvivlar jag på att vi hade tänkt på. Eller, vi hade knappast byggt en fasad [betoning på första stavelsen!] överkant, liksom, för det skulle ju vara massor med extra jobb, och jag tror inte ens vi skulle kommit på den tanken.

Men i alla fall… Nu när jag tittar på resultatet – som ju inte är klart ännu, vilket liksom blev ännu tydligare nu efter regnet – så skulle jag gärna vilja diskutera lösningar med dig. Ja, det finns andra att diskutera med. Självklart. Och det är ju det jag måste göra. Men ändå. Jag saknar att diskutera med någon som jag vet hur hen tänker, och som vet hur jag tänker, så att man liksom kan värdera alla reaktioner på ett rimligt sätt och foga dem till sina egna tankar och komma fram till något klokt gemensamt…

Det är faktiskt hårt arbete att tänka så att det ska bli rätt och inte fel

När jag stod och målade på verandan i tisdags så hade jag radion på. Tankesmedjan tror jag det var. Någon som drev med byggjobbare och att de minsann aldrig gör något utan det är bara en oändlig massa byggjobbare men man ser dem aldrig jobba, aldrig bygga.

Jag vet att det var överdrift och parodi och någon sorts humor. Fast det är ju liksom en vanlig fördom som avhandlades.

Jag tänkte på det där igår när jag och pappa stod och byggde på verandan. För ja, det är så oerhört mycket tankearbete. Stolparna som ska relateras till varandra, till taket ovan, till väggen nedan, till fönstren som ska sättas in, till lutning åt ena och andra hållet, till träets vridning, till fönsterraden i vinkel efter hörnet… Fruktansvärt mycket tänka och mäta och kontrollera och mäta igen. Och tänka en gång till och en gång till innan man gör något dumt.

Och visst, vi är inte proffs, och de riktiga byggjobbarna jobbar med riktiga ritningar och nybyggen med räta vinklar. Men ändå.

Ja, det kan se ut som att man inte gör något stora delar av tiden. Men det jobbigaste, mest krävande av det där arbetet är ju faktiskt tänkandet, så att det ska bli rätt och inte fel.

Verandan ser i alla fall snygg ut på avstånd nu

Det går långsamt framåt med veranda 2. Långsamt. Eller stötvis. Och i ärlighetens namn tack vare mina föräldrar.

I tisdags ställde jag mig slutligen och började måla träkonstruktionen (allt ovan den murade putsade nederdelen) som pappa förberedde i höstas och provisoriemonterade (och som jag oljade för ett tag sedan). Det har inte blivit av att jag börjat måla tidigare under semestern: först var vi på Liseberg, sedan rensade jag oändliga mängder med ogräs i trädgårdslandet, och sedan har jag försökt ordna upp studion. Plus att det ju hela tiden hängt dumma regn strax framför i tiden när det passat för mig att måla.

Så i tisdags gav jag mig på att måla, i sista stund, eftersom mina föräldrar skulle dyka upp på onsdagen. Jag hann måla utsidan och ”sidorna” på två av tre sidor på verandan. Mer blev det inte tid till helt enkelt…

… och så kom onsdagen, med födelsedagsbarn och en hel massa regn och inte möjlighet till varken målande eller annat fixande. På kvällen efter regnet var jag ute och torkade bort regnvattnet med wettextrasa…

På torsdagen (igår) målade jag grönt på nederskivan på tredje (yttre) sidan, samtidigt som pappa fixade dit de plåtar som plåtslagaren fixat. (Det innebar att pappa lyfte hela taket på verandan en liten gnutta med domkraft – tror jag; det var i alla fall planen, men jag var så upptagen med att måla och annat att jag inte märkte när och hur han gjorde det.) Och innan jag kunde måla den yttre kanten så fick jag locka ut det vatten som med hjälp av kapilärkraft fastnat mellan asfaltspapp och trä – det gjorde jag genom att trycka in tyg däremellan och låta resten av tyget hänga ner och suga ut vattnet.

Och så åkte jag och köpte diverse vinkeljärn. För eftersom vervlarna jag funderat på att använda till att sätta fast fönstren med (så som vi gjort i första verandan) som billigast verkar kosta 40 kr styck, och det i så fall skulle behövas 40 stycken, så kändes det rimligare att använda små vinkeljärn av ”snyggslag”, som kostar ca 40 kr för fyra stycken. Så igår köpte jag fem påsar med sådana (fyra i varje påse, och totalt alla påsar som fanns på det stället), plus ”fulvinklar” för att fästa stolparna. Och så började vi fästa saker på riktigt.

Nu vill jag passa på att påminna om förutsättningarna. Det här handlar om renovering eller räddning och återskapande av en befintlig veranda. Taket och ovandelen av konstruktionen är kvar. Grunden var kvar. Vi försöker åstadkomma något ungefär som den gamla men utan att lägga hutlöst med pengar. Det innebär att vi använt begagnade fönsterbågar till renveringen, och i den nya konstruktionen är det fyra fönster istället för fem per verandasida. Och eftersom grundförutsättningarna är som de är, i gammalt hus etc, så passar liksom inte saker med varandra. Det går inte att få saker i räta vinklar och i våg från alla håll. Det blir skarvarnde och trixande och ett stänigt vägande av vilken aspekt som ska få styra och hur man ska jämka ihop så det syns minst. Och hur man ska lösa att måtten inte stämmer.

Igår hann vi få dit ett fönster. Idag har vi fäst övriga stolpar och fönster. Mitt på dagen idag åkte jag runt till alla som rimligen säljer små vinkeljärn i hela kommunen för att få ihop allt som behövdes.

Nu är alla fönstren på plats. Plåt och stolpar och fönster.

På sidan av varje fönsterbåge är det i de flesta fall en knapp cm luft, alltså mellan både och stolpe. På båda sidor. Och fönstren fyller inte ut vare sig uppåt eller neråt. Jag måste sätta lister och lister och lister, typ ;-) Det vill säga det krävs massor med ytterligare fullösningar. En snickare skulle förmodligen både skratta och gråta.

Men vi är en bit på väg. Det kan nog bli en ny veranda. Trots allt.

 

Egentligen borde jag skriva massor mer. Men det här är ju bara tråkigt att skriva och obegripligt att läsa. Och under tiden jag skrivit har det gått från fredag till lördag. Dags att sova, liksom.

Ett steg till på verandan – ofantligt tack till pappa

Nå. Annars. I övrigt. Veranda.

Mamma och pappa har varit här onsdag-fredag. Pappa har oförtrutligt (heter det så?) jobbat på ute med verandan, trots kyla (onsdag-torsdag) och synnerligen ihållande regn (idag). Nu finns det en trästomme, som visserligen inte är fast monterad ännu (för det ska göras bit för bit så att det blir rätt med fönstren, eftersom inget här – vare sig verandastomme eller fönster – följer någon sorts idéer om standardiserat, rakt eller nåt annat sånt däringa modernt påfund) men ändå.

Vervel och verklighet

Jag klurar på fastsättning av fönstren i verandan som vi håller på att renovera (eller ja, bygga upp på nytt, är väl en rimligare beskrivning). Och givet förutsättningarna så lutar mycket åt att det vettiga sättet att sätta fast fönstren är att göra på samma sätt som i den veranda vi redan renoverat. Det vill säga så här:

vervel

Men minnet är kasst. Vad heter egentligen sådana där som de är fastsatta med…? Dessutom var det ju älsklingen som fixade med de bitarna, så namnet hann nog nötas in bättre hos honom än hos mig.

Eftersom jag inte kunde komma på vad de heter, så gav jag mig ut på hal is: la ut en bild på twitter, taggade med byggnadsvård och hoppades på svar.

Det fick jag:

Vandalism.

Ja, för folk som ägnar sig åt byggnadsvård tycker det är vandalism att använda den sortens skruv som vi använt. Och om man nu syndat och använt fel sorts skruv så borde man i alla fall måla de stackars skruvarna svarta så att de inte syns. För det är viktigare att skruvarna ser rätt ut än att det är praktiskt för den som någon gång i framtiden behöver kunna skruva loss skruvarna. Och det är viktigare att se till att skruvarna ser rätt ut än att man fortsätter att ta hand om andra delar av huset som behöver skötas om. Eller att man hinner med att leva någon gång ibland. Och så vidare.

Och ja, jag är väldigt allergisk mot den sortens renlärig byggnadsvård. (Han som skrev det skulle säkert hävda att han skämtade. Det hävdar folk alltid när man tar illa upp eller reagerar på det någon sagt/skrivit.) Dessutom tror jag den har förbannat lite med verkligheten att göra. De som byggde hus av det slaget vi bor i höll aldrig på på det där sättet med att saker skulle vara ”rätt” utifrån exakt tid och stil och regler. De byggde allt eftersom tiden och pengarna fanns. De byggde av det som fanns att tillgå. Vi har ett hus där golvbjälkarna i ett rum bestod av delar av en gammal vävstol, ett hus där man återanvänt fönster och dörrar från andra ställen, ett hus där man fixat med fusklösningar efter hand och utifrån behov. Man har löst saker på mest praktiska sätt sedan huset började byggas på 1920-talet. Det är den byggnadstraditionen huset är byggt i. Och ärligt talat tror jag de allra flesta gamla hus är byggda i den traditionen. Man tager vad man haver och vad tidsepoken erbjuder och gör det bästa möjliga av det. Enda undantaget är förmodligen högreståndsbyggnader.

Så ja, jag är förbannat allergisk mot byggnadsvårdsrenlärighet. Precis som all annan renlärighet. Och det stör mig med renlärighet som anses viktigare än att ägna sig åt viktiga saker. Oavsett om det handlar om att ha en viss mössa på sig eller om det handlar om att ha en viss sorts skruv.

För övrigt har jag även suttit och letat efter lämpliga vinkeljärn till att få ihop verandabygget. För att kunna få ihop det utan för mycket krångel på de förutsättningar som råder så behövs det en del vinkeljärn. Och de kommer sannolikt att behöva sitta synligt. Och då kunde de gott få vara lite snyggare än standardmässiga galvade. Men se det där är ett område där det är väldigt ont om snyggsaker. Och ja, det har jag egentligen konstaterat många gånger förr. Det kan gå att hitta ganska klena och väldigt smala och ganska fula, som i alla fall är rostfria. Men that’s it. Inga snyggvarianter. Byggnadsvårdsbutikerna tycks ha oändliga mängder med snyggbeslag. Men grundprincipen där är alltid renlärighet. Saker som funnits under en viss tid. Och under de där tiderna använde man inte vinkeljärn. Alltså finns det inga snygga vinkeljärn.

Nå. Jag envisas med att hänga kvar här i min ickerenläriga mittsfär. Och jag lyckades till slut själv hitta vad en sådan där sak jag behöver till fönsterfästning heter. Den heter vervel. Och till den hör även en slittråd. Logiskt, va? ;-)

Previously i samma ämne:

Vi bor inte i ett museum.

Religiösa fanatiker.

Bygg- och husstatus

Murarna var alltså här i förra veckan. Murade upp nederdelen av verandan i ett kick. Och har sedan även putsat in- och utsida.

Igår var elektrikern här. Det innebär att den nya ugnen är på plats (fast jag har inte hunnit testa den; jag vill först läsa manualen och har inte hunnit eller orkat än). Dessutom innebär det att ytterbelysningen på innergården är på plats, och att vi fått upp två lampor i orangeriet. Och att belysningen i hallen utanför badrummet funkar för första gången sedan älsklingen dog.

Murning och nervositet

Idag skulle muraren komma och fixa det där på verandan. Och jag inser att jag gått omkring hela helgen och varit nervös för det. Inte bara det där med stolparna. (Jag har för övrigt lyckats flytta ut en; den andra lyckades jag få loss men inte fästa utanför, och den tredje hade jag tänkt banka loss idag på morgonen innan han kom.) Utan för hela grejen.

Nervös för att jag liksom faktiskt inte har stenkoll på det här projektet och alltså inte kan svara säkert på allting. Men ändå måste kunna svara för allt, alternativt göra ställningstaganden och ta snabba beslut. Och nervös för att det finns en massa osäkerheter, och att inget kring det där bygget är perfekt, och…

Fruktansvärt nervös, helt klart. Nästan nånstans i gränslandet av en audition, fast med ännu sämre möjligheter att förbereda mig.

Så en konstant och ökande oro i kroppen och själen. Och därmed också en längtan att få det överstökat. En vetskap om att det enda som kommer att göra det bättre är att det bli överstökat.

Idag regnar det. (Vilket ju väderprognosen sagt åtminstone sedan han var här och tittade i onsdags.) Idag på morgonen ringde muraren och sa att de ville skjuta på det på grund av vädret. Fullt förståeligt, förstås. Men det innebär att jag inte blir av med de förhöjda adrenalinhalterna idag heller.

Så förhoppningsvis kommer han imorgon också. Och då kommer elektrikern också. Och ugnsleverans från Ikea. Och mina adrenalinhalter kommer att fortsätta ligga på otrevliga nivåer.