Tag Archives: fönster

Kittat fönster

Idag har jag för första gången kittat ett fönster. Det var ju du som brukade göra det. Och det blev väl inte direkt bra. Mamma har kittat de andra nio, och förmodligen är det väl det jag kittat som kommer att ruttna först av inläckande vatten. Men ändå. Jag har kittat.

Och så har ett av fönstren fått en andra strykning grönt. Sedan blev det mörkt och jag kunde inte måla mer.

Nära men inte riktigt

Jag hade hoppats hinna skrapa klart fönster nummer tio – det sista jag ska behöva skrapa den här omgången, om saker går enligt plan – idag. Trots att mensont och frmför allt menströtthet dominerade dagen igår och i alla fall halva dagen idag. Men riktigt så långt hann jag nu tyvärr inte. Eller, jag har nog så gott som skrapat färdigt, men inte slipat och inte oljat och inte pillat bort löst kitt.

Å andra sidan har jag i alla fall lyckats få barnen att göra en del av sina sysslor. Trots att… det inte riktigt var deras dag idag, liksom. Och dessutom åtminstone skaffat en grov överblick av vad som skulle behöva fyllas på i klädväg.

Jag inser att jag rimligen bör vara nöjd med vad jag åstadkommit idag, även om det inte är fullt så enkelt att verkligen känna det.

Sådana där jobbiga fönsterdetaljer jag egentligen inte alls orkar engagera mig i nu

Jag har ju skrapat och påbörjat målning av en drös fönster till verandan. Fönstren är köpta begagnade – vi fick totalt 18 fönsterbågar (tror jag det är) för en spottstyver. Tio av dem är nog egentligen gamla innanfönster, och eftersom det är tio vi behöver så har jag satsat på dessa tio i första hand. Jag har vid det här laget skrapat åtta av dessa – och målat en strykning på ena sidan, och mamma har kittat dem.

Gott så.

Medan man står och fixar med fönstren upptäcker man efterhand egenheter. Egenheter som sannolikt har att göra med att de fungerat som innanfönster. Egenheter som man ignorerar, för man tänker att jaja, jag ska ju använda dem oavsett, och det är i alla fall lika bra att jobba på, och det löser sig nog… och så knuffar man det framför sig.

(Hade älsklingen levt hade jag diskuterat det med honom. Berättat om mina iattagelser allt eftersom, så att det kunnat ligga och mala i hans huvud lika väl som i mitt, så att vi hade kunnat bolla tankar om det vid alla möjliga slumpmässiga tillfällen. Och kanske komma fram till något, eller i alla fall balansera funderingar och väga aspekter och komma fram till om vi behövde fråga någon annan eller kanske bara komma fram till en lösning som dög bra nog för oss båda.)

Till exempel har de flesta av fönstren två metallmojar som sticker ut från ena långsidan, ungefär som Ikeapluppar till Billyhyllor, fast fastsittande:

IMG_4160

Och på andra långsidan, på korrelerande plats, hål rakt genom fönsterbågsträet:

IMG_4162

Metallpinnen har jag tänkt att man väl bör kunna såga av med vinkelslip?

Men borde jag fylla igen hålen på andra sidan med något? Kitt kanske?

Det som är knepigare är uttagen på ena sidan av fönsterbågen.
Ja, alltså, hur förklarar man det här?
Fönstren har alltså det här formatet:

fönster

Bredden är 51 cm och några mm. Men tittar man närmre på det, så är träramen liksom bredare på ena sidan om glasrutorna. På ena sidan är bredden ungefär 3,7 cm; på andra sidan är bredden ungefär en cm mer. Fast bara genom halva träets tjocklek.

Svårt att förstå, va? Blir det bättre med de här bilderna? Smala sidan överst, breda sidan underst.

IMG_4159 IMG_4158
Min gissning är att man sågat bort delar av fönstren för att anpassa till det man behövde. På ena sidan har man sågat bort den yttersta cm; på andra sidan har man sågat bort en cm men liksom bara genom halva bågen. Hänger du med? Men det är bara min gissning, baserad bland annat på närheten från ytterkant till de plugg som fogar ihop bågen.

Det här behöver man ju förhålla sig till – eftersom det påverkar målning av fönster och hur fönstren i slutändan ska monteras.

Det hela kompliceras ytterligare av att hälften av de tio fönstren (om jag räknat rätt) har sin bredaste sida på kittsidan (som ska sitta utåt) och resten har bredast sida på den sida som ska vara inåt…

IMG_4161

Utöver detta har jag ju att fundera över vad som ska målas grönt och vad som ska målas vitt. För fönstren ska vara kromoxidgröna på utsidan (som allt annat på det här huset) och vita på insidan. Och jag har ju egentligen inte riktigt koll på hur de ska sättas fast, och då är det svårt att veta hur man ska göra med ”sidorna”. Men jag gissar på att jag kör grönt bara på utsidan i nuläget.

De andra bitarna – metallpinnarna, hålen och så den långa ”rännan” på var sida fönstren – är de knepiga bitarna. På riktigt. Och jag gissar på att det bör tas ställning till detta innan jag kommer för långt…

Fönsterfunderingar

Jag håller på att skrapa det fjärde av de tio fönster jag behöver till verandan. Fast jag funderar på om jag borde börja måla ett par av dem. För det finns inte riktigt plats att ha hur många fönster som helst på bra målningsplatser. Två fönster åt gången att måla är nog lagom.

Visserligen är de inte kittade än. Mamma har sagt hon kan hjälpa mig med det. Och hon är ju inte här nu. Men jag kan ju börja måla den andra sidan i vilket fall?

Då inser jag plötsligt att jag ju måste ha koll på det här med ut- och insida. För insidan ska vara vit och utsidan grön. Men det är den kittade som ska vara utåt?

Å andra sidan har ju en del av de fönster vi köpt nya varit vitgrundade runtom. Så det är ju inte värre än att jag målar vitt till att börja med. Kan ju alltid måla över.

Och innan konstruktionen är klar kommer jag ju ändå inte helt säkert veta vilka delar som hamnar hur och om ”sidorna” ska vara gröna eller vita…

Nå. Jag kan ju skrapa klart fönster fyra innan jag börjar måla?

TILLÄGG en stund senare:

Fast om jag ska börja måla sidan utan kitt, så måste jag vända på fönstren, så att kittsidan kommer neråt. Och eftersom jag pillat bort så mycket kitt som möjligt så innebär det att rutorna kanske trillar loss?

Hur man än vänder fönstren har man problem åt nåt håll?

Fönsterskrapningsfunderingar

Jag står ute när jag skrapar fönster. För det skitar ner med färgskrapet, och då känns det smidigt.

Fast i någon mån är det väl samma sak som högre skorstenar för att röken ska komma längre bort? Bra lär det ju inte vara egentligen. Snarast står jag väl och bidrar till nedskräpning och mikroskräp i vår natur och våra vatten. Skitdåligt.

Och ändå är det så det får vara nu. För jag pallar inte vara den duktiga förståndiga och hitta på lösningar för allt. Och jag är knappast vare sig den första eller den enda som skrapar fönster ute.

Och ja, den här nedskräpningen är förstås en av de negativa bitarna med att vara duktig och återbruka istället för att köpa nytt. Alltid är det nåt.

Och nej, jag vet inte vad färgen innehåller. Ja, det kan vara bly och andra otrevliga ämnen. Det vet man aldrig. Köper man begagnade fönster så vet man inte. Det hör liksom också till det man får på köpet.

Men jag orkar inte bry mig om det heller. Varken vad gäller miljön eller min egen hälsa.

Vad gäller hälsan och olika saker man hanterar har jag haft så mycket oro och ångest genom åren. Och det hjälpte ju inte ett skit, för det var ändå ingen av de sorternas cancer som de sakerna borde kunna leda till som tog livet av min älskling. Och det finns så många som aldrig oroar sig och som aldrig drabbas. Just nu pallar jag inte oroa mig. Det gör ju ändå ingen jävla skillnad.

Och så grunnar jag på nivån för good enough för fönstren. Hur noga ska jag skrapa och bli av med gammal färg och fixa till kitt och annat? Jag vill inte vara pedant. Orkar inte vara pedant. Good enough, som sagt var. Fast jag vill ju å andra sidan att verandaeländet ska hålla.

Nytt favoritverktyg

Igår fortsatte jag skrapa på det där första fönstret. Och så stod jag och började fundera på spröjsarna. Spröjsar på fönster kan ju vara av olika karaktär, men de här har en väldigt konkav del, eller är liksom ganska profilerade. Och det är ju svårskrapat.

Så då började jag fundera. För det skulle ju behövas en skrapa anpassad för sånt. Borde det inte finnas? Lite googlande visade att det förstås finns.

Jag åkte in till den lokala byggmarknaden i byn. Men nej, där fanns inget sånt. Där fanns bara plana skrapor för plana ytor. Sådana som vi alltid hittat och haft.

Men byggnadsvårdsbutiken i trakten hade däremot :-)

Så nu är mitt nya favoritverktyg en liten skrapa med både runda och droppformade blad, med ett hölster för skrapan och bytesbladen.

Strävsamheten har fått en törn

Jag har brukat tänka på oss som det strävsamma paret. När resten av världen rusar på, med långa semesterresor och köp av nya prylar och annat, så har vi kämpat på i det lilla. Det något långsammare livet. Ett liv där saker tar tid. För det tar mer tid att odla sin egen mat än att köpa i affären. Det tar mer tid att renovera och laga de saker som finns än att köpa nytt. Och så vidare.

Det är ju en fråga om vad man tycker är rätt. En fråga om att stå upp för sina värderingar. Leva som man lär.

Och redan innan stångades jag trots allt hela tiden med frågor om ifall jag prioriterade rätt. Eftersom tiden aldrig räcker så blir det alltid en fråga om prioriteringar. Så vad är viktigast: sköta trädgården, städa, få ordning på huset (alltså renovera)? Hur man än gör känns det alltid som att man säkert kunde valt bättre…

Men ändå. Hela biten med att kunna leva det där strävsamma livet, där man köper gamla fönster och renoverar, där man lagar byxor istället för att köpa nya… det bygger ju hela tiden på att det faktiskt finns tid. (Eller möjligen på att det inte finns några andra alternativ. Och det är ju inte fallet i vår del av historien.) Och det trodde vi ju att det fanns. I alla fall betydligt mer av än det visade sig finnas.

Strävsamheten får sig en törn när livet tar slut vid 43 års ålder.

Jag skrapar fönster. Fönster vi skaffade hem för ett antal år sedan för att ha till verandan den dag den skulle renoveras. Begagnade fönsterbågar. Fönster som ska skrapas och slipas och oljas och målas. Tillvaratagande av sådant som finns. Hushållande med resurser. Slösande med den begränsade tid vi har i livet. Strävsamhet. Strävsamheten som är rätt för vår planet och för mänskligheten.

Mamma kommer och pratar om när hon skrapade fönster när hon väntade mig. Hon skrapade fönster då. Hennes tid är ännu inte slut. Men älsklingens tid är slut.

Och jag vet inget om vad det är för färg på just de här fönstren och om jag andas in något hälsovådligt, och det visste säkert inte hon heller. Men en del överlever och en del dör. Och älsklingen har gjort massvis med sådana där tveksamt nyttiga saker genom åren, alltid varit den mindre rädda av oss. Men ingen av de dumheter han gjort borde bidra till tjocktarmscancer. Det fanns så mycket han kunde drabbas av, men just det här var bland det minst rimliga.

Och jag tänker på alla tidigare generationer som kämpat. Som aldrig haft något annat val än strävsamheten, trots att en livslängd på 43 år säkert inte ens var att betrakta som kort. Jag tänker på dem med beundran, alla dessa människor som orkat vara strävsamma, trots så mycket sämre förutsättningar och trots att många av dem nog aldrig ens hoppadesfå njuta frukten av sina insatser. Och ja, jag vet att de nog oftast inte hade något val.

Målning: rutin och erfarenheter

Vissa saker har man inte koll på från början utan lär sig efterhand, i viss mån den hårda vägen.

En gång i tiden, medan vi höll på att isolera och inreda på vinden, så bytte vi också en drös fönster. (Jag minns i nuläget inte alls vilket år det var, men jag skulle gissa på nio-tio år sedan ungefär. EDIT: Det verkar ha varit hösten 2006.) Två fönster i studion på bottenvåningen och alla fyra gavelfönstren på ovanvåningen. För de gamla fönstren i studion var i helt uselt skick, eftersom det var en såricka i väggen som gjorde att det rann vatten inuti väggen när det regnade hårt – ner i fönstren. Och fönstren på vinden var englasfönster… vilket trots allt inte var så bra om vi skulle bo däruppe. Så vi köpte nya fönster. Beställde från Quesarum: nya fönster av återvunnen teak.

Vi beställda dem omålade, eftersom våra fönster ska vara vitmålade på alla sidor utom den riktigt yttersta (ja alltså, det är så det var målat här från början) och vi dessutom vill måla med linoljefärg. Så innan vi kunde sätta dit de nya fönstren behövde det förstås målas en massa. Många kvällar stod jag och målade på långa rader med uppallade fönster i studion. (Det måste ha varit i den vevan vi övergav studion som sovrum och istället flyttade ut i bäddsoffan i vardagsrummet – och där blev vi kvar tills ovanvåningen var klar och vi kunde flytta upp i det nya sovrummet i november 2007.)

Och ja, det var det där med rutin, erfarenhet och koll… För när jag stod och målade de där fönstren så trodde jag fortfarande att man borde låta bli att kladda grönt på de blanka fina gångjärnen – speciellt på den yttre synliga delen. Så jag gjorde mitt bästa för att låta bli det, helt enkelt.

Nu, ett antal år senare, har det förstås visat sig vara ett misstag. Sedan ett antal år tillbaka är flera av de där nya fina blanka gångjärnen istället väldigt rostiga. Och det är ju förstås inte bra alls.

Företaget som hjälpt oss sätta fönstren på plats – och senare även hjälpt oss med fler fönster – tipsade oss senare om att det man borde göra var att måla gångjärnen med järnmönja, och de kom till och med förbi med en liten burk. Men det har inte blivit. Det är alltid så mycket man ska hinna.

Men nu. Nu har vi gett oss på det: stålborstat och sandpapprat bort den befintliga rosten så gott det går, och sedan målat på ett första varv med järnmönjalinoljefärgen. gångjärn med järnmönja

… i alla fall på de två studiofönstren på första våningen…

På de yttre delarna. De inre delarna får bli när det yttre torkat.

Så nu ser det ganska märkligt ut: Järnoxidröda gångjärn på kromoxidgrönt fönster. (Fönstren behöver för övrigt också målas om. Det får bli när två omgångar järnmönja hunnit torka – då blir det grönmålning av allt, inklusive gångjärn.)

 

Och nej, det här var inte de allra första fönstren vi målade. Skrapning, renovering och målning av fönster var det allra första vi gav oss på när vi flyttade in för tretton år sedan. Men då var det fönstren på framsidan – varav en del var i ännu uslare skick, typ: hela bottendelen av karmen av ett av fönstren fick dammsugas bort och ersättas.

Sedan har det gått i perioder med målande. Periodvis blir det mycket målande, periodvis inget alls – det beror ju på vad det är för renovering. De senaste åren har det blivit förhållandevis lite målning med linoljefärg, och det märktes ganska tydligt när jag högg i med den sortens aktiviteter för några veckor sedan. Det tar liksom en stund innan man hittar tillbaka till rutiner. Först blir det målande ”på måfå” – doppa penseln och måla. Sedan efteren stund väcks erfarenheten till liv igen. Hitta känslan för hur mycket man ska doppa och hur mycket man sedan ska stryka av. Komma ihåg rätt ordning att göra saker: Pressa in i glipor och springor samt i knaster och annat färgkrävande, och sedan måla de snälla platta ytorna med det som är kvar i penseln. Sådana saker. Det finns ju hur mycket sånt där som helst som man liksom inte kan läsa i en bok :-)

Eller en sådan sak som att titta på penseln som stod kvar i en burk med linolja från förra (?) sommaren men där det nu inte längre fanns kvar någon olja och tänka att jo men då måste egentligen hela penseln vara full med ganska intorkad olja – det borde gå att arbeta igång den penseln igen. – Visst gick det det :-)

Novemberregn och mens

Ute ösregnar det.

Härinne är det kallt och ruggigt. Två element bortplockade ger mindre värme. Bortplockad masonit innebär åtminstone tillfälligtvis sämre isolering, men framför allt mer drag. Nerrasad puts – bitvis djupa gropar – ger ökat drag.

Jag har mens.

På radion sjunger någon om Skyfall.

 

Nå. Det var bra att vi tog bort masoniten. Runt fönstren saknas det massor med puts. Gissar på att det bruk jag putsar igen med där nu gör minst lika stor nytta som om vi hade bytt till energiglas.

Med hjälp av tapetkanterna får man veta mer

Det där tapetlagret under masoniten slutar drygt fem cm till höger om respektive ovanför fönstren. Denna smala bit har haft egna masonitremsor av nyare slag än resten av masoniten.

Jag mäter. Och konstaterar att tapetdelen till höger om högra fönstret är lika bred som tapetdelen till vänster om vänstra fönstret.

Förstås. Då blir det symmetriskt.

Där det fattas tapet – det är liksom det som också varit fönster en gång i tiden. När man bytte till ospröjsade enluftsfönster så valde man något mindre fönster och satte dem liksom längst åt vänster, längst ner, inifrån sett.

Det innebär att alla tapeter som suttit utanpå dessa smala masonitremsor är från efter att man bytte fönster. Fast tyvärr är jag inte helt säker på vilka som fanns där :-(

För övrigt: under fönstren avslöjar lite bortrasad puts att det finns tegel av stabilare typ än jag tror det finns i resten av väggen. Kanske har fönstren varit ännu högre?

Nå. Nu har vi snart fått bort all masonit vi kan få bort innan vi får hjälp att koppla loss elementen.

Bakom elementen för övrigt… Jag trodde det ”bara” var vitmålat. Men det visar sig att det är ett av de senare tapetlagren som blivit övermålat med vitt. Sista tapetlagret har dock aldrig gått in bakom elementen. Så sista tapetlagret har väl sats efter elementen. Det vill säga efter absoluta början av 70-talet.

Stämmer nog rätt bra.