När och hur det började (om miljöengagemang)

Jag ”upptäckte” miljöfrågor på högstadiet. I åttan, har jag för mig – men det är jag inte helt säker på; det kan ha varit redan i sjuan. Jag började högstadiet 1988, så det är ju inte otänkbart att mina första tankar i ämnet kom då. Men som jag minns det var det i åttan som vi lärde oss om alla de stora miljöproblemen. Försurning. Övergödning. Ozonskiktet. Växthuseffekten. Grundläggande naturvetenskaplig genomgång av hur saker hängde samman, av biologiläraren. Jag minns det som förklarande OH-bilder ritade med de klassiska färgerna rött, grönt, blått och svart :-) Vi fick till och med göra den klassiska rymdövningen (”Tänk er att ni ska färdas med ett rymdskepp i flera tusen år!”) – fast den tog jag nog inte riktigt till mig den fulla poängen av just då :-)

Där och då grundlades i alla fall mitt intresse. Sedan dess har det varit självklart att bry sig om miljön. Att försöka göra det som är minst skadligt för miljön. Sedan någon gång i den vevan har det varit självklart för mig att leta miljömärkta produkter.

I början av 1990-talet upprördes jag över att stadens återvinningscentral inte tog emot plast. Den godaste, populäraste mjölken såldes i plastdunkar, men förpackningarna gick inte att lämna till återvinning.

Ibland känns det som att vi inte kommit mycket längre än så. Som att vi fortfarande står och stampar med att få folk att begripa det här med återvinning.

Och när ”resten av världen” (eller, media och allmänhet i Sverige i alla fall) ”upptäckte” klimatförändringsproblematiken nångång runt 2006-2007 (eller när var det?) så fattade jag inget: Ja, det där är jätteviktigt, men snälla nån, det KAN inte vara nytt för er? Ni måste ju också ha lärt er det i skolan? Och läst och hört om det på annat håll? Eller var har ni gömt er i alla år innan?

Samtidigt känns det ibland märkligt åt andra hållet när jag läser om personer som ”väckts” i sitt miljöengagemang för sisådär fem-sex eller kanske tio år sedan. För de verkar ha hunnit så mycket längre, tagit det fler nivåer, på den korta tiden. Är det kanske jag som står och stampar och inte kommer någon vart? Jag som inte tar det tillräckligt allvarligt?

Fast jag vet ju att det är som med så mycket annat. Det går i vågor.

För övrigt så fick jag höra ofta då i min ungdom typ att det går över. När jag ifrågasatte de vuxna, deras levnadsvanor och val, ur miljöhänseende, så fick jag höra att jaja, så tycker du nu när du är ung, men du kommer att tänka annorlunda när du blir vuxen. Då blir du bekväm, och då får du andra prioriteringar och inser att det där inte är allt. ”Det går över.”

Det gjorde det inte. Det har som sagt var gått i vågor. Perioder när jag inte orkat på grund av studier, eller hur jag mått, eller för att jag haft riktigt små barn. Men när man kommer tillbaka upp ur det där så finns miljöengagemanget kvar.

Och insikten har fördjupats hos mig. Det har liksom sjunkit in, på en annan nivå, att det inte bara handlar om miljömärkningar eller val mellan alternativ 1 och 2, utan att det handlar om grundläggande förutsättningar, både vad gäller fysikaliska system för jorden och principer för hur vi lever. Svårt att uttrycka kortfattat i ord, men stort. Den insikten hade jag inte för tjugo år sedan.

Därför ser mitt miljöengagemang trots allt annorlunda ut nu än då. Det handlar inte bara om att köpa miljömärkt utan att se till att inte behöva köpa mer än nödvändigt.

5 responses to “När och hur det började (om miljöengagemang)

  1. Ha ha ha, jag minns också när fick höra om ungdomens tid, förändra världen, bli vuxen och anpassa sig till att tro att saker är oföränderliga.

    Har tänkt dina tankar. Grundskolan jag gick i stöptes till en miljöskola där vi skulle vara extra mycket i naturen – det formade mig till vilja förbättra vår ”relation” till naturen. Har dock inte hittat min plats för att göra detta i arbetslivet än. Men det kommer! :D

    Vädrar tankar i bloggen fram tills dess :)

  2. Jag tror att det var redan i sjuan som ditt intresse vaknade. Det var inte bara plast som de inte ville ta emot, utan också plåtburkar som vi hade massor av efter all kattmat. Vi stod och argumenterade både du och jag, till en på den tiden riktigt sur dam på återvinningsgården, för att de skulle ta emot dessa produkter till återvinning. Damen ifråga blev så småningom väldigt trevlig och hjälpsam och har sedan dess varit väldigt behjälplig på nuvarande återvinningsgård.
    Jag kommer också ihåg dessa personer som menade på att det går över med åren. Somliga utav dessa personer har fortfarande inte lärt sig. Fick höra på min förra arbetsplats, som dåvarande miljöombud när jag skulle införa källsortering, – att jag har aldrig källsorterat hemma tills dags datum och jag tänker inte göra det nu heller – men tänka sig det lyckades faktiskt efter införandet av ordentliga kärl, som ingen kunde gå förbi utan att notera att de fanns. Detta är endast en droppe i havet – men alla droppar små blir till en hel sjö!!!! Vi blev faktiskt miljöcertifierade slutligen.

  3. Pingback: Sanne skriver » Ångest, oro och kontroll

  4. Pingback: Sanne skriver » Plaståtervinningen – varför har vi inte kommit längre?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *