Tag Archives: normer

Naturligt är ett skitkasst argument

I många sammanhang används argumentet ”det är naturligt”. Till exempel när det handlar om könsroller. Det är ”naturligt” – enligt vissa debattörer – att kvinnor tar mer ansvar för barnen, att pojkar leker vissa lekar och flickor andra, att pojkar är bråkigare eller att pappor jobbar mer.

De som uttalar sig har ofta inga seriösa studier att hänvisa till, utan argumentet ”det fattar väl alla”/”det kan ju vem som helst se att det är s唝.

Som biolog med samhällsintresse tycker jag det är väldigt intressant att ”naturligt” över huvud taget anses vara ett relevant argument. Självklart tycker jag att det är intresssant, ur ett forskningsmässigt hänseende, vad som är naturligt. Ungefär som att evolution är jättespännande, och livets uppkomst, och taxonomi. Men på vilket sätt är det relevant för hur vi ska leva?

Det är naturligt att en stor del av människans barn dör redan som spädbarn.

Det är naturligt att många människor dör av influensaepidemier och andra sjukdomar.

Det är naturligt att sämre rustade människor – de som ser sämre, hör sämre, har diverse fysiska skavanker av större eller mindre slag – överlever i lägre grad och också i mindre utsträckning lyckas sätta barn till världen. Och att de på det hela taget får sämre livskvalitet, sämre möjligheter.

Det är naturligt att en hel del människor inte lyckas få barn.

Det är naturligt med otrohet – för att sprida sina chanser.

Det är naturligt med mobbing och utstötning.

Det är naturligt att det slår slint hos en del människor så att de mördar eller våldtar.

Det är naturligt att den som lever osunt och tar risker dör i förtid.

Det är naturligt att den som är bäst anpassad klarar sig bäst i det långa loppet.

Själva poängen med en civilisation, med ett samhälle, är att sätta ”det naturliga” ur spel. Att inte låta de bäst anpassade alltid vinna och resten slås ut, utan hjälpas åt. Både hjälpa dem som har sämre odds från början och dem som gör dumheter men ångrar sig. (Ja, på något plan är det förstås att betrakta som evolutionärt stabil strategi – på vissa plan finns det förstås något att vinna på det.)

Det är inte naturligt att rädda cancersjuka och hjälpa dem som har fertilitetsproblem att få barn. I det långa loppet är det inte alls gynnsamt för människan som art.

Men vi gör det ändå. För poängen med att leva i en civilisation är inte att leva naturligt, utan att leva som vi vill. Vi har möjligheten att välja, att gemensamt bestämma hur vi VILL leva. De stora möjligheterna att välja är väl för övrigt det som tydligast skiljer oss från andra djur – det som gör oss till människor? Möjligheten att välja och möjligheten att styra i den riktning vi vill.

Och moral är ju för övrigt också frånvaro av naturlighet. Det finns olika moraler i olika samhällen och system, men gemensamt för dem alla är att de på något vis dikterar hur vi ska göra istället för att göra det som är naturligt. Moral, lagar och liknande är saker vi kommit fram till – själva eller gemensamt – att leva efter för att vi inte gillar det som är det ”naturliga”.

Det är för övrigt inte heller naturligt att sitta uppkopplad mot internet stora delar av dygnet, lyssna på musik, skaffa nya kläder en gång i halvåret eller vara vaken när det blivit mörkt. Som om det skulle hindra någon… Och det är inte naturligt att raka bort armhålshår. Men de som använder ”naturligt” som ett argument när det gäller könsroller tycks väldigt ofta tycka att det är något dåligt att vara naturlig när det kommer till hårväxt.

Natur är frånvaro av mänsklig påverkan. Så fort människan styr så blir det frågan om kultur – odling. Påverkat av våra val och vår styrning.

Naturligt är ett skitkasst argument till allt som har med människans sociala sammanhang att göra. Det enda som betyder något i de sammanhangen är hur vi väljer att ha det, och vad vi faktiskt gör.

Varför?

Varför det är så viktigt att fortsätta?

  • För att jag vill kunna klara mig själv.
  • För att jag inte ska vara beroende av min man.
  • För att jag ska kunna reda ut situationer som uppstår när han inte är med.
  • För att vara en bra förebild för barnen.
  • För att jag vill kunna.
  • För att det är kul.
  • För att en del av sakerna faktiskt också är skittråkiga och min man inte alltid ska behöva göra dem – det vore orättvist.
  • För att det är mitt ansvar som vuxen samhällsmedborgare att kunna ta hand om mig själv.

Jag har garanterat glömt några, så hjälp mig gärna fylla på!

Varför det är så viktigt att fortsätta?

För att jag vill kunna klara mig själv.

För att jag inte ska vara beroende av min man.

För att jag ska kunna reda ut situationer som uppstår när han inte är med.

För att vara en bra förebild för barnen.

För att jag vill kunna.

För att det är kul.

För att en del av sakerna faktiskt också är skittråkiga och min man inte alltid ska behöva göra dem – det vore orättvist.

För att det är mitt ansvar som vuxen samhällsmedborgare att kunna ta hand om mig själv.

Jag har garanterat glömt några, så hjälp mig gärna fylla på!

Att motverka de små stegens tyranni genom att orka argumentera emot

Christer Ljungberg har skrivit ett läsvärt inlägg med kopplingar både till terrorattentaten i Norge och klimatproblemen samt vådan av förändringar som sker lite i taget.

Det är många som efter händelserna i Norge påpekat hur viktigt det är att vi tar debatterna: att vi inte lägger oss platt utan svarar, argumenterar emot etc när folk framför de (höger)extrema åsikterna.

Det ligger det säkert mycket i.

Ljungberg påpekar att detsamma gäller klimatdebatten (läs även ett äldre inlägg om vem som har makten över sanningen). Vi måste argumentera emot. Våga och orka ta diskussionerna.

Jag håller med Ljungberg: det är viktigt.

Men det knepiga är ju att det sällan är de människorna som man behöver ta debatten med som man har omkring sig. I alla fall inte jag. Både jobbmässigt och privat umgås jag huvudsakligen med människor som har ungefär samma grundläggande värderingar som jag. Och har de inte det så håller de huvudsakligen tyst i dessa frågor. Det är liksom ingen som sitter och kommer med rasistiska kommentarer på fikarasten. Och bland folk som jobbar med miljöfrågor är det inte så många som sitter och säger att IPCC:s klimatrapporter är bullshit eller att klimatförändringarna bara beror på solfläckar.

Det är inte i mina normala kretsar mina invändningar huvudsakligen behövs. (Ja, det finns undantag.)

Istället är det i kommentarsfälten på Aftonbladet, Newsmill och andra ställen det behövs. Det är där kommentarerna kommer. De smårasistiska eller smygrasistiska inläggen. Kommentarerna som hävdar att det minsann inte finns några belägg för att människan påverkar klimatet.

Alltså på de ställen man lärt sig att hålla sig ifrån, för att det ändå inte är någon idé att argumentera emot alla rättshaverister och foliehattar som ändå aldrig kommer att lyssna på fakta, sunt förnuft eller något som har en källa kopplad till myndigheter. Dessa ställen som man lärt sig att undvika för att inte bli fullkomligt deprimerad. Just dit bör man alltså bege sig. Rakt in i myrstacken.

Det ligger förmodligen något i det. Förmodligen borde man det. Men orkar man? Det är kopiösa mängder kommentarer på kopiösa mängder ställen. Och det lär ju behövas en hel massa arbete med att hitta ”rätt” källor att citera och länka till för att kunna slå på fingrarna.

Man orkar i alla fall inte själv. Ska man orka sådant måste man vara många och hjälpas åt. Precis som nötterna.

Å andra sidan bör det efter en stund kunna bli ganska effektivt. Det är ju i stor utsträckning samma argument som kommer upp igen och igen. Så efter ett tag kanske det blir mycket klippochklistra.

 

Någon som vill anta utmaningen?

Jag tycker visst att man kan få vara fin!

I diskussioner om genus och barnuppfostran så är ett återkommande exempel på skillnaden i hur man bemöter barn att man oftare säger till flickor ”Vilken fin klänning/tröja/annat du har!” eller ”Vad fin du är!”. Och att man i mycket mindre utsträckning gör så med pojkar – som istället får höra hur tuffa de är, eller nåt liknande.

Så långt är jag med.

Jag är också helt med på att det inte alls är bra när flickor – eller barn över huvud taget – får höra just fin (eller söt) som det vanligaste, eller enda, positiva omdömet. Utseende har fått alldeles för stort utrymme i dagens samhälle, absolut – och det behöver vi komma bort från. Likaså håller jag med om att barn (inte bara flickor – och förresten säkert inte bara barn, utan även vuxna) alldeles för ofta får höra att de är duktiga.

Alltså: det är illa om de enda positiva omdömena är att någon är fin och duktig. Barn – och andra – behöver också få höra att de är smarta, snabba, bra på att klura ut saker, smidiga, omtänksamma, rättvisa, godhjärtade, eller vad det nu kan vara.

Och ofta är det viktigare att bejaka upplevelsen, att dela en upplevelse, vara med i det som händer och prata – eller bara vara där. Utan omdömen av något slag alls.

Jag håller med om allt detta.

MEN.

Ja, ett stort MEN.

Jag tycker att det ibland går för långt. Vissa människor verkar sätta i system att de aldrig ska säga till sina barn att de är fina. Att de aldrig ska säga att en teckning är fin. Att de aldrig ska säga att barnet är duktigt.

Varför då?

Vill jag leva så? Nej, självklart inte. Jag vill kunna få höra, i alla fall ibland, att jag har en fin klänning. Att det är en vacker, eller härlig, örtagård jag anlagt. Att det blivit så snyggt nu när jag renoverat fönstren (inte bara att det är bra att det inte läcker in så mycket regn och blåst längre). Och ja, jag uppskattar att min man kallar mig snygging. (Det betyder inte att det är det viktigaste han säger. Han säger många saker som är viktigare. Men det är ju ingen anledning att ta bort det lilla ordet.)

Varför ska jag inte låta mina barn kunna få känna det också? Om min son har på sig en tröja som han verkligen tycker är fin, då ska jag väl kunna säga det, bejaka hans känsla? Om han har ansträngt sig att göra en teckning till mig, eller plockat en bukett blommor, eller städat sitt rum, och verkligen ansträngt sig – då måste jag väl kunna säga ”Vad fint det blev!”? Ja, jag kan kommentera detaljerna i teckningen, eller lukta på blommorna och säga ”Vad gott det luktar” eller ”Vad kul att du hittade nattljus” eller ”Förgätmigej är min favorit – vilken är din?”, eller säga ”Tänk så mycket plats det blev i ditt rum nu!”. Det är jättebra saker att säga. Men det hindrar inte alls att jag kan säga att det blev fint, eller vackert, eller snyggt. Eller att han är fin i sin tröja.

Skönhet är också en del av livet. Att glädjas åt det man tycker är fint är ett av livets glädjeämnen. Att inte tillåta, eller bejaka, den känslan är att stänga av och krympa och förneka. Och om samhället utanför samtidigt har stort fokus på skönhet, så blir det ännu märkligare, när det blir något outtalat förbjudet eller tabu.

Det är lite som om man inte skulle tillåta barnen att tycka maten är god. Eller som när man i vissa religiösa riktningar ogillar glädjeyttringar som musik och dans.

Och vad som är fint sitter ju i betraktarens ögon. Betraktaren är inte minst barnet själv. Alltså måste jag – som också är betraktare – försöka se vad barnet ser och vad barnet tycker är fint (och vad jag själv tycker är fint), men försöka bortse från vad som ”ska” vara fint. Problemet med att fokusera på ”snyggt” och ”fint” handlar ju till stor del om att någon annan – som modevärlden eller ”media” – bestämmer vad som är ”fint”. Men att bejaka det man själv gillar – även utseendemässigt – är ju att bejaka sig själv. Och om jag bejakar och bekräftar mina barn när de klär sig i kläder som gör dem glada är ju att bejaka dem. Att inte se deras glädje över kläder de gillar är att trycka ner dem.

Problemet är ju om man BARA bejakar och bekräftar barnen utifrån deras kläder. Som sagt var, självklart ska barnen inte bara få höra att de är söta, fina och duktiga. Och inte bara flickor. Men därifrån till att ta bort det helt…

(Återigen: varför måste allt gå till extremer? Varför kan det inte vara lagom och lite av allt?)

Jag har svårt för korkade människor.

Nej, så får man förstås inte tycka, än mindre säga. Men ändå.

Framför allt har jag nog svårt för när människor inte förstår, men inte heller vill förstå att de inte förstår. När man förklarar, vänder och vrider, och det ändå inte går in – men de ändå inte kan komma till slutsatsen att de inte fattar, utan envist vidhåller något – men problemet ändå helt uppenbart är att de just inte fattar.

Ibland är det svårt att bita sig i läppen och hålla käft.

Men man får ju inte tycka så. Det är fruktansvärt fult att ens antyda att någon är mindre smart, annat än som skämtsam kommentar mellan goda vänner. Eller om man säger det om sig själv. (Det är ju alltid OK att nedvärdera sig själv!)

Det behöver ju inte ens innehålla en värdering – det borde kunna vara bara ett konstaterande. Ungefär som att vissa inte är så bra på fotboll. Jag till exempel.

Men nädå, om jag förklarar och förklarar, och motparten inte fattar, då är det alltid bara mitt fel. Mitt fel som inte förklarar rätt och bra. Eller möjligen har jag fel.

Men nej, korkad är ju ingen. Alla är lika smarta. Alla borde ju egentligen få nobelpris rakt av. Eller hur?

Hänsyn, värde och belöning

Du har också träffat på dem, va? De där personerna som inte kan hålla tiden på sin mötespunkt, presentation eller föreläsning.

Alldeles för många slides. Pratar alldeles för länge om var och en av dem. Hamnar in på långa sidospår. Verkar inte själv anstränga sig att komma tillbaka till ämnet, ens när moderator eller mötesordförande eller andra försöker hjälpa dem på traven. Verkar ibland inte ens bry sig om att de går utanför både tid och ämne.

Trots att alla andra i lokalen anstränger sig att korta ner passet, genom att inte ställa följdfrågor och liknande (och dessutom sitter som på nålar), så drar de över sin avsatta tid massor, och efter dem ligger man alltså kraftigt efter tidsschemat.

Sedan får alla andra, resten av mötet eller dagen, korta ner sina anföranden maximalt för att tiden ska gå ihop. En massa viktiga punkter får hoppas över, skjutas upp till ett annat tillfälle eller helt enkelt struntas i.

(Jag vill poängtera att jag inte alls syftar på de tillfällen när en konstruktiv diskussion drar över tiden. Jag pratar om människor som bara mal och mal.)

Är dessa människor viktigare än vi andra?

Tja, i praktiken blir de ju det. De får mer tid. De kan bre ut sig och ta den plats de vill (oavsett om det är med vilje eller av oförmåga), och ingen stoppar dem. I praktiken bestämmer de agendan, prioriterar ner andra ämnen, stoppar upp andra processer.

Är dessa människor därmed mer värda än vi andra?

____________________

När det ska löneförhandlas kan ibland vissa grupper prioriteras.

Vad är det då som ska prioriteras? Ja, man kan ju tycka att det borde vara kopplat till vad man vill gynna och därmed uppnå.

Hos oss prioriterar man avdelningar som har hög personalomsättning.Varför? Jo, en hög personalomsättning antas bero på att det finns en stor efterfrågan på dessa personer på ”marknaden”. För att kunna behålla dessa personer i högre utsträckning vill man gynna dessa grupper genom (någon promille) högre lön.

Att prioritera upp någon innebär att man prioriterar ner någon annan. Avdelningar med låg personalomsättning behöver man ju inte gynna – de stannar ju kvar ändå.

Vore det inte rimligare att vända på det? Avdelningar med en låg personalomsättning har förmodligen låg personalomsättning för att personalen trivs. Alltså gör man något rätt och bra på dessa avdelningar. Det ska väl gynnas? Låg personalomsättning innebär i praktiken arbetsro och kontinuitet, vilket gynnar arbetet och det som ska utföras. Det ska väl gynnas?

Men nej. Jag vet att det inte funkar så.

Den som inte kan hålla sig till tiden får mer tid.

Den som inte kan sköta sig får extra stöd.

Den som mobbar och är elak mot andra får både extra utrymme och uppmärksamhet, och dessutom hjälp att försöka bryta mönster.

Den som stökar och stör får lugna personer placerade bredvid sig, för att lugna ner situationen och minska skadan.

Den som är snäll och ordentlig och sköter sig och gör det man ska får ingenting – inte ens sin beskärda del. Den som är ordentlig och gör rätt är den som får betala, genom att prioriteras ner eller ta smällar.

Så var det i skolan, och så är det fortfarande i vuxenvärlden.

I alla möjliga sammanhang får man ipräntat sig att alla människor är lika mycket värda. I princip kan man hitta på vad ondskefull skit som helst, man har fortfarande lika stort värde som alla andra människor. Det är närapå tabu att antyda att till exempel Hitler skulle ha mindre värde än andra människor.

Ibland kan man ju nästan undra om de som gör rätt är de som är minst värda.

Ära den som äras bör

Man ska inte bara gnälla på dem som gör dåligt, man ska också lyfta fram det som är bra.

Så: heja Panduro! (I samarbete med Bonnier/Homeenter.)

Häromdagen hittade jag en lapp hos dem om att den som är över 6 år kan gå med i deras ”Skaparklubben junior”, en sorts prenumeration på pysselsaker.

Blandade färger. Inget överdrivet gulligull. Inte ett enda ord om vilket kön de skapande juniorerna förväntas ha. De använder faktiskt inte det mer känslomässigt färgade ordet ”pyssel” utan skriver om ”skapa” och ”kreativitet”.

Härligt! För självklart kan alla barn vilja skapa.

Om jag inte vore en sån jävla snåljåp till mamma, som både vill spara på pengar och jordens resurser, så skulle jag teckna en prenumeration bums till mina kids.

_______________________

För den som vill ha alternativ på barntidningsfronten, så vill jag tipsa om tidningen Tivoli med vänner. Vi har dock nyss tecknat prenumeration och inte hunnit få första numret, så än kan jag inte recensera.

Fickor, väskor och ansvar

Jag är ingen handväskmänniska. Det är extremt sällsynt att jag använder handväska – det är bara om det verkligen inte finns någon annan lösning, och jag känner mig aldrig bekväm med handväska.

Jag är en fickmänniska. Jag vill ha saker i fickorna. I fickorna stoppar jag nödvändiga saker: nycklar, plånbok, näsdukar, bindor, halstabletter. Eller annat som är nödvändigt beroende på situation.

Visst finns det situationer då jag klarar mig utan fickor, men de är få. Inga fickor=inget ansvar. Ofantligt skönt de gånger det verkligen är så, väldigt besvärande de gånger jag trots allt måste eller vill ta ansvar.

Många gånger är jag dessutom en ryggsäcksmännniska. I ryggsäcken finns större saker jag behöver på jobbet, på träning eller när jag ska resa bort. Ryggsäcken behövs när fickorna inte räcker för alla behoven.

Men…

Jag är kvinna.

Som kvinna antas jag vilja ha handväska.

Alltså behöver jag inga fickor.

Kläder för kvinnor har inte fickor. Eller jo, vardagskläder som jeans och rejäla jackor och sånt har fickor. Men inte finkläder. Inte klänningar. Inte somriga lättsamma kläder. Då förväntas man gå omkring med en liten fånig handväska. Eller helt enkelt vara ett våp och inte ha något ansvar utan klara sig på andra människors (mäns) plånböcker och nycklar.

Det stör mig. Jag kan och vill ta ansvar för mig själv. Och jag vill kunna ta på mig en härlig sommarklänning och gå till jobbet. Utan att för den skull dra på mig en jacka eller en ryggsäck för att ha någonstans att stoppa nycklarna. Eller gå med nycklarna i handen hela dagen.

Och visst är det kul att sy kläder, ibland, men jag tycker det är fånigt att jag ska behöva sy själv bara för att få fickor i kläderna.

Hur är det, män, har era finkläder och sommarkläder fickor?

För övrigt så är min man mer handväskmänniska än jag. Han är både fick-, ryggsäcks- och handväskmänniska.

Vem är jag att förbjuda någon att ha klänning?

Klänning är ett väldigt opraktiskt plagg. I alla fall i många situationer. En fin, ömtålig klänning hindrar förstås en hel del lekar och andra aktiviteter. Klänningen kan gå sönder. Och den kanske inte håller en ordentligt varm. Jag har sällan på mig klänning när jag ska till jobbet, just för att jag tycker det är ett opraktiskt plagg. (Klänningar har dessutom sällan vettiga fickor, vilket jag tycker är en förutsättning för att jag ska kunna ge mig iväg på något som kräver ”ansvar”.)

Men klänning är också ett alldeles underbart plagg. En skön sommarklänning är så enkel att bara dra på sig, och så är man klädd. Inget kan ersätta den luftiga känslan av tunt tyg som sveper och fladdrar runt benen i en virvlande dans. Och när man pottränar ett barn är klänning ett jättesmidigt plagg :-)

Så ja, klänning är både väldigt opraktiskt och alldeles underbart. Jag vill inte ha klänning jämt, men det finns många tillfällen när jag inte vill välja bort klänning.

Detsamma gäller förstås mina barn: jag vill erbjuda dem samma möjligheter som mig själv. Om det är något jag gillar så vill jag förstås ge dem möjligheten att få samma positiva upplevelse. Mat, musik, intressen, kläder.

Men mina barn är pojkar.

Jaha? Än sen?

Vill de ha klänning så får de det. Vem är jag att förbjuda det? Vem är jag att förbjud dem att använda ett klädesplagg jag själv älskar? Det finns inga vettiga rationella skäl. Klänning är inte på något vis farligt, ohälsosamt, giftigt (inte mer än andra kläder).

__________________

Min grundläggande princip när jag handlat kläder till våra barn har alltid varit att alla kläderna ska de kunna ha oavsett om de är pojkar eller flickor – det har liksom varit gränsen för mig, att aldrig köpa ett plagg om jag inte också hade kunnat köpa det om barnet hade haft motsatt kön.

Jag har alltså två pojkar, och både har fått gå i klänning när de velat. Periodvis har de varit väldigt klänningglada.

Kalas och den viktiga (svenska?) principen om att bjuda alla

När det ska ordnas barnkalas har det tydligen kommit en viktig princip på senare år. (Det kan man bland annat läsa om i olika föräldraforum på nätet, men också få förklarat av skol- och barnomsorgspersonal på diverse håll, där det betraktas som en regel, efter vad jag förstått.)

Anledningen? Ingen ska känna sig utanför. Alltså, orsaken verkar stå att finna bland en massa antimobbningsåtgärder. För att ingen ska bli över så ska alla bjudas.

Jag hade inte velat bjuda alla när jag var barn. Varför skulle jag vilja bjuda människor som är elaka mot mig på MIN fest, MITT kalas, när jag vill ha kul? Bjuda in dem i mitt hem, frivilligt?

Ska det barn som blir mobbat tvingas bjuda hem mobbarna?

Principen verkar tillåta ett undantag. Om man av olika anledningar inte kan eller vill bjuda alla, så är det OK att begränsa till att bara bjuda det ena könet. (Underförstått samma kön som barnet.) Det är tydligen inte ett dugg diskriminerande eller uteslutande – att uteslutas på grund av kön är tydligen inget problem.

Att däremot välja ut vilka man vill bjuda, utifrån vilka man trivs med, och låta bli att bjuda dem man inte alls trivs med, det är tydligen förkastligt. Alla andra dagar på året umgås man med dem man vill, men när man har fest då ska man plötsligt gilla alla. Eller bara personer av samma kön.

Skulle vuxna acceptera det?

Har någon frågat de mobbade barnen vad de tycker?