Rättviseförmedlingen kör nu en kampanj kallad tackaja.se
Min första reaktion är att vi kvinnor kanske i större utsträckning tackar nej för att vi inte anser att vi hinner. Det är svårt nog ändå att hinna med. Det är jobb, och restid, och hämtning och lämning av barn, och handla mat och diska och städa. Saker som behöver lagas (som bilar och kläder). Deklarationer som ska göras, räkningar som ska betalas. Träna ska man helst hinna också. (Vad gäller jobb och stress får man för övrigt ofta höra hur viktigt det är att lära sig säga nej till nya uppgifter som dyker upp utöver det planerade. Vilket man ju tillämpar även utanför arbetslivet.)
Allra helst vill man hinna med lite annat också. I vårt fall handlar det om husrenovering och trädgård. Och så vill man ju ha lite tid att göra något bara för sig själv också. Ganska många av de saker man dessutom skulle vilja göra har man redan valt bort. En ganska stor del av del av känslan av stress handlar om kravet på att välja bort en del av det man verkligen skulle vilja göra.
Om man tackar ja till något utöver ”det vanliga”, så innebär det ju per automatik att man tackar nej till något annat. Ganska många av sakerna i livet är ”icke valbara”, alltså saker som måste göras. Det man kan välja bort handlar i huvudsak om saker som man gör för sin egen skull, eller sömnen. Eller roliga tillkommande förfrågningar som skulle kunna vara roliga, eller bra för stoltheten och självkänslan, men som kan betraktas som ”onödiga”.
Skulle jag tacka ja om någon bad mig ställa upp, på en intervju eller som föreläsare, eller vad det nu kan vara? Förmodligen inte. När jag blivit tillfrågad från politiken om att stå med på valsedel eller sitta med i en nämnd så har jag svarat nej. Med tilläget ”möjligen när barnen blir större”.
Det handlar inte om att jag inte vill. Men jag hinner inte. Och jag orkar inte lägga det engagemanget. I alla fall inte nu.
Situationen är ju förstås, teoretiskt sett, densamma för män. Men jag tror att kvinnor i större utsträckning känner ett ansvar för att hinna med alla ”måsten”, inte minst vad gäller hem och barn. Som mamma utsätts man dessutom för ett mer eller mindre uttalat krav på att leva upp till rollen som bra mamma – vilket bland annat handlar om att prioritera att vara med sina barn så mycket som möjligt. Det är frågan om ett socialt tryck, som begränsar ens frihet som kvinna. Pappor har, av någon obegriplig anledning, inte alls samma krav från omgivningen. För dem är det därför (tror jag) generellt sett lättare att tacka ja till något roligt, utöver ”schemat”, som de vill engagera sig i, och har lättare att prioritera bort måstena.
Även på andra sätt utsätts kvinnor för ett större – eller bara annorlunda? – socialt tryck. Under högstadiet märkte jag det främst från klasskamrater och andra elever, men både tidigare i skolan och senare under annan utbildning har trycket kommit från lärare. Med ungefärlig sammanfattning: ”Du är tjej. Du ska inte prata för mycket, fråga för mycket, synas för mycket, höras för mycket. Du ska inte ta för mycket plats.” Och ja, det sätter spår. Istället för att spontant säga, tycka, fråga så lärde jag mig med tiden att jag måste tänka igenom mycket nog vad jag skulle säga, och varför, och bestämma mig för om det var värt det, och om det funkade i sammanhanget, innan jag öppnade käften. Med tiden blir man tystare.
Men fortfarande känner jag ändå ibland att jag är den där besvärliga typen som inte kan hålla käft – att det är jag som inte kan låta bli att ställa en massa frågor till föreläsare eller i andra sammanhang. Att jag tar upp mer plats än ”min beskärda del”, och att det inte alltid ses med blida ögon. Att märkas är något dåligt.
Jag tror att vi kvinnor generellt känner större krav på oss att vara oerhört genomtänkta om vi ställer upp och uttalar oss – vilket säkert hänger ihop med ovanstående – och därför hellre avstår än att göra bort oss. Kanske till skillnad från män? För jag tror att män (som pojkar) ofta mötts av en större acceptans när det gäller att bara prata på utan att alls ha något att säga. Eller är det bara jag som haft manliga klasskompisar som satt i system att räcka upp handen och svara utan att egentligen ha en aning om svaret, för att de vet att det blotta faktum att de pratar en massa är fördelaktigt för deras betyg?
___________________________
Jag vill, innan jag avslutar, förtydliga två saker:
- Jag och min man delar ansvaret hemma. Både vad gäller barn, allmänna husgöromål, renovering och trädgård. Vi jobbar båda deltid, och vi har båda ungefär lika lite tid att ”roa” oss. – Ändå tror jag att det finns en tydlig skillnad i hur vi reagerar på en fråga, en möjlighet att tacka ja. Ingen större praktiskt skillnad i möjligheten att faktiskt tacka ja, men en mental skillnad i reaktion.
- Detta inlägg är fullproppat med förenklingar och generaliseringar, av ett slag jag egentligen avskyr. Vadå ”vi kvinnor”?! Män är inte si och kvinnor så. Självklart finns det en hel massa kvinnor som inte utsatts för till exempel det här sociala trycket, eller som inte påverkats så mycket av det. Inlägget är bara menat att ge mina tankar med anledning av Rättviseförmedlingens kampanj.