Tag Archives: ansvar

Att hushålla med resurserna är inte tillräckligt fint

Igår, när mina föräldrar var här, åt vi alltså kokt kyckling. Kycklingen ifråga hade älsklingen köpt vid något tillfälle till nedsatt pris för att det var ”kort datum” på den och sedan stoppat direkt i frysen. Nu blev det middag till sex personer på söndagen.

Ikväll gjorde jag soppa till oss fyra på buljongen som fanns kvar från kycklingkoket samt en rejäl omgång grönsaker. Så det var i någon mån grönsakssoppa – fast på kycklingbuljong. Så vegetariskt var det ju inte.

Det innebär alltså att båda måltiderna fick sin köttdel av sådant som annars skulle slängts. Resurshushållning. Bra för miljön. Tycker jag.

Men det får man inte tycka. För när jag säger det, händer det att jag får kommentarer av typen ”Hur kan du veta att köttet skulle slängts annars? Det kanske hade hunnit komma någon annan och köpt det om inte du hade gjort det. Kanske någon som behövde det bättre. Kanske någon som inte hade råd att köpa kött annat än om det var nedsatt pris. Och så länge du överhuvudtaget köper kött, även om det är till nedsatt pris, så gynnas du köttindustrin.” Och så vidare… Det innebär att numera, när jag står och tittar på kött med kort datum-nedsatt pris, så väger jag inte bara in vad jag själv har i frysen och om det är vettigt ur mitt hänseende att köpa det, utan också om det finns många paket kvar, och hur lång tid det är kvar till ”slängdags” – två dygn eller en halvtimme? Så att jag inte ska riskera att ta gamla fattiga tant Agdas möjlighet att köpa kött. För gör jag det så ska jag tydligen skämmas för att jag försöker göra en miljöinsats. Jag kunde ju nämligen alltid ha valt en ännu ”finare” miljöinsats. Att äta kött som  riskerar att slängas är inte tillräckligt fint – det är finare att låta köttet slängas och äta bönor istället.

I vanlig ordning är det dessutom jag, som faktiskt anstränger mig att göra något bra, som får veta att min insats inte var fin nog. Medan de som verkligen skulle behöva tänka till nog sällan får den sortens kommentarer…

Klimatriksdag

Klimatriksdag.

Visst låter det lite ödesmättat och tungt?

Och jag ska åka dit.

Fast egentligen är jag ganska skeptisk. Vi är många som jobbat med den här frågan på olika sätt i många år. Ändå har vi inte kommit längre. Ändå ökar utsläppen fortfarande, och vårt lands ledning fortsätter att prioritera jobb och tillväxt som om planeten inte hade några gränser.

Vad gör det då egentligen för skillnad med ett jippo till? Vad motiverar att jag åker dit, istället för att vara hemma och ta det lugnt och vila upp mig och samla ork för att fortsätta arbeta på de fronter som passar mig bäst?

Jag vet inte.

Ändå bestämde jag mig för att åka dit. Med nöd och näppe. Och jag tror att det är två saker som blev avgörande.

1. Jag har en kusin som tar studenten i Stockholm dagen innan. Rimligen bör jag åka dit. Och då skulle det kännas fånigt att åka hem samma dag som Klimatriksdagen börjar, rulla förbi med tåget i Norrköping och inte kliva av.

2. Det här är väl på något vis det närmsta jag kommer att gå till kungs.

Och på något vis så känner jag att jag ändå måste försöka. Att jag måste vara med och bidra och se om det här kan vara det som gör skillnad. Jag kan liksom inte riktigt leva med att inte försöka.

Människan har utkämpat många strider för bättre villkor och överlevnad i olika sammanhang. Många har tagit risker och stått på barrikader. Jag är en lite fegis i sammanhanget, de uppoffringar jag gör är småpotatis.

Så jag åker till Klimatriksdagen. Även om jag känner mig gammal och ringrostig och gammal när det kommer till sånt som att leva i en kappsäck och bo i masslogi. Den biten ordnar sig nog.

Varför ska jag ta hänsyn till ditt jobb?

Men jobben, då?

Vi står inför stora klimatförändringar. Och stora förändringar i övrigt också vad gäller miljö, resurstillgångar, och så vidare. Vi måste ställa om samhället. Göra om, göra rätt. Eftersom mycket varit felbyggt under lång tid.

Men då gastar en del ”Ja men jobben, då!?”

En del gastar det som ett allmänt mantra. Politiker, journalister, och så vidare – som har lärt sig att jobb, jobb, jobb är det viktiga, det man ska fråga om och ha som ifrågasättande, standardmässigt, i alla möjliga situationer.

Andra ropar förstås om det ur ett mer personligt hänseende: deras jobb är direkt eller indirekt beroende av olja, av fossilbränslen, av oljeslavsproduktion, och så vidare.

Och ja, visst, jag förstår att det är jobbigt att tänka tanken att riskera bli av med jobbet. Självklart.

Men det betyder inte att jag tänker släppa på kraven om hänsyn till miljö, klimat, framtid, kommande generationer och så vidare, för att du ska få behålla ditt jobb. Hur i hela fridens namn är du funtad om du tycker eller tror att jag borde det? Här riskerar vi att sabba Jorden som vi känner den för all framtid, men sorry, du ville kunna fortsätta på ditt jobb i tio år till, så då ska jag inte komma och säga nåt om att vi borde ändra nåt för miljöns skull. För att du har din grundtrygghet med ditt jobb och inte behöver ändra din livssituation är förstås viktigare än miljarder människor och miljontals andra arters framtid.

Och ja, det är lätt för mig att säga som jobbar med miljö. Visst, tyck du det. Men vet du vad? Det är inte jag som valt ditt jobb. Jag har valt mitt jobb. Och jag har valt jobb utifrån mina åsikter, mina värderingar, vad jag tycker är viktigt och rätt och kan stå för. Och jag har valt bort det jag inte kan stå för, det jag tycker är fel och så vidare. Och min väg har inte varit spikrak och enkel och någon räkmacka, men jag har ändå valt att fortsätta utifrån vad jag kan stå för.

Och visst, jag vet att inte alla har full möjlighet att välja (det har självklart inte jag inte heller – bara viss möjlighet), men viss valmöjlighet har vi alla. Och att skylla allt på omständigheter och någon annan, det tycker jag är fegt. Och för övrigt, om det nu är så att du tycker att det är någon annans fel att du hamnat där du är – jamen, var då glad om den jobbmöjligheten försvinner, så du inte längre är tvungen att ha det jobbet. Jaså, nähä, du vill jobba med det? Jamen skyll då för bövelen inte på omständigheterna. Och framför allt: sluta förvänta dig att jag ska tycka synd om dig och ta hänsyn till dig för att du valt ett ”dåligt” jobb. Det är ditt fel, inte mitt. Du får faktiskt ta konsekvenserna av dina val istället för att sopa över dem till någon annan och använda ”synd om”-argumentet.

Och du, det kommer andra jobb. Om vi ska ställa om samhället och klara oss utan olja, kol och naturgas, så kommer hemskt mycket mer arbete att behöva göras av människor. Ett samhälle utan olja kommer rimligen att skria efter arbetskraft.

Men ja, självklart är det jobbigt att ställa om. Och? Alternativet är jävligt mycket sämre.

Varför gör du så lite om du VET, statsministern?

Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.

Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen? Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar att den uppgivenheten i stor utsträckning kvarstår. Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver.

Ovanstående kan man läsa i en debattartikel i Sydsvenskan idag, angående Framtidskommissionens slutrapport, som nu publiceras. Debattartikeln är skriven av Pekka Mellergård som suttit med i kommissionen och som liksom flera av de andra deltagande är besviken.

Av citatet ovan kan man konstatera att det i alla fall inte är så att statsminister Fredrik Reinfeldt inte fattat allvaret. Han vet.

Intressant nog skiter han ändå i att agera.

Han, som sitter på den högsta politiska positionen i landet. Han, som verkligen har ett gigantiskt handlingsutrymme. Som har möjlighet att driva på, trycka på, föra upp frågan, i alla möjliga sammanhang. Som skulle kunna prata allvar med sina ministrar – och förmodligen även ställa ultimatum och byta ut, om han verkligen ville. Han, som förmodligen skulle ha landets främsta experter ståendes på rad för att komma in och förklara vad fan som måste göras så fort han ber dem (och många av dem har förmodligen försökt).

Men det gör han inte.

Det är extremt sällsynt att Reinfeldt pratar klimat. Och gör han det så är det ingen substans i det.

För övrigt så moderaterna fortfarande inte ens bemödat sig med att svara på Föräldravrålets klimatenkät. Och Reinfeldt har inte svarat på Föräldravrålets utmaning.

Så… Reinfeldt har fattat allvaret, men han sitter där och agerar bromskloss. Alltså får vi anta att han av någon anledning helt enkelt inte vill rädda klimatet? Eller?

Det sägs från alla möjliga håll, bland annat politiskt, att klimatet är vår tids största utmaning. Och nej, just det har jag nog inte hört Reinfeldt säga. Men ändå, om han nu insett allvaret, men tydligen inte tänker agera själv, hur kan han då välja att sitta kvar? Borde inte det självklara vara att lämna över till någon som verkar vilja göra något åt det här?

Reinfeldt, det är dags att börja omställningen – dags för lite radikala beslut!

Din personliga frihet som ingenting får inskränka för den är viktigare än andras liv

Du tjatar om din personliga frihet. Om din rätt att själv få bestämma över ditt liv och göra som du vill, och här ska inga jävla miljöfascister komma och bestämma hur du får leva ditt liv. Du vill inte ha inskränkningar i vad du får göra. Du vill få bestämma själv vad du ska äta, vad du ska köpa, vart du ska resa och hur, oavsett vad det har för påverkan på annat och andra. Du anser att det är din personliga frihet att göra vad fan du vill. Och alla försök att inskränka din frihet – oavsett skatter, lagar, eller ”bara” information om vad dina val ger för negativa effekter, inkränktar på den frihet du är given som (priviligierad vit) människa.

Men du. Vi lever i ett samhälle. Ett gemensamt samhälle. Och själva grunden för ett samhälle är att vi inskränker folks frihet och skapar skyldigheter.

Till exempel har de allra flesta samhället sedan tusentals år förbjudit dig att döda andra människor.

Så nä, du får inte göra som du vill. Men det fick du inte innan heller. Vi människor sätter upp regler tillsammans, för hur det fungerar att leva tillsammans, givet förutsättningarna i var tid.

I vissa samhällen och i vissa tider har man gillat att förknippa de här reglerna, eller inskränkningarna, med någon sorts gud som sagt något – man har skyllt på religionen. Fast oftast kommer även dessa regler från början från vad som behövts för att samhället och samlevandet människor emellan ska funka. Regler som kommer från så kallade religiösa sammanhang har dock en tendens att leva kvar långt efter att de slutat vara motiverade. Och eftersom det med tiden lagras på fler regler, så är inskränkningarna i den personliga friheten ofta större för dem som tror på en gud. En gud tycks ha rätt att inskränka folks frihet nästan hur långt som helst.

Men vi som vill inskränka din frihet för att planetens resurser är begränsade, för att människans påverkan riskerar att sabba möjligheterna för kommande generationer, vi har ingen religion att skylla på. Vi baserar våra krav på vetenskap. Och då tycker du inte det är okej att vi inskränker din personliga frihet.

Men du då! DU inkräktar på min frihet, på mina barns och eventuella barnbarns frihet. Du inskränker kommande generationers möjlighet att leva ett vettigt liv.

Men ja, visst vill jag värna din personliga frihet. Det är viktigt att du själv får välja hur du vill minska din negativa påverkan. Det står dig fritt. Så länge du håller dig inom din beskärda del och inte inkräktar på andras rätt till samma frihet. Så länge du inte förbrukar mer än din andel av det livsutrymme som finns att tillgå. Inte släpper ut mer än din beskräda del klimatpåverkande gaser.

Jag har ett moraliskt ansvar att leva mitt liv på ett sätt som inte inkräktar på andra människors rätt att leva.

Och detsamma gäller dig.

 

Varför är det jag som ska godkänna din flygresa?

Då och då är det någon som berättar att de ska resa på semester. En vecka till solen.

Och folk vet ju oftast vad jag tycker. Så i nästa andetag sägs det, nästan som en bikt till mig: ”Ja, jag vet att vet är dåligt för miljön. Men vi flyger mindre än många andra. Det blir bara typ en gång om året.”

Och så är det jag som liksom förväntas skyla över. Säga att det är okej. Komma med någon sorts syndernas förlåtelse. Inte gnälla och klaga utan säga att ja men just ni, ni har god skäl, ni får lov, er är det synd om, Så det är okej att ni förstör mina barns framtid.

Alla tycker de har goda skäl. Alla tycker att de inte är värst. Alla vill ha syndernas förlåtelse. Alla förväntar sig att jag ska förlåta dem.

Jag skäller inte på någon. Jag orkar inte vara en hemska onda. Så jag låter det glida förbi. Mumlar nåt urskuldande.

Det innebär att ni lägger över skulden på mig. Det är jag som på något vis ger er alibi. Jag som godkänner. Jag som ger er syndernas förlåtelse.

Jag som sitter med en klump i magen. För på något vis blir det mitt fel för att jag inte röt till.

Det är jag som måste minska mina utslääpp ännu mer för er skull. Men det går inte att minska mina utsläpp så mycket som skulle behövas för alla era flygresor.

Så det ni förhandlar bort när ni biktar er hos mig är mina barns framtid.

Jag antar att era skäl att få lite sol och värme överväger mina barns behov av mat, vatten och kläder när de blivit så gamla som er?

Vadå, vi ska väl inte skylla ifrån oss och lasta över allt på politikerna – vi måste väl ta personligt ansvar?

Ja, självklart ska vi ta personligt ansvar.

Grejen är att det är alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Det kommer liksom inte att räcka. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. För att få fler att ta eget ansvar behöver vi vända den inställningen, så att det ses som eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart igen.

Och för det behövs en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – där behövs politikerna.

Men för att vi ska kunna övertyga politikerna om detta så behöver vi vara många. Och jag tror att det finns många människor som egentligen tycker det här är viktiga saker men som samtidigt är fullt medvetna om att de egentligen själva gör många saker som inte är bra för klimatet. Och därför tror jag många av dem snabbt tittar åt ett annat håll, börjar prata om annat och så vidare, när klimatet kommer på tal. En del av dem tror jag man kanske kan nå med den här bloggtexten.

För ja, det är viktigt att få med även de som inte redan gör allt de skulle kunna.

Plaståtervinningen – varför har vi inte kommit längre?

I början av 1990-talet var jag gnällig och besvärlig och tjatade på återvinningscentralen i min hemkommun om att de skulle ta emot plastmjölkdunkarna från Åsens mjölk. Det var svårt att få igenom.

Sedan ”lossnade” det, i och med producentansvaret för förpackningar: alla producenter av förpackningar blev ansvariga för att deras förpackningar skulle gå kunna återvinnas – vilket ju löstes genom avgifter och så vidare, men i alla fall, plastförpackningar och andra förpackningar kunde lämnas till återvinningen.

Men bara förpackningar. Ingen annan plast.

Och längre än så har vi fortfarande inte kommit. Det finns fortfarande ingen återvinning av all annan plast – gamla leksaker, trädgårdsmöbler, och så vidare – bortsett från enstaka försöksprojekt, oftast genomförda av större företag eller ideella organisationer. Det som står till buds är att lämna det till restavfall, vilket ju i praktiken innebär förbränning.

Det känns som en idiotisk hantering av ett material som tillverkas av olja, det vill säga en begränsad resurs som så sakta börjar sina.

Ja, det finns komplicerade omständigheter med plast. En del plast är väldigt giftig. En del plastsorter funkar inte så bra att återvinna. Fast de problemen finns ju även med förpackningsplast. Och om det är för problematiskt att hantera vissa sorters plast, så är väl det vettiga att förbjuda de plastfraktionerna?

En gång i tiden var det ju ändå ganska progressivt med förpackningsansvaret. Men jag förväntade mig att det var det första steget – att fortsättningen, för övrig plast, skulle komma, ganska snart till och med. Visst, det har kommit producentansvar för mer än förpackningarna. Men plast i största allmänhet är det fortfarande ingen som har eller tar ansvar för.

Jag tycker det är hög tid. Nu.

Finns för utlåning: den där Luther

Vabbar med fyraåring. Och själv fryser jag och har ont i kroppen och är helt klart på väg att bli sjuk.

Jag orkar inte mycket. Vi glor på film och jag sitter med datorn i famnen och slösurfar.

Idag har jag verkligen ingen nytta av den där Luthern på min axel. Men han sitter där ändå och tycker att jag borde göra nåt vettigt, hitta på nåt roligt med fyraåringen, eller i alla fall plocka ur diskmaskinen.

Så: en styck Luther lånas härmed ut till den som behöver honom.

Efter vad jag vet finns det många som skulle behöva en sådan. Till exempel Anders Borg. (Mer om hr Borgs bristande miljöansvar: svarta listan.)

Att vänja barnen vid att tänka ”miljö” är inte konstigare än att hela familjen åker folkrace

Jag läser Marias inlägg ”Härda ungarna?” och tänker på alla kommentarer som kommer i olika sammanhang om att man inte ska oroa barnen, inte tynga dem med miljöproblemen, ta det senare och inte nu.

Själv tycker jag att rakhet och ärlighet är det enda som är vettigt gentemot barnen.

Det betyder inte att jag skrämmer upp dem med djupgående analyser av IPCC:s rapporter eller långa redogörelser av hur det kan komma att bli när de blivit vuxna. Lika lite som ärlighet betyder att man kliver fram till någon om är tjock på gatan och talar om att hen är tjock.

Ärlighet är att prata med barnen om det som är relevant för livet omkring en. Att förklara varför man väljer bort vissa sorters mat. Att förklara att det finns problem i världen som beror på att en del människor inte bryr sig tillräckligt mycket om hur det de gör påverkar resten av världen. (Nej, du behöver inte oroa dig, jag låter inte lika krånglig när jag pratar med barnen.)

Det finns orättvisor, krig, miljöförstöring och andra problem i världen. Det finns inget sätt att vara en ansvarstagande förälder utan att prata om detta med barnen. Hur man gör det, när man gör det och så vidare beror på hur man själv fungerar, hur barnet fungerar och när tillfällena dyker upp: när de hört nåt på radio, läst nåt i tidningen eller någon har sagt något. Eller de bara själva börjat fundera på nåt. Lämpliga tillfällen dyker upp och man får använda dem. Dyker de inte upp får man uppfinna dem. Men man måste prata om dem. Att sopa dem under mattan och låtsas att de inte finns är att inte ta sitt ansvar som förälder, för som förälder måste man förklara och förbereda barnen på ”världen utanför”.

Men det behöver inte vara stort och dramatiskt. Man behöver inte göra en stor sak av det. Man kan förklara på sätt som inte ger katastroftankar eller ens stor oro – man kan förklara på sätt som mer ger ett allmänt konstaterande av sakernas natur. (Trots att jag pratar med mina barn om den här sortens saker, så är det inte sånt som dyker upp som de är oroliga för – de oroar sig för mer närliggande saker, som att katterna ska dö.)

Det är inte konstigare att prata om världen som något som förändras med tiden än att prata om världen som något statiskt oföränderligt.

Det är inte konstigare för ett barn att ha en tillvaro där miljöaspekter är en väsentlig del av tillvaron än att leva i en familj där mycket kretsar kring folkrace, simning eller teater.

Och det är, tycker jag, en självklarhet att barnen är med i de diskussioner som förs, om världen och politik och annat – på sin nivå. Det är inte vettigt att stänga av barnen från allting av vikt som vi vuxna pratar om. Det är inte vettigt att stänga av barnen från det vi vuxna bryr oss om och tänker på. – Hur ska de för övrigt i så fall känna att de ska kunna berätta för oss om det de tänker på?

Och de behöver också se att vi försöker leva som vi lär (och att vi också misslyckas ibland). Och att mina barn försöker tänka miljö, utifrån sina nivåer, är inte konstigare än att de anammar kläd- eller musikstil från föräldrarna (och det kan mycket väl komma revolt en vacker dag också). Att skicka med sina barn värderingar är självklart och oundvikligt.

Dessutom är det lättare att lära sig att göra rätt från början än att lära om när man blivit vuxen. (Och gud så irriterande att behöva lära om det som någon lärt en fel om någon gjort det ”av välvilja”!) Att knuffa barnen i rätt riktning redan från början, genom de val och möjligheter som står till buds hemma, är väl också att betrakta som en form av ”nudging”.

Därför har jag tänkt skaffa hem en kokbok med klimatvettiga matrecept. För jag tänker att om det är en av de kokböcker som står till buds här hemma att hämta recept och inspiration ifrån, så är det en hjälp för nioåringen att hitta bra idéer och ett sätt för detta att bara vara en helt vanlig och normal del av hans vardag. (Ja, han läser kokböcker och letar recept och vill välja vad vi ska laga.) Helt enkelt ”inget konstigt alls”.

 

Tidigare ikväll sa för övrigt fyraåringen: ”När jag blir nio år ska jag också samla pantflaskor!”