Tag Archives: ansvar

Varför listar inte föräldravrålet konkreta saker var och en kan göra?

För det är inte syftet med det här uppropet. Det finns hur många ställen (webbsidor, broschyrer och andra informationskanaler) som helst som förmedlar detta, både som listor och på andra sätt. Många med engagemang för miljön gör redan många av dessa sakerna. Andra gör dem inte – fö att det av olika skäl är för svårt rent praktiskt, där de bor eller på annat vis. Och en del känner att det inte tjänar något till att försöka med småsaker när andra (inklusive många politiker) skiter i det.

Men som sagt var, listorna över vad var och en kan och bör göra finns på andra ställen. Syftet med Föräldravrålet är inte att informera allmänheten om vad allmänheten kan göra, utan att informera politiker och liknande om att många vill att de ska prioritera annorlunda, och därmed är också ett steg att få så många som möjligt av ”allmänheten” som sympatiserar med detta, att hitta Föräldravrålet och skriva på.

Därför fokuserar listan under 10 saker du kan göra på hur man kan hjälpa till att sprida uppropet

Självklart ska inte politikerna göra allt – men vi behöver dem också

Varför ska vi lasta över det här på politikerna? Vi måste ta vårt eget ansvar och göra rätt i våra egna liv – äta mindre kött, sluta köra bil och resa till Thailand.

Det är en typ av diskussioner som uppstår kopplat till Föräldravrålet.

Och ja, självklart måste vi göra vad vi kan själva också. Min gissning är att allas om varit med och startat Föräldravrålet gör det. Jag gör det i alla fall, utan att bli extrem.

Men vi kan inte åstadkomma all förändring själva. Grundläggande strukturer och förutsättningar, som har stor påverkan på klimatet, styrs av politik, av demokratiska beslut. Och där behövs en långsiktighet som vi inte kan åstadkomma som enskilda konsumenter. Dessutom påverkar dessa strukturer hur lätt eller svårt det är att göra ”rätt” själv, och därmed hur många som faktiskt gör det.

Men det är ju samtidigt intressant att stöta på detta argument – för det är betydligt vanligare att folk säger motsatsen: Det där kan inte vi lösa, det måste politikerna göra.

Sanningen är ju förstås att båda delarna är nödvändiga.

Om politikerna ska kunna ta ansvar så måste vi välja politiker som är intresserade av att ta det ansvaret

”Men alltså, det kan ju inte vara meningen att vanligt folk ska behöva åstadkomma förändringen! Det är ju politikerna som måste ta de viktiga besluten och visa mod!”

Nej det är inte ett exakt citat. Men uttalanden av det slaget är väldigt vanliga.

Det är så jävla lätt att skylla ifrån sig. Hävda att ansvaret är någon annans.

Politikerna sitter där på mandat från oss. Det är vi som röstat fram dem. Om de politiker som sitter i beslutsposition inte fattar de beslut som behövs, så beror det på två saker:

  1. De politiker som blivit valda tycker inte frågorna är tillräckligt viktiga. De tyckte de förmodligen i så fall inte innan de blev valda heller. Att vi har ointresserade politiker beror i så fall alltså på att de som röstade valde politiker som inte tycker det här är viktigt.
  2. Politikerna vågar inte ta de beslut som behövs för att de är rädda att inte bli omvalda. Detta beror i så fall på att de uppfattar att den rådande opinionen inte tycker att frågan är tillräckligt viktig nu och framöver.

Du som säger att det är politikerna, världens ledare, och så vidare som bör ta ansvar, ta de viktiga besluten, visa mod, och så vidare, hur röstade du sist? Röstade du på politiker som stod för radikala, modiga beslut inom klimatområdet (eller miljöområdet i övrigt), ledare med insikt i problemen som lovade att ta ansvar? Och visar du politikerna i nuläget att det här är viktigt, att du har krav och förväntningar på att de tar itu med det här, och att det kommer att avgöra var du lägger din röst vid nästa val?

Om du inte gjorde det, så har du ju tydligt markerat att du INTE tycker att det är politikerna som ska lösa det, utan någon annan. Det vill säga alla, vi, var och än.

Så varsågod och sätt igång, och dra ditt strå till stacken.

Och om du verkligen vill ha en radikalare klimatpolitik, så kan ju ett första steg vara att skriva på uppropet Radikalisera klimatpolitiken nu!

Samvete, social acceptans och kontroll och det här med att flyga

Jag klagar ibland över mitt överaktiva samvete. Men idag känner jag faktiskt glädje över det. För i huvudsak gör det ju fakiskt det det ska: det kollar av mig. Gör jag rätt – eller gör jag något jag inte borde? Tar jag ansvar? Kan jag stå för de här valen i det långa loppet? Det är jag glad för, det är faktiskt väldigt värdefullt.

Jag hamnade i en diskussion kring det här med att flyga. Upprinnelsen var Karins inlägg. Och jag känner igen mig. Jag irriterar mig på att folk överlag tar flygresor så lättvindigt. Även bland folk om garanterat vet att det är dåligt för miljön att flyga så flygs det en hel massa. Och jag sitter där vid fikabord och i andra sammanhang och hör semesterdiskussionerna. Men för det allra mesta säger jag inget. För så gör man ju inte. Det blir dålig stämning, och det är jag som är boven. Så jag håller käft. Och samtidigt fortsätter flygandet att öka.

Den där diskussionen fick mig att inse något: en väldigt viktig faktor i att folk flyger, trots att de vet om att det är dåligt för miljön, är den sociala acceptansen. Det är socialt accepterat att flyga hit och dit. Ingen ifrågasätter, åtminstone inte öppet.

För även om vi utgår från att ”alla” (eller, förmodligen de allra flesta) vet att det är dåligt att flyga, så krävs det att något eller någon hindrar dem. Och om vi bortser från ”samvetssjälar”, såna som jag alltså, som avstår från att flyga av någon sorts inneboende övertygelse, så får vi utgå från någon sorts bakvänd variant på de klassiska styrmedlen om vi ska titta på vad som skulle kunna hindra dem:

  1. Lagar och styrmedel. Vore det förbjudet skulle de allra flesta nog låta bli att flyga. Likaså om det fanns någon sorts ransonering som innebar att var och en fick flyga låt säga vart femte år eller att var och en fick släppa ut en viss mängd koldioxidekvivalenter per år. Att flyga fast man inte får är liksom inget gemene man har möjlighet att lösa, så laglydigheten skulle förmodligen bli ganska stor, jämfört med till exempel hastighetsbegränsningar vad gäller bil. – Men det kommer förstås inte att införas vare sig flygförbud eller ransonering inom överskådlig framtid.
  2. Ekonomiska styrmedel. Om det vore fruktansvärt dyrt att flyga (oavsett hur man ”ordnar” det, alltså antingen genom skatter eller genom att till exempel bränslet är så sällsynt att faktiskt ytterst få har råd att betala priset för en flygresa) så skulle nog också de allra flesta avstå från att flyga. Har man inte råd så har man inte mycket val, och även om man kan skrapa ihop pengarna så prioriterar man kanske annorlunda om det är hutlöst dyrt. – Men det ser ju inte precis ut som att det kommer att bli hutlöst dyrt att flyga inom den närmsta framtiden.
  3. Den sociala kontrollen som styrmedel. Om något generellt inte anses okej av omgivningen att göra, så gör de flesta inte det. Även om det är saker som är enkla, billiga, lockande. Den sociala påverkan och kontrollen kan vara ett mycket effektivt styrmedel. Ibland kallas det moral; ibland införlivas en del av det på olika sätt i religiösa system. Oavsett vilket, social kontroll är effektiv. (Och det har givetvis för- och nackdelar. På det hela taget tycker jag förstås att det är bra att vi inte har kvar den sociala kontroll som fanns en gång i tiden…)

Men den sociala kontrollen har krympt. Den allmänna inställningen är sköt dig själv och skit i andra – även när ditt skötande av dig själv ger skit för andra. Man ska helt enkelt inte lägga sig i vad andra gör. (Eller, det är märkligt det där, för på många områden anses det ju helt okej att lägga sig i. Som när det kommer till föräldraskap och barnuppfostran. Men inte när det gäller miljö…?)

Och varje gång som vi sitter där vid fikabordet och inte säger något så bidrar vi till den sociala acceptansen. Vi är med och bidrar till att det blir lite mer okej att flyga, trots att alla vet att det egentligen inte är okej. Ungefär på samma sätt som alla som inte opponerar sig mot mot rasism eller mobbing också lite lite grann är med och bidrar till att rasismen och mobbingen kan fortsätta.

Nej, man är inte skyldig för att man håller tyst. Men att våga och orka ifrågasätta är faktiskt en väldigt viktig sak för att kunna motverka en trend där det blir alltmer accepterat att göra det alla vet att man borde låta bli.

Dessutom: att påminna och påpeka är nödvändigt för att motverka att folk ”försvinner” in i sin egen lilla bubbla, där de inte behöver bry sig om det de inte vill höra.

Fan bara att det ska vara så jävla jobbigt. För nej, självklart är det inte kul att vara den gnälliga sura käringen som skapar dålig stämning. Det blir man ju bara ledsen av :-(

Att använda mitt handlingsutrymme…

Du har stort handlingsutrymme. Använd det handlingsutrymme du har!

De kloka orden hörde jag för några dagar sedan, angående att komma någonvart med miljöarbete och omställning. Och någon annan sa

Vi måste våga vara modiga!

Ack så klokt.

Och ack så svårt… :-(

För det är så stor skillnad på teoretiskt och praktiskt handlingsutrymme.

I teorin är det självklart att ta varje tillfälle i akt att berätta och förklara för folk i sin omgivning om miljögifterna i deras barns leksaker, om konsekvenserna av tillverkningen av deras elektronik, om att vi egentligen lever av nästa års utsäde och behöver flera jordklot till.

I praktiken måste man gå väldigt försiktigt fram. Väga ord på guldvåg. Säga saker apropå, flika in. Aldrig vara för rak på sak. Aldrig riskera att någon känner sig kritiserad personligen. För så FÅR man inte göra. Det är bara inom den ”riktiga” politiken det är okej.

Och OM man uttrycker till någon annan vuxen människa vad man tycker, alltså inte bakom ryggen på någon utan direkt till någon som kan känna sig berörd, då försöker man tydligen uppfostra vuxna människor?! Herregud, HUR ska vi nånsin kunna komma någon vart om det är fel att framföra att man tycker något är fel?

Och ja, jag vet. Jag kan leva med att en del människor tycker jag är konstig, knäpp, gör som man inte ska, och så vidare. Men: om de jag försöker nå fram till tycker jag är för konstig eller besvärlig, och att jag dessutom säger saker de inte vill höra eller kritiserar dem (oavsett hur milt och inlindat det är), så kommer de att avfärda mig och sluta lyssna. Upp med alla taggarna till försvar liksom.

Vad har jag vunnit då?

Så det är en balansgång. Ett letande efter luckor där jag på ett smidigt sätt kan säga något utan att göra det på fel sätt…

Samtidigt gör det ju att jag i någon mån ständigt håller tillbaka. Känner att jag inte berättar det jag vill och borde berätta.

Varför är det förresten fulare att försöka ”uppfostra” någon som är vuxen? Eller tvärtom, skulle det vara bättre för att man gör det mot ett barn? Om det är bra eller dåligt måste ju bero på hur man gör det och varför (med vilket syfte)?

De enda jag ”får” lov att vara helt rak mot är väl familjen. Sina egna barn får man lov att ”uppfostra” – och viktigare: förklara sina val och värderingar för. För mina barn kan jag tala om att så här resonerar jag, och det här vet jag faktamässigt, och därför är det det här som gäller hos oss, eller därför gör jag så här. Och sedan får de bli hur sura och arga son helst (herregud, de blir de ju ändå om de är på det humöret, och det hör ju till att vara arg på mamma ibland).

Men andra ska man alltid vara mild mot. Ja, det curlas med barn åt alla håll och kanter. Men det curlas också med medmänniskor…

Idag har Emporia invigts

För er som inte vet vad Emporia är: det är ett stort nybyggt köpcentrum som ligger i Hyllie utanför Malmö.

Ett köpcentrum till. Precis vad Malmö och Skåne behöver – NOT. Nej, det finns redan för många.

Dessutom är Emporia helt öppet inriktade på saker vi inte behöver. De försöker alltså inte ens inbilla oss att det är saker vi behöver, de ska bara sälja oss onödigheter.

HALLÅ-Å? Vi behöver inte fler onödiga saker! Vi behöver MINSKA konsumtionen. Köpa färre saker. Köpa bara det vi behöver.

Inte konsumera bara för nöjes skull.

Nina Björk skriver i Sydsvenskan idag det jag (och åtminstone en hel del andra) tänker. Jag plockar ett citat men rekommenderar läsning av hela texten:

Men Emporia säger också: valfriheten gäller även för den som vill välja bort. ”Alla är lika välkomna. Även de som hellre väljer bort.” Okej. Då säger jag: jag vill välja bort. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi blundar. Blundar för att vi producerar, konsumerar och reser på ett sätt som hotar jordens överlevnad; blundar för de ständigt stigande utsläppen av växthusgaser, för stigande temperaturer och smältande isar. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi bara gasar vidare som om vi ingenting visste om koldioxidutsläpp, fossila bränslen och ändliga resurser.

__________

Ibland undrar jag om väldigt många människor verkligen vill att världen ska typ gå under. På stationen på väg hem ser jag återigen stora reklampelare för någon hudkräm som ska få huden att se yngre ut och ”bli” yngre. Vi har stora miljöproblem, det behövs resurser (tid, pengar, engagemang) – men folk använder pengarna och jordens begränsade resurser på hudkräm som ska få dem att se yngre ut?!

Att tro på miljöproblemen – en religion?

– Ni brinner verkligen för det här. Och ni tror verkligen på att miljöproblemen finns!

Det är en kollega som uttalar sig. En kollega inom ett helt annat ämneområde. Och han är uppriktigt förvånad. Fascinerad. Inte anklagande eller ifrågasättande, bara djupt fascinerad.

Öh, ja?

– Det är nästan som en religion, säger han sedan.

Tja… Jag kommer inte på något bra att säga. Jag förstår hur han menar, men håller inte med.

Det är först efteråt jag lyckas fånga upp orden för vad det är jag tänker:

Det är inte vårt miljöengagemang som är en religion. Om något är en religion så är det konsumismen :-)

Det vårt miljöengagemang dock har gemensamt med religioner är att miljöengagemanget är en form av moralgrund. Vi grundar våra tankar och våra resonemang i vad vi anser vara rätt och fel, i moral och värderingar, och enligt dessa så har människan ansvar för konsekvenserna av sina handlingar, och vårt sätt att leva idag är inte hållbart och strider därför mot denna grund. – Men det gör det inte till en religion. En religion förutsätter en tro på någon sorts högre väsen eller makt eller kraft.

Visst är det lite märkligt att alla som lever utifrån någon sorts djupt grundad moral antas vara religiösa? Det tycker i alla fall jag. Nog för att många religioner har införlivat moral, och ibland motiverar moral med att det är något gud har sagt, men det handlar ju trots allt oftast om moral folk levt efter i området sedan länge – att ”skylla” på gud är bara ett sätt att tvinga folk att efterleva något ;-)

I Sydsvenskan kan vi för övrigt läsa idag, apropå valet i USA (bild 5):

Marc Daniels, 38 år, psykologi- och samhällsvetenskapsstudent, Philadelphia: – När jag var yngre tyckte jag att det var viktigt att presidenten var kristen. Men jag har mognat, andligen. Idag är min åsikt att det inte spelar någon roll vad presidenten har för tro, bara han tror på något. Att rösta på en ateist, som inte har någon tro alls, skulle vara otänkbart för mig. En person med så stor makt som presidenten behöver känna att han blir dömd av en högre makt, på något sätt.

(Min fetning.)

Och jag tänker att det verkar ju inte funka alls. Att om det verkligen var så att USA:s presidenter verkligen trodde att någon skulle döma dem för de dåliga saker de gör, så skulle de aldrig agera på det sätt som de allra flesta amerikanska presidenter gör. Tvärtom känns det som att de kanske använder det som en ursäkt: att den där guden däruppe ändå är den som är ytterst ansvarig, och att presidenten därmed kan göra ”som han vill”, för det är ändå någon annans fel, högre upp. Jag tror tvärtom det innebär ett större ansvarstagande att inse att man själv är ytterst ansvarig för allt man gör, att det inte finns någon gud ovanför.

Om alla som tar vettiga beslut slutar och bara de hjärtlösa blir kvar

Det är mycket om Migrationsverket för tillfället. Migrationsverket har tagit en del tveksamma beslut – ja, i alla fall tveksamma utifrån vett och sunt förnuft och allt sånt. Huruvida de stämmer med lagstiftning och rättspraxis och sånt kan jag inte uttala mig om, för dels kan jag för lite om vad reglerna faktiskt säger, och dels har jag inte satt mig in i ärendena på den detaljnivån.

Från många håll sägs det saker i stil med ”hur kan handläggarna ta den sortens beslut? De borde protestera, låta bli att ta beslut, besluta något annat”.

Tja. Om vi nu antar att det faktiskt ÄR så här reglerna ser ut. (Nu vet jag ju inte hur det är i de här specifika fallen.) Då ”kan”, eller får, de faktiskt inte besluta annorlunda. Ibland finns förstås handlingsutrymme för handläggaren, men långtifrån alltid.

Och visst förekommer det säkert att handläggare säger att det här beslutet vägrar jag ta eller skriva under. Men då finns det sannolikt andra som inte har problem med att fatta beslut strikt utifrån hur reglerna ser ut. (Vilket ju egentligen inte är konstigt, för det är ju samtidigt poängen med att dels ha regler, dels någon som ska ta beslut på ett sätt som gör att reglerna följs.)

Om det väldigt ofta är så att det sunda förnuftet eller det folk generellt tycker stämmer väldigt dåligt med reglerna, så kan ju förstås i längden inte personer med stor övertygelse jobba kvar. Då blir det bara kvar handläggare som inte har några problem med att alltid bara följa regler. Och det är rätt farligt i längden…

Nu vet jag som sagt var inte alls hur det funkar på Migrationsverket eller hur det verkligen varit i de aktuella fallen. Men det här är ju å andra sidan något återkommande: kritik mot handläggare på myndigheter för att de tar omänskliga, omoraliska, osunda etc beslut.

Grejen är att om reglerna är fel så är det inte handläggarens fel, utan allas fel. För reglerna kommer ju från början från de beslut som fattats av våra folkvalda politiker. Och om vi inte tycker reglerna är bra, så är det alla vi som måste se till att ändra dem. Så att de som jobbar på myndigheter kan få fortsätta ta korrekta beslut – som samtidigt är mänskliga och värdiga. På det sättet kan människor med ett stort engagemang för viktiga frågor fortsätta jobba med dessa viktiga frågor på myndigheter.

Tänk om folk inte var tvungna att ta vilka skitjobb som helst och förneka sin egen moral. Då skulle kanske moralen vara högre?

Jag har tack och lov *peppar peppar* inte varit arbetslös på länge. Så jag har säkert inte full koll på reglerna för att få a-kassa. Kanske har jag alltså fått allt om bakfoten. Men jag uppfattar det som att den som är arbetslös, generellt sett, är tvungen att ta de jobb som erbjuds, och annars blir hen av med a-kassan.

Visst, det låter ju kanske i grunden som en vettig princip. Ja, innan man tänkt lite, då.

För visst, man ska inte kunna tacka nej till ett jobb bara för att man tycker sig vara ”för fin” eller för att jobbet verkar allmänt tråkigt. Men att ta de jobb som erbjuds eller finns att tilllgå innebär också att man måste ta jobb som går emot ens principer och moral.

Till exempel telefonförsäljarjobb, där man ska försöka pracka på den uppringda saker hen egentligen inte behöver eller vill ha. Hur känns det, om man egentligen ser konsumtionen som ett problem i stort? (Dessutom är den sortens jobb ofta provisionsbaserade, så om du inte är tillräckligt övertygande tjänar du inte tillräckligt för att klara dig.) Detsamma gäller väl för övrigt för många sorters säljjobb, antar jag; att hela dagarna övertyga folk om att köpa saker de inte behöver skulle i alla fall kännas vansinnigt för mig.

Eller jobba på McDonalds om man tycker djurhållningen är uppåt väggarna och dessutom är vegetarian.

Det finns förstås massor med exempel; vad som går emot ens övertygelse beror förstås på vem man är. Problemet är just att vara tvungen att arbeta med något som går emot ens egen moral, ideologi, religion, principer eller övertygelse på annat sätt.

Vad gör det egentligen med människor?

Om man måste bita ihop och ignorera sina egna värderingar och åsikter, för att man annars blir utan mat och bostad och hamnar utanför det ekonomiska skyddsnätet. Det kan man väl inte gärna må bra av? Det innebär ju att man stänger av delar av sig själv. Det som är viktigt för en. Säkert en hel del av gnistan i livet.

Och om man stänger av sin moral och sina värderingar i vissa sammanhang, då antar jag att man gör det även på andra områden, i alla fall mer eller mindre. Om man är tvungen att sälja en viss mängd kläder för att behålla jobbet eller för att företaget man jobbar på ska gå tillräckligt bra, så gissar jag på att man lättare blundar för de problem klädproduktionen och den överdrivna konsumtionenorsakar på andra håll i världen, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. För det handlar om ens jobb.

Man tvingas helt enkelt sluta bry sig om de stora frågorna. (Och säkert känner också många att de måste kunna försvara det jobb man gör och vara åtminstone delvis lojal med sin arbetsgivare.)

Är det därför så många människor blundar för så många problem? För att vi har ett ekonomiskt skyddsnät som kräver att du blundar för att få del av skyddsnätet, ett skyddsnät som inte tillåter dig att ha en avvikande åsikt och leva enligt den? Det är liksom bara okej att tycka så länge du inte lever enligt ditt tyckande.

Jag gissar (vet alltså inte) på att det är möjligt att avstå från vissa jobb som är uttalat politiska eller religiösa. Men grejen är ju att det här är relevant för så väldigt många andra jobb.

Hur skulle världen (eller i alla fall Sverige) se ut om människor istället hade möjlighet att välja vad de tycker är okej eller inte? Skulle det till exempel vara mindre hysteriskt fokus på tillväxt? Mindre konsumtionshets? Och kanske skulle folk generellt sett må mycket bättre, totalt sett?

 

Eller är det bara jag som missförstått? Har vi kanske ett skyddsnät som tillåter människor att vara människor och inte bara fokuserar på det materiella?

Mer om moral.

Med Luther på min axel

Vi är alltså barnfria den här veckan. Vanlig jobbevecka, men utan barn på kvällarna. Vi skulle hinna fixa undan lite med matrummet, och en del annat vi inte hunnit, och dessutom hinna umgås med varandra.

Tja, lite hann vi.

Men i onsdags eftermiddag kom förkylningen krypande. Ångvarm. Följdes natten till igår av huvudvärk, och snor. Och orkeslöshet. Lite ont i öronen. Ja, och så vidare. Kraftlsö, sjuk och hängig – och tillvaron dräglig endast tack vare alvedon.

Nej, jag orkar inte jobba. Jag är hemma och sjuk. Orkar inget här hemma heller. Är jag uppe och gör saker så blir jag tvärslut på en kort stund. Går jag utanför dörren så börjar ögonen rinna av värme och sol nästan omedelbums. Plågsamt.

Men ja, sitta vid datorn klarar jag. Det funkar drägligt. Skriva funkar – det kan jag göra nästan i sömnen utan större ansträngning ;-) – och funkar betydligt bättre än att prata när jag är förkyld. Och på nåt sätt ska jag ju fördriva tiden och genomleva förkylningen. Titta på Tv, läsa en bok, eller sunka vid datorn.

Men, vid datorn är det ju trevligt! Jag skriver saker, och läser intressanta grejer. Fan, så får jag ju inte göra! Om jag är frisk nog att ha lite trevligt så borde jag jobba!! (Även om jag ju inte skulle klara av det att göra någon nytta.) Om jag är sjuk så får jag bara ha TRÅKIGT!

Det bor en liten Luther på min axel, och han är fan så svår att bortse från. Han bryr sig inte om mitt sunda förnuft, han bara jävlas och håller på vettiga ogrundade principer.

(Det intressanta i sammanhanget är att min man, som är kristen, inte har nån liten Luther ens i närheten av sig – bortsett från mig, då – medan jag som är ateist har honom så väl förankrad på min axel. Å andra sidan tror jag att det ibland är den där lilla Luthern som gör att jag har lättare att få saker gjorda?)