Monthly Archives: april 2012

En av de knepigaste sakerna med att vara förälder är att göra ingenting

Jag är dålig på att göra ingenting. Dålig på att vänta, sitta bredvid, titta på. Jag vill göra saker. Extra svårt är det att göra ingenting om jag samtidigt ska vara standby hela tiden.

Att vara förälder innebär att göra ingenting och stå på standby en stor del av tiden. Det är frustrerande.

Som när treochetthalvtåringen inte vill gå på toa. Han dansar runt som hysteriskt, kan inte stå stilla, och det syns mycket mycket tydligt att han är kissnödig så att han håller på att gå åt. Men nejdå, han är inte kissnödig, han ska inte gå och kissa.

Så man får vänta, med is i magen, och vara beredd. Fråga igen efter en stund, och efter en stund igen.Och hela tiden vara beredd på att springa och hjälpa honom – för när han själv inser så är det panik. Och då ska han kanske – men inte säkert – ha hjälp med att få ner byxorna, eventuellt hjälp att bli upplyft på toa (har man bråttom och är väldigt kissnödig så är det svår att själv ta sig upp). Fast man får bara hjälpa till så mycket som han vill.

Sedan måste man finnas standby precis utanför toa. För om han bajsar behöver han hjälp att torka. Och när han väl är klar så gapar han färdig-färdig-färdig-färdig så att man håller på att bli tokig. Han har inte tid att vänta!

Eller som att vabba. Inte sjutton är det så att jag gör saker med den sjuka ungen hela tiden. Det vill ju inte han. Men däremot ska jag finnas standby hela tiden. Så på hela långa dagen kan jag inte göra mycket vettigt (och försäkringskassans ord klingar i huvudet – jag är hemma för att ta hand om barnet, inget annat!), jag får inget gjort men är ändå hela tiden bunden. (Ja, den riktiga föräldraledigheten var mycket värre, jag minns.)

Kanske är det därför jag inte är så himla förtjust i att leka heller? För det jag förväntas göra är oftast att sitta med och vänta på instruktioner om vad jag ska göra. Det är sällan jag får bestämma, jag är en skuggfigur.

Eller när man faktiskt bestämt att man ska göra något tillsammans med barnen. Oavsett om det är leka, läsa eller pyssla, eller gå ut i trädgården, eller åka iväg på en utflykt. Man får tjata och vänta, vänta och tjata, även när det som krävs bara är att de ska få på sig kläderna och sluta springa runt och göra annat. Processen med att komma i säng på kvällen (med de enkla stegen pyjamas, tandborste och toa, i valfri ordning) tar ofta löjligt lång tid (och involverar mycket gnäll och ”måste jag!?”. All denna tid som skulle kunna användas till något roligt. Jag antar att det är den tiden en del människor använder till att åka till simhallen?

Och samtidigt… så har vi en märklig kultur där vi vill att barnen ska göra saker själva istället för tillsammans med oss. Eller är det bara jag som funderat på det? När barnen ritar eller pysslar eller bygger, så vill vi att de ska göra klart det själva. För att kunna visa upp och säga ”den här han XX gjort när hen var Y år”. Eller ”vad bra att du kunde laga maten själv!” Det är liksom väsentligt att kunna reda ut vem som gjort vad och att klara sig själv? Men barnen vill, åtminstone ibland (inte alltid) samarbeta, göra tillsammans. ”Mamma, kan du rita dit sjörövaren?” Tja, det borde jag ju kunna lika bra som honom, eller?

Birro, moralen och religionen

Marcus Birro skriver att Sverige står mitt i sönderfallet.

Det kan jag visserligen hålla med om, men inte alls på det sätt Birro menar. (Tror jag, baserat på vad han brukar tycka. Vad sönderfallet han syftar på i det här fallet egentligen består i är inte helt tydligt i hans text. På det hela taget är det svårt att hitta tråden i Birros text.) Det sönderfall jag syftar på handlar om miljöproblem, klimatförändringar, konsumtionshysteri och liknande.

Birro skriver förvirrat och rörigt, men jag måste ändå försöka bemöta det här på något vis.

Han skriver en massa om moral.

Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige. Moral handlar inte om vem som gör vad och varför med vem när gardinerna är fördragna, Moral är alla revolutioners moder. Moral är rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, med de utstötta, med de tysta människorna som inte har plattformar för sina drömmar och sin längtan.

Och i inledningen frågar han

Vem bär det moraliska ansvaret i ett land som gjort sig av med Gud?

Det är som sagt var svårt att följa Birros text på något vettigt vis. Men det är i alla fall uppenbart att han gör en koppling mellan religion och moral. Eller mer specifikt kristen religion och moral. Det vill säga han antyder att utan en tro på hans kristna gud så finns det ingen moral värd namnet.

Gud så dumt.

Moral handlar om vad vi tycker är rätt och fel, om vad vi anser man får göra eller inte, om hur vi bör leva.

Moral har i grunden ingen koppling till religion. Däremot har många religioner valt att inkorporera moral i religionen (även om samma moraliska regler funnits hos andra grupper människor som bekänt sig till andra religioner eller ingen religion alls).  Man låter moralen vara något som uttalats av guden, getts som direktiv från guden.

Och därmed uppstår problem. För ja, moral är föränderlig. Vad som var rimliga levnadsregler för hundra, tusen, tvåtusen, tiotusen eller hundratusen är sedan är det i många fall inte idag. Vissa delar av det är i huvudsak relevant under väldigt lång tid – slå inte ihjäl folk, till exempel – men annat blir med tiden väldigt inaktuellt.

Om man ”bara” kallar moral för just moral så är det inget problem: moralen kan förändras. Men har man knutit ihop moralen med religion, och hävdar att de moraliska reglerna har dikterats av gud, då måste man förhålla sig till detta när moralen blir uppenbart föråldrad. Då kan man antingen inse att moralen inte är något av gud givet för all tid och evighet (och då antingen hävda att gud gav levnadsregler som gällde den tiden eller att gud inte alls gav levnadsreglerna utan de hittades på av människor som var kloka för sin tid) och därför får och bör anpassas – eller så kan man bita fast i det gamla och slå sig blodig för att tvinga folk leva kvar i ett moraliskt föråldrat samhälle med levnadsregler som i vissa fall är vidriga.

Birro ger sig också på ateister.

Den kristna grunden är en revolt mot all förbannad ytlighet, en rörelse mot intolerans, rasism och främlingsskräck. Gud är en rebell. Ateisterna är de verkligt konservativa. Deras stentrista syn på världen är en återgång till individens förbannelse, till själviskhet och fåfänga.

Ateisternas världsbild är begränsande och statisk.

Det här är fullkomligt obegripligt.

Jag är ateist.

Är jag ytlig? Är jag intolerant, rasistisk och rädd för främlingar? Snälla nån, ingen som läst min blogg kan väl tro något sådant?

Att jag inte tror på någon gud betyder inte att jag saknar en moralisk grund. Säkerligen har jag en hel del värderingar gemensamma med Birro – sånt som han och hans gelikar gillar att kalla ”kristen grund” men vars grund ligger mycker längre tillbaka i tiden och inte har något egentligt samband med någon gud utan med något allmänmänskligt. Men jag har också värderingar som kraftigt skiljer sig från Birros.

Det betyder inte att jag saknar grund att stå på. Det betyder inte att jag är ytlig eller att jag tycker att människor får göra precis vad som helst.

Vi, alla människor, har ansvar. Inte gentemot någon gud. Utan gentemot alla andra människor, alla andra djur, växter och andra organismer och gentemot den jord som vi lever. Det är ett mycket större ansvar än den kristna guden dikterar – den kristna guden som i första mosebok säger

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Det är inte vi ateister som har en begränsande och statisk världsbild. Det är Birro och andra religiösa människor av samma slag. I dagens sekulära Sverige står tack och lov många människor på en uppdaterad grund baserad på förnuft och kunskap. Det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt istället för bara nedåt och bakåt.

Birro, jag hoppas inte att gud ska glömma mig. Jag är bara helt övertygad om hen inte finns. Men jag tvingar ingen att

hålla käften och gömma, förtränga och utrota våra naiva drömmar om en högre makt

Däremot tycker jag att det är just det: en naiv dröm.

Och det är definitivt inte jag som borde fundera på om jag borde druckit ett glas till.

Vad ett fönster är och vad man annonserar om

fonsterJag har letat fönster på Blocket ett tag. Syftet har varit att hitta begagnade fönster till renovering av veranda nummer två.

För mig är fönster något som består av trä och glas (om det inte är stallfönster – då kan träet vara utbytt mot järn). För mig är Blocket ett ställe att köpa begagnade saker som finns i begränsad antal och alla av samma finns i samma annons.

För migv känns det därför väldigt märkligt med stundtals sida upp och sida ner med fönster av pvc. Och ännu märkligare när det liksom kommer en hel sida med mer eller mindre identiska annonser (samma bild, samma text).

(Ja, jag vet att man kan välja att bara titta på privata annonser. Men det finns ju faktiskt företag som säljer begagnade saker också.)

 

Ja, men allt det andra då? Om återvinning.

En lagom dos grönt har gjort ett blogginlägg om sopsortering.

Tyvärr innehåller det – i alla fall enligt min uppfattning – bara en massa gammal skåpmat. Var man ska göra av olika förpackningar kan väl inte många människor ha missat?

Dessutom skrev de inledningsvis fel och hävdade att läkemedel skulle till farligt avfall – men det har de åtgärdat nu.

De skriver också

Om en förpackning består av flera olika sorters material så dela upp förpackningen och lämna delarna i rätt behållare. Om det inte går att dela förpackningen så sortera efter det material förpackningen främst består av.

Det är en sanning med modifikation. På Sysavs webbsida om förpackningsåtervinning kan man läsa

Lämna kvar korken på kaviartuben och andra tuber som innehållit mat, så luktar det inte.

Det jag skulle vilja läsa mer om är den återvinning som fortfarande i princip inte finns annat än i enstaka pilotprojekt:

  • Plast som inte är förpackningar. Som pulkan som nämns i enlagomsosgrönts inlägg. För fortfarande är det ju bara förpackningar man får lämna i ”den vanliga” återvinningen (det är det som är lagstadgat om och det är förpackningsindustrin som betalar för handhavandet). Men utslitna och trasiga pulkor, plastträdgårdsstolar och vispskålar med mera skulle ju också kunna smältas ner och göras nya saker av. När kommer det?
  • Utsliten textil. Visst, fungerande kläder kan man lämna till Myrorna och liknande. Men de tar mot saker som kan säljas. De tar inte emot trasiga saker. Och det är ju när sakerna är trasiga bortom lagningsmöjlighet som det är relevant att verkligen göra sig av med dem. Och jo, textil kan återvinnas. För fans det lumpsamlare, och det finaste pappret gjordes av gammal lump=textil. Och det går att återvinna textil och göra ny textil av det. Men det finns fortfarande inget system för det i Sverige. På 1990-talet sparade jag under lång tid alla gamla trasiga strumpor och liknande i väntan på att det skulle komma ett system för detta – men till slut fick jag ge upp.

Det känns ganska ofta som att sopsorteringen stannat där någonstans, på nittiotalet. Det blev förpackningsåtervinning, och sedan hände inte mer. Det känns lite motigt…

Köttbullar i alla de smaker – inklusive currysill

Den förkylda treåringen önskade köttbullar. I affären fanns fläskfärs bäst före imorgon och med nedsatt pris.

Fram till för några år sedan gjorde jag inte köttbullar. Det är jobbigt och kladdigt. Men jag har insett att det är ganska kyl också ifall man experimenterar. Och barnen uppskattar att mamma gör köttbullar.

Hemkommen med två 500-gramspaket färs (ska man göra så kan man lika gärna göra många och frysa in) bestämde jag mig för att detta skulle bli fyra olika satser med varsin smaksättning; tre till mig och den fjärde till åttaåringen.

I min första blev det dragon, vitlök, dijonsenap, havregryn, mjölk och förstås salt.

Sedan kom jag att tänka på resten av currysillen som stod kvar i kylen – fast utan någon sill kvar. Tja, kan man använda löksillsresten till mat så kan man väl använda currysillsgucket? Och om ansjovis ofta är smaksättnng i köttsaker, så kan man väl använda sillsmakande spad? Sagt och gjort. Förutom currysillsgeggan (curry, gurkmeja, honung, vatten, äpple, purjo och creme fraiche) hade jag i salt, hackad rödlök, ströbröd och mjölk i dessa köttbullar. Ja, och så färs förstås.

I tredje omgången tog jag resten av rödlöken, lite röd currypasta samt mjölk och ströbröd.

Åttaåringen körde med ströbröd, mjölk, timjan, herbes de provence och vitpeppar.

Enligt treåringen var de sista de enda som gick att äta. Jag håller med om att de var väldigt goda. Men näst godast var currysillsbullarna.

Uppdatering 2012-05-08: Receptet finns nu även publicerat på Rädda maten nu! Matrecept på rester.

Farstu, färg och såpa

För några år sedan rev vi ut det gamla skåpet ur farstun. Sedan dess har jag då och då gått och tänkt att man skulle köpa en burk färg och måla väggarna där. Slippa den hemska blåa färgen. Slippa blandningen av omålade partier, flagnande partier och partier i olika färger.

Egentligen har vi ju för vana att göra saker ordentligt när vi gör dem. Ett helt rum i taget. Riva ut allt som behöver rivas ut och göra om. Väggar, golv och tak. Och i den långa förlängningen har vi tänkt oss klinker på golvet där. Gärna med golvvärme under – det finns ingen uppvärmning alls i farstun, och det skulle vara smidigt med golvvärme i en groventré.

Men ändå. I väntan på det skulle man faktiskt kunna gå och köpa en burk vanli jävla färg och måla över skiten. Har jag tänkt…

Nu är ju saker sällan så enkla i praktiken. I alla fall inte här. För den där blåa färgen som sitter där är av ett mycket märkligt slag, som egentligen inte flagnar utan kan rivas av ungefär som om det vore ballonggummi.

Efter mycket resonerande i färgaffären är kontentan att vi nog måste börja med någon sorts häftgrund. Inte bara slabba på färg, alltså.

Och innan dess måste man ju få rent skiten. Så häromkvällen, efter att vi tömt rummet på bänkar och kläddkrokar, jackor, regnkläder, termobyxor, mösskorgar, skor, stövlar och diverse bös, ställde jag mig och började skrubba väggarna från smuts och annat märkligt (”mikrobiell påväxt” bland annat). Såpa, hett vatten och en grön svamp.

Hade man inte sett hur det såg ut innan så hade man inte trott att jag fått bort nåt alls. Det ser fortfarande för jävligt ut. Fruktansvärt otacksamt jobb, alltså.

Det lär bli åtminstone en gång till innan man ens kan gå vidare till målartvätt.

Mormors palsternackslåda

Jag såg att Matälskaren gjorde djupdykningar efter palsternacksrecept, och kom att tänka på att jag aldrig lagt ut receptet på palsternackslåda i den här bloggen.

Det är min mormor som ligger bakom det här, men jag vet inte alls om jag gör den likadant som henne längre – jag tror för övrigt det är väldigt länge sedan hon gjorde den senast.

Ja, det ska vara riktig ketchup. Inte chilisås eller nåt annat ”fusk”. Jag är annars ingen stor ketchupkonsument; innan barnen kom var det här mitt största användningsområde för ketchup :-)

Palsternackslåda

Skala en rejäl drös palsternackor. Skär i bitar som är ca 7-8 cm långa och några cm tjocka. (Det brukar bli bra att halvera på längden och klyva i 2-4 bitar.) Koka tills de är mjuka (inte för mjuka). Häll av och låt svalna en kort stund (så att du kan hantera dem med händerna).

Tag ett paket bacon. Klipp av baconskivorna på mitten (så du får ca 10 cm långa bitar). Linda en baconbit runt varje palsternacksbit. Lägg tätt i gratängform. Ev överblivna palsternacksbitar läggs mellan de baconlindade.

Blanda grädde och ketchup (ca 3 dl grädde eller 2 dl grädde och 1 dl mjölk, ca 1 dl ketchup). Häll denna sås över palsternackorna.

Ställ in i ugnen. 225 grader, 25-30 minuter.

Serveras lämpligen på buffé tillsammans med diverse andra smårätter. (Till exempel mormors purjolökslåda.)

Makrill i löksillsrest

Påsken är slut. Och då står man där med en massa (trevliga) rester igen.

En av de mer besvärliga resterna efter sillfrossandet är det slörg som finns kvar i burkarna när sillen är slut. Åttaåringens löksill, till exempel. Han hade komponerat en egen löksill:

Löksill à la åttaåring

  • 1 hackad rödlök
  • 2 skivade gula lökar
  • ½ halvmåneskuren purjo

Lägg i ett krus.

Koka en lag av ½ dl ättika, 1 dl socker, 1½ dl vatten och häll varm över löken. Tillsätt en rågad tsk hel kryddpeppar och 1 tsk oregano. Låt kallna och tillsätt sedan 1-2 burkar matjessill (utan spadet). Låt stå.

Mycket trivsam löksill. Men som vanligt med den sortens inläggningar så är det i huvudsak själva sillen som äts. Och sedan står man där med en burk ättiksinlagd lök, som känns väldigt slösaktig att slänga…

Därför testade jag igår följande:

Makrill i löksillsrest

Tina ett paket (400 g) makrillfilé såpass att filéerna kan pillas isär. Lägg i en ugnsform. Lägg på lökresten från ovanstående löksill (inkl kryddpepparkorn), och häll på ättiksspadet så att det knappt täcker. Låt stå och marinera en halvtimme. Salta och häll på 1½ dl grädde. Ställ i ugn 230 grader 30 minuter. Servera med kokt potatis och kokta morötter.

Det blev mycket gott. Åttaåringen själv tyckte det var fantastiskt gott. (Treåringen vägrade smaka.

Uppdatering 2012-05-08: Receptet finns nu även publicerat på Rädda maten nu! Matrecept på rester.

Stirra tomt framför sig och inte gå och lägga sig

Jag hade saker jag skulle skriva.

Jag är för trött.

Så då sitter jag och stirrar framför mig på datorn, dumsurfar och väntar på att orket ska infinna sig. Det kommer det inte att göra. Jag borde gå och lägga mig. Varför är det så svårt?

Svar från Lego om förpackningar

Jag skickade min fundering om legoförpackningar till Lego, och nu har jag fått svar:

Tack för att du kontaktat LEGO® Direct.

Förpackning behövs för att leverera en hög kvalitet och komplett produkt varje gång du köper ett av våra produkter. Vi har gjort vår standard packning för att optimera den mot fördelningen setup. I genomsnitt har denna minskat vår låda storlek 7% sedan 2009 och minimerat mängden papper som används ombord. Dessutom är de flesta av våra detaljhandel förpackningar och alla våra broschyrer och instruktioner byggnad tillverkad av återvunnen pappersmassa.

Egentligen designar vi inte en separat storlek box för varje LEGO set, istället väljer vi den som passar bäst från vårt speciellt utformad sortiment och försöker alltid att visa vad som finns inuti.

Vi ser till att vi alltid innehåller den typ av bitar i uppsättningen, den typ av modeller kan du bygga, och vad minderårigt barn den är avsedd för.

Vi vet att vi har tur att ha så många lojala LEGO fans runt om i världen och vi är alltid glada att få kommentarer tillbaka – även när de är om våra misstag!

Tack igen för att komma i kontakt.

Med vänliga hälsningar,

På något vis – på flera vis – känns det inte så väldigt meningsfullt att gå vidare med…? (Jag kan tillägga att namnet på den som hade skrivit under klingade väldigt svenskt eller danskt.)