Monthly Archives: mars 2012

Att det ska vara så svårt att fatta!

Det handlar inte om att vi menar att alla ska vara orakade. Det handlar om att vi menar att det ska vara upp till var och en, och att var och en har rätt att bestämma över sig själv och sin kropp.

Det handlar inte om att vi vill hindra någon från att ha en åsikt. Det handlar om att yttrandefrihet inte betyder rätt att mobba, trakassera eller trycka ner den som valt att gå sin egen väg. Att det inte är okej att kalla någon äcklig bara för att hen inte anpassar sig till rådande ideal eller omgivningens krav.

Det handlar inte om vad som är naturligt eller onaturligt. Det handlar om vad olika personer trivs med, mår bra av, prioriterar, hur olika personer vill leva.

Det handlar inte om att tvinga någon att vara på ett visst sätt. Det handlar om allas rätt att vara sig själva, så länge det inte skadar någon annan. Att respektera att människor kan tycka och vara olika, och att det finns flera olika ”rätt”. Att visa respekt för varandras olikheter.

Oavsett om det handlar om rakat eller orakat, rosa eller blått, dans eller fotboll, matlagning eller bilmek. Eller nåt helt annat.

När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.

Trädgården – en miljöfara? Jag hävdar att det beror på

Jag läste häromsistens i Miljöaktuellt att

Ny forskning visar att trädgårdarna är sämre för miljön än vad många tror.

Tja… jag tror förstås att det beror på.

Dels på vad alternativet är, det vill säga vad omgivningen i övrigt består av. Vår trädgård ligger mitt i fullåkersbygd. Alternativet här vore alltså hårt brukad jordbruksmark, med både besprutning och konstgödning. I vår trädgård använder vi ingetdera. i fullåkersbygd är varje åkerholme, varje stengärde, varje åkerren av betydelse för den biologiska mångfalden. Rimligen bör våra nästan tvåtusen kvadratmeter vara lite värdefulla.

Dels beror det förstås på vilken typ av trädgårdsskötsel man ägnar sig åt. I vårt fall är det ganska extensiv skötsel. Visst, jag ägnar många timmar åt att klippa häckar – eftersom vi har massor med häckar. Och vi har trädgårdsland. Men gräset klipps väldigt sällan. Vi räfsar aldrig löv. Vi rensar väldigt lite (och våra rabatter ser hemska ut). Jag ägnar mig inte åt att systematiskt rensa bort döda grenar och liknande.

Jag är alltså, så biolog jag är, övertygad om att vår trädgård, ur biologiskt och miljömässigt hänseende, är ett bra inslag i våra omgivning.

Bilbarnstol igen

Nu har vi fixat bilbarnstol. Vi köpte en framåtvänd. Det minskade ju i alla fall ner valmöjligheterna från gigantiska till… enorma? ;-) Och sedan gjorde vi det ganska enkelt för oss: utgick från senaste Råd & rön-testet, skippade de som hade höga ftalat-halter, testade den som fått bäst resultat – men den var för bred för att funka praktiskt i vår bil – och tog sedan istället den andra av samma märke som var med i testet och hade fått nästan lika bra resultat. En Britax.

Min håriga armhåla

Jag såg tjejen i Melodifestivalen: den glada tjejen med en helt naturlig armhåla. Jag blev glad när jag såg henne. Så härligt, hon vågar vara sig själv och spontan fastän hon inte anpassat sig till en massa krav, var nog ungefär vad jag tänkte.

Tydligen tänkte en massa andra människor helt andra saker :-(

minharigaarmhala

Därför känner jag att jag för en gångs skull ska lägga upp en bild här i bloggen. (Och ser det märkligt ut så är det för att det faktiskt är första gången jag gör det.) Jag känner att det känns viktigt att jag flashar med min håriga armhåla. För att visa att det är så jag också se ut. För att stötta tjejen. För att bidra till att håriga armhålor syns oftare. Och för att det just nu känns som det mest konstruktiva jag kan åstadkomma.

(För den som vill läsa fler blogginlägg i ämnet, så kan man utöver Hannas även läsa Hannahs och Ladys Dahmers.

Öppet brev till Maud Olofsson

I morse hade en av mina dagstidningar ett citat från dig: du hade kommenterat ordet ”hen”, och citatet var hämtat från Svenska Dagbladet:

Man riskerar att skapa barn som inte kan känna trygghet i sin identitet eftersom ens egna föräldrar inte bejakar den man faktiskt är, nämligen pojke eller flicka.

Jag känner att det behövs några förtydliganden här.

Jag är nämligen en av alla de personer som tycker hen är ett jättebra ord. Men du verkar ha missförstått vad vi vill använda ordet till.

Vi vill inte alls byta ut han och hon mot hen. Vi vill inte göra barnen könlösa och ta bort snoppar och snippor*. Visst, det finns enstaka människor som vill det, men de är väldigt väldigt få.

Vi andra, vad vill vi då?

Vi vill ha ordet till två sammanhang.

Det ena är människor som inte känner sig hemma i något av könen och som själv valt att kallas hen. Alltså ett moget beslut av en vuxen människa som inte känt trygghet i sin identitet när hen tvingas vara pojke eller flicka och som inte känner att hen är pojke eller flicka. Det handlar alltså om personens egen önskan och val. Att följa denna önskan är inte konstigare än att kalla Margareta för Maggan för att hon inte känner sig som en Margareta och därför bett att kallas Maggan.

Det andra sammanhanget har jag egentligen redan indirekt presenterat genom formuleringar ovan. (Märkte du det? Det lilla ordet hen gör ju liksom ingen stor affär av sig.) Det handlar om när man inte vet könet. När man inte vet könet så kan man antingen välja att bara säga det ena könet (då blir det ofta ”han”) eller att säga båda (”han eller hon”, ”han/hon” eller liknande). Då är det väldigt smidigt med ett ord som kan fånga båda delarna. Framför allt enklare att säga. Men också mindre utpekande. Man behöver inte riskera att säga fel, man behöver inte alls ta ställning. Det kan alltså handla om det lilla barnet i barnvagnen som man vill fråga om: ”Vad heter hen?” eller ”Hur gammal är hen?” Det kan handla om en person man ännu inte träffat och inte vet något om, till exempel läkaren som man ännu inte ens fått en tid hos på vårdcentralen (”Men om hen vill att jag ska blodprover också?”) Det är alltså frågan om ett ord som är praktiskt användbart i en massa situationer. (Barnvagnsexemplet har Hannah beskrivit mycket tydligt och bra. Varför det inte räcker med ”den” och ”vederbörande” inte räcker har jag förklarat här.)

Det är alltså inte frågan om vi skulle sluta säga hon om flickor och han om pojkar. Inte alls. Min strävan som förälder är att mina barn ska få vara sig själva, bejaka sig själva och sin egen identitet. Att förneka att de har snopp vore självklart löjligt – precis lika löjligt som att låta snoppen begränsa deras val vad gäller smak och intressen. Självklart använder jag ordet ”han” om mina pojkar.

Men Maud, det är inte det ”hen”-debatten handlar om. Den handlar om ett ord som saknats, som behövs och som nu finns. Hen löser en språklig kullerbytta.

Till och med min åttaåring begriper det. Och då tycker jag att det är rimligt att en vuxen, allmänbildad, tänkande människa ska begripa det. Om hen inte suttit under sten de senaste decennierna eller så.

*Snippa är för övrigt ett annat sånt där konstigt nykonstruerat ord som kom till för att det saknades. Det var jätteomdebatterat för bara några år sedan – när min åttaåring var liten. Nu är det väletablerat.

Betala mer och gör ditt eget bilbränsle

Sedan ett antal år tillbaka – nästan hela tiden vi bott här – har vi haft varmkompost. (Vi har de tillstånd som behövs och så.) Vi komposterar alltså i princip allt matavfall: fruktskal, grönsaksrense, köttben, matrester. Det blir en hel del. Vi har en specialköpt snygg rostfri hink med lock i köket för matavfallet. (Dessutom har vi vanlig trädgårdskompost.)

Komposten ger bra näring till trädgårdslandet. Som en bonus får vi mindre att lägga i soptunnan, och eftersom sophämtningsavgiften delvis baseras på antal kg sopor som hämtas hos oss så blir det förstås billigare för oss. (Sopavgiften har också en fast del.)

Men från början av april ändras detta. Kommunen börjar samla in matavfall. För matavfallet får man också betala dels en fast avgift, dels en avgift per kg. Den rörliga delen, kostnaden per kg, är lägre än för de vanliga soporna. Det ska stimulera till utsortering av matavfall. Alltså, högre fast taxa totalt, men samtidigt lägre taxa per kg för delar av soporna.

För dem som inte alls sorterat ut matavfallet innan, alltså.

För oss innebär det förstås höjning på båda områdena. Vi får ju betala för hämtning av sopor som tidigare varit gratis för oss eftersom vi själva tagit hand om dem.

Det är förstås surt.

Är jag då upprörd?

Nej.

Självklart är det bra att de samlar in matavfallet.

När vi komposterar läcker det förstås metan. Biogas. Det är sånt vår bil drivs på. Metan är också en mycket effektiv växthusgas. Tjugo gånger värre än koldioxid. Från komposten läcker det rakt ut i luften.

Nu när de samlar in matavfallet kommer det istället att rötas. Biogasen tas omhand. Istället för att läcka ut och ställa till skada kan gasen användas som fordonsbränsle. Till exempel till vår bil. Det är självklart jättebra. En fantastisk miljöåtgärd :-)

Konsekvenser av kräksjukan: hur gör vi nu med bilbarnstol?

Minstingen är tre år och åtta månader. Rekommendationen är (tror jag? – det var länge sedan jag läste på senast…) att barn ska sitta bakåtvända i bilen åtminstone till fyra års ålder, och helst ännu längre – till fem år eller så länge det funkar och finns stolar som passar.

Med åttaåringen bytte vi två veckor innan fyraårsdagen. Då var det erbjudande på en stol vi ville ha, och snart jul och dags för långsresor, och han hade längtat så efter att få sitta framåtvänd och vi hade inte hjärta att vänta två veckor till när nu stolen redan fanns köpt.

Vår treochetthalvtsnartfyraåring har också börjat längta efter att sitta framåtvänd. Eller, det har han ju längtat efter ganska länge. Det är obekvämt att sitta bakåtvänt. Svårt att ta sig in på plats och ut igen. Den som ska spänna fast honom får stå krum i en hopplös ställning och dra åt bältet – skitkasst ergonomiskt sett för min stackars rygg. Men vi har sagt att det dröjer ett tag till innan han kan byta. Försökt hålla på i alla fall fyra år. Men tänkt att det kanske kanske trots allt skulle bli något innan även den här gången. Kanske. Dessutom har stolen börjat bli sliten i tyget på sätt som nog liksom inte är så mycket att göra åt. Trasig. Fast samvetet säger att det är fel.

Så kom då kräksjukan i söndags. I bilen. I bilbarnstolen. Så numera är bilbarnstolen nedkräkt bortom all räddning. Kräk ner i fästen och spännen och saker. Det går inte att få den ren på ett sätt som  gör att man vill använda den igen.

Den akuta lösningen var självklar. Treochetthalvtåringen fick låna åttaåringens bilbarnstol; åttaåringen fick ta en enkel bilkudde som vi köpt att ha som reserv/extralösning.

Där är vi nu. Så har de åkt den här veckan. Minstingen har alltså fått åka framåtvänd. Han ser samma värld som vi. Han kan lätt ta sig in och ut ur bilen. Det är fantastiskt för hans självkänsla, och tydliggör att han inte längre är så påtagligt liten.

Men samvetet skaver.

Vi behöver förstås köpa en ny stol till honom. Storebror bör förstås få ha sin stol igen och ha den så länge som möjligt.

Men vad ska vi köpa till treårochåttamånadersungen? Ja, samvetet säger ju att vi bör köpa en bakåtvänd. Men för kanske bara några månader, och som mest ett drygt år? Är det rimligt och vettigt?

Kan vi leva med samvetet av att inte sätta honom bakåtvänd?

Kan vi verkligen med att sätta honom bakåtvänd igen?

Hur hemska föräldrar på en skala är vi i det ena respektive andra fallet?

(Det smidiga vore förstås om några pålitliga människor hade en lämplig okrockad oskadad okräkt bakåtvänd stol att låna oss eller sälja billigt.)

Gaaaaahhhh… beslutsvånda.

Ikea svarar

Idag fick jag svar från Ikea igen. Den här gången som ett bifogat word-dokument, med följande lydelse:

Hej Sanne!

Tack för att du är intresserad av våra produkter och vårt tillvägagångssätt när det gäller kemikalier.

Kunder ska alltid känna sig säkra på att produkter de köpt på IKEA är säkra och hälsosamma att använda. IKEA vill minimera eller helt undvika användningen av kemikalier och substanser som kan vara skadliga för människor och miljön. Därför välkomnar vi EU:s REACH-lagstiftning om kemikalier och substanser som är helt i linje med IKEA:s försiktighetsprinciper angående kemikalier. Alla Produkter på IKEA globalt skall följa restriktionerna i EU:s REACH-lagstiftning.

IKEA SOLSTA bäddsoffa innehåller råmaterialet polyuretan skum och lim. Vår leverantör är ålagd att konstant testa och säkerställa våra strikta krav och vi har testresultat som visar att SOLSTA bäddsoffa som producerats av denna leverantör inte avger eller innehåller några kemikalier som innebär någon risk för våra kunder.

SOLSTA bäddsoffa har testats I enlighet med Analytica Chimica Acta 510 (2004) 109-119 det utförs för att kontrollera Toluendiamin (TDA) och Diaminodifenyl-metan (MDA). Utsläppstest av färdigställd produkt utförs i enlighet med ISO 160000 för att verifiera kraven.

Om du är intresserad av våra övergripande tillvägagångssätt för hållbara och hälsosamma produkter så titta gärna på vår Hållbarhetsrapport för 2011, den finns på IKEA:s hemsida under ”Fakta och Siffror”.

Tveka inte på att återkomma till oss om du har fler funderingar eller frågor.

Med vänliga hälsningar,

Pesronligen skulle jag ju tyckt att det vore logiskt att också skriva ut vad för sorts lim de använder (eftersom de nu nämner lim) – lim kan ju vara väldigt olika saker. Eller vilka ämnen som använts till att färga tyget och behandla tyget i övrigt. Och för den delen vad stommen i övrigt består av.

Men det är ju jag det.

Nå, jag kanske ska låta mig nöjas med detta. De har ju faktiskt ansträngt sig, det är uppenbart. Och det verkar som att soffan inte är ett hälsomässigt påtagligt dåligt sovalternativ för vårt barn. Det är ju faktiskt det viktigaste i just den här frågan, just den här gången.

(Men nej, jag känner mig inte helt nöjd med svaret.)

Ekologiska barnunderbyxor i plastnecessär

Jag kollade upp Lenas tips om kalsonger på Lindex. Japp, de duger alldeles utmärkt. (Hur gör man för att utmana det ena företaget att göra bättre ifrån sig för att det andra gör det? Alltså, gör det någon skillnad att säga till H&M ”titta, Lindex har, så skärp er, annars…”?)

Extra plus i kanten för att det faktiskt stod ”underbyxor” (alltså inte ens könskodat i namnet) på etiketten.

Vad som däremot kändes onödigt var förpackningen. Istället för bara en prislapp eller liknande, så var de tre underbyxorna nerstoppade i en liten genomskinlig plastnecessär, med dragkedja och allt. Snacka om onödigt förpackningsmaterial… Dessutom kändes det som en ganska märklig plast som jag spontant skulle känna vissa farhågor kring innehållet i.