Tag Archives: ansvar

Because at least it’s an answer

Oliver Queen, a k a Green Arrow, är världsmästare på att alltid ta på sig skulden för när något går dåligt. (Eller, frågan är ju om han verkligen slår mig i den grenen.)

I ett av de avsnitt vi sett idag, säger han så här angående att ta på sig skulden:

Do you know why I always blame myself in situations like this? Because at least it’s an answer. Sometimes, we just need a reason when a situation is completely unreasonable.

(Canary Cry)

Det är väl inte utan att det ligger något i det…

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Cancerångesten. Alltid.

Marken intill Kustbevakningens huvudkontor på Stumholmen i Karlskrona innehåller förhöjda halter av giftiga ämnen, visar en saneringsrapport som SVT Nyheter Blekinge tagit del av.

Förra veckan rapporterade Sydöstran att nio anställda vid en avdelning på huvudkontoret har drabbats av cancer eller andra allvarliga sjukdomar de senaste fem åren. Kustbevakningen har inlett en utredning av den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för att klarlägga om det finns arbetsrelaterade orsaker till sjukdomsfallen.

(Texten hämtad från artikel i Sydsvenskan.)

Och ångesten slår till igen. För det där är sånt jag verkligen oroar mig för: att det ska finnas giftiga eller farliga ämnen i marken där vi bor. Att något sådant ska ha orsakat älsklingens cancer. Att vi andra i familjen också ska drabbas, också ska dö, för att vi bor där vi bor.

Och i morse upptäckte jag en liten eternitplatteskärva i gången fram till huset. Igen. Det kommer att fortsätta dyka upp sådana lite då och då i all evighet. Och jag undrar hur man egentligen gjorde när man la taket, när man liksom strösslat småbitar omkring sig typ lite överallt.

 

Och om någon funderar över vad jag önskar mig i julklapp, så önskar jag mig att det ska tas prover på jorden i vår trädgård, så att vi i alla fall kan utesluta biten med gifter i marken.

Yrande men bleknande skuldvirrvarr

Nej, de är inte lika aktiva längre, de där tankarna om att det skulle kunna vara mitt fel. Inte lika aktiva, och inte lika många saker som far runt i den där tankebubblan längre.

Men några av dem yr fortfarande runt ibland.

Tänk om han fick cancer av att jag bestämde mig för att tycka att det var okej att köpa även köttfärs som var sista försäljningsdag. Jag brukar ju köpa kött som är nedsatt för att det är kort datum, för det är win-win: minskat matsvinn och bättre pris. Och länge lät jag bli köttfärs, men sedan började jag köpa det också. Den har aldrig varit dålig. Men om nu processat kött och sånt ökar risk för cancer, så är ju köttfärs i slutet av hållbarhet en sådan sak som skulle kunna påverka?

Tänk om det är huset här. Eternittaken, som jag fortfarande hittar små avbrutna bitar av som kryper upp i marken, förmodligen från när taken las en gång för länge sedan. Tänk om han fått i sig av det, från marken och jorden, och det på något vis gett cancern. Eller om det är för mycket radon i marken och det på något vis bidragit. Visst, vi har mätt och radonet ligger under gränsvärdena, men ändå… Tänkt om det är något här i huset eller trädgården som är dåligt och ger cancer. Tänkt om vi borde flytta härifrån. Tänk om han hade levt ifall vi aldrig hade flyttat hit.

Sådana saker.

Jag försöker knuffa bort dem också. Hoppas att det bara är uppåt väggarna.

Jag behöver få lov att lita på mig själv

Jag behöver få lov att lita på mig själv. Lita på min egen förmåga att bedöma läget och bedöma min kapacitet och förmåga. Lita på och lyssna på mig själv.

Jag har sorg.

Jag är ensamstående mamma med två skolbarn och med ett jobb att sköta.

Fast alldeles oavsett så bör det vara jag som är bäst på att veta och bedöma vad jag klarar, vad som funkar för mig.

Jag har alltid haft orimliga krav på mig själv. Fast de kraven kommer ju egentligen inte bara från mig själv. De kommer också från andra, från vilka frågor som ställs, vilka förväntningar som ställs.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner alltid att jag borde gjort mer, eller annorlunda. Så har det alltid varit. Och jag kämpar med det. Redan “i vanliga fall” – redan innan, när vi var två föräldrar.

Nu är vi inte det längre.

Det finns dagar när jag är någonstans i närheten av min normala kapacitet. Och det finns dagar när jag mest överlever.

Dessutom finns det, precis som för alla andra människor, dagar när det är annat som fyller tillvaron. Dagar när jag och barnen är på Liseberg. Dagar när jag är utslagen av förkylning eller mensvärk. Dagar när det är fullt tillräckligt mycket att jag börjat jobba efter semestern och extra trött, och resten av tiden fylls av att orka laga mat och ta in tvätten som inte ska bli blöt av regnet. Och dessutom finns förstås min, och barnens, sorg där hela tiden, som en extra tyngd och kraftansträngning.

Och jag har inte längre älsklingen här som en buffert, som kan säga åt mig att jag aldrig kan hinna och orka allt jag tycker jag borde.

Jag behöver få lov att lyssna på min egen känsla: Hur mycket klarar jag? Hur mycket orkar jag? De dagar det faktiskt inte går, så behöver jag kunna lyssna på det, acceptera det, släppa efter för att det är så. Det är viktigare nu än någonsin, nu när jag måste klara det själv. Nu, när jag i någon mån – oavsett hur mycket ni vill bära mig genom detta – bara har mig själv.

Jag försöker. Verkligen. Jag accepterar att det finns bra dagar och dåliga dagar. Anpassar mig efter det och försöker vila i det. Och försöker släppa efter på kontrollbehovet, acceptera att jag inte orkar försöka ha full kontroll, inte klarar av att vara projektledare och hålla ihop allting. Acceptera att saker får flyta lite och att våga lita till att det nog faktiskt ordnar sig även om inte allting blir planeringsmässigt optimalt under en period.

Då är det väldigt jobbigt när någon annan envisas med att vara det där dåliga samvetet jag försöker låta bli att lyssna på. När någon annan envisas med att försöka fylla i de där konturerna jag kämpar med att sudda ut. Och då är det dessutom inte bara mina egna orimliga krav jag inte lever upp till, utan jag gör någon annan besviken.

Nä, just det, det gör jag förstås inte. Det var ju inte så det var menat. Det var inga krav. Det var bara omtanke. Eller nåt sånt. Nå, men det hindrar ju inte att det blir något jag hela tiden måste förhålla mig till, något jag hela tiden måste kämpa med att trycka undan och inte lyssna på.

Och jag har tillräckligt med sådant av annat slag.

Och mig själv kan jag i alla fall säga till. Till och med på skarpen, om det behövs. Låt bli det där nu! Släpp det där nu! Men med någon annan får jag inte ens antyda att det där gör mig ledsen eller att det sätter igång saker i mig.

Jag behöver få lyssna på mig själv. Lyssna på vad som är rimligt. Tillåta mig att acceptera att jag inte klarar allt. Tillåta mig att vara snäll mot mig själv, som så många personer sagt till mig så många gånger det senaste året. Lyssna på mig själv och lita på mig själv. Jag har behövt det länge, men jag behöver det mer än nånsin i den nuvarande situationen.

Men jag behöver också kunna lyssna på och lita på det andra säger. Som det här, som också många sagt till mig på sistone: att jag inte behöver känna tacksamhetsskuld för att folk hjälper mig, för människor hjälper huvudsakligen andra människor för att de själva mår bra av det och blir glada av det. Jag tror de menar det, när de säger det. De flesta.

För jag är inte intresserad av att behöva känna tacksamhetsskuld. Då klarar jag mig hellre själv. Och jag är inte intresserad av att behöva leva upp till andras krav. Jag har fullt tillräckligt högt ställda krav på mig själv. Jag behöver sänka kraven på mig själv. Och jag har inte lust att bli motarbetad i den kampen.

För övrigt är det inte ens en kamp jag för bara för min egen skull. Det handlar också om att kunna vara en rimlig förebild för mina barn – vilket arv jag lämnar vidare till dem.

Och jag tänker att oj, vad schysst det skulle vara om jag kunde lära mig att känna mig stolt över det jag lyckas med, istället för att alltid bara känna skuld och skam över det jag inte lyckas med.

Hjälp och skuld

Ja, det finns en anledning till att jag lärt mig att vilja klara mig själv och inte vara beroende av andra.

Ja, det finns en anledning till att jag har svårt för att be om hjälp.

För jag vet att det riskerar att komma surt efter.

Kanske lika så bra att bli påmind om det, egentligen.

Den här överdrivna ansvarskänslan

Jag funderar ibland över var all den där känslan av att allt är mitt ansvar, min skuld, kommer ifrån.

Problemen med tilliten har jag inga problem att begripa. Det finns många delar i det, alltfrån behandling av andra i skolan till att inte våga lita på att det faktiskt skulle födas ett friskt levande barn efter först ett missfall och sedan förlora en av tvillingarna. Att inte ta för givet att saker ska gå bra eller att folk vill väl finns det liksom tydliga källor till.

Men den här väldigt starka känslan av att jag minsann ska ta ansvar, och att det är mitt fel om det inte går vägen, den är det mer otydligt kring. – Eller förmodligen inte. Du som kände mig innan och utan men dessutom kunde se det utifrån skulle säkert kunna förklara det ganska enkelt.

Det jag kanske borde gjort annorlunda

Jag tänker att jag gör ett försök att konkretisera och lista. Hellre konkret och nedpunktat än en diffus sörja. Kanske blir det lättare att jaga bort spökena om man ser konturerna?

I slutet

  • Jag borde kanske ha hävdat att du inte skulle fortsätta med näringsdryckerna utan tjatat om att du skulle fått dropp istället. Inte glukosdropp, utan sånt man får om man inte alls kan äta. För då hade det inte funnits så mycket som muckade med din tarm.
  • Jag borde ha lyssnat mer på dina beskrivningar av den märkliga känslan i tarmen. Känslan av att något klibbat fast på insidan. Känslan av träningsvärk i tarmen efter den där morgonen. Borde kanske inte ha nöjt mig med läkarnas konstaterande att det nog mest var någon sorts förstoppningsgrej. Kanske var det något annat/något mer? Kanske kunde den brustna tarmen ha förebyggts/hindrats?
  • Jag borde ha stannat hos dig på fredagen den 29 april. Hittat barnvakt, inte åkt hem.
  • Jag borde tjatat på dig mer om att ta movicolen även när de nya cellgifterna gjorde dig lös i magen.

Ja, jag vet att du skulle ha dött i vilket fall. Men kanske inte fullt så tidigt och fullt så hastigt?

Under sjukdomsåret

  • Kanske borde vi ha pratat med sjuåringen annorlunda? För till andra vuxna sa vi ju som det var, att det här är obotligt och man dör av det. (Inte för att alla tog till sig det, men ändå.) Till sjuåringen vävde vi in det lite mer. Förklarade vad cancer är, att man dör av det, men att pappa ska få de här medicinerna, och om de funkar och så länge de funkar så kan pappa i bästa fall fortsätta att leva. Och att medicinerna kan få pappa att må väldigt dåligt, men det betyder inte i sig att han är sjukare. Typ så. Så ja, vi sa att man dör av det här om man inte får medicin, och att medicinen kanske inte skulle funka. Och den elfte april sa vi att nu har läkaren sagt att den här medicinen inte funkar längre, och att om de inte hittar någon annan som funkar så kan det vara så att pappa dör, och därför är vi lite extra ledsna och oroliga idag. – Men ändå. Vi sa inte “nu kommer pappa att dö”. Det sa jag inte förrän på morgonen den 30 april. Att nu är det riktigt riktigt dåligt med pappa, och han kommer nog bara att leva några dagar till. – Skulle vi ha gjort annorlunda? För chocken blev riktigt rejäl för honom, att pappa försvann så snabbt. Men han hade fullt tillräckligt med oro i sig ändå… vi ville inte göra livet helt omöjligt att hantera för vår försteklassare. Men kanske kunde vi gjort bättre än vi gjorde?
  • Kanske borde jag ansträngt mig mer i England att hitta mat som var snäll mot din mage? Det blev ju, som det lätt blir när man är på resande fot, lite för mycket typ fish and chips och liknande, och det var din mage inte alltför förtjust i. Kanske hade den klarat sig bättre och längre med snällare mat? (“Men för i helskotta skärp dig”, skulle du nog sagt, “jag har väl nåt ansvar själv också?”. Fast du skulle inte låta arg. )

Längre tillbaka

  • Tja, på något sätt önskar jag att jag/vi hade upptäckt att du var sjuk tidigare. Innan du hade metastaser i levern. – Fast å andra sidan var det ju en ren slump att det ens upptäcktes när det upptäcktes… Hur skulle jag ha kunnat veta eller ana? Speciellt när jag kämpat så länge med att sluta leta livsfarliga sjukdomar i varenda liten ömmande tå (bildligt)?

Saker jag hade velat hinna göra mer med dig innan tiden tog slut och som jag grämer mig över

  • Spela in musik (jag tror enda gången vi gjorde det var innan första barnet?) och spela mer musik
  • Gå ut och dansa! Det har varit alldeles för få polskesvängar på senare år :-(
  • Ta fler bra bilder och spela in mer av dig i största allmänhet

Lösryckta bisarra tankar som far runt fastän jag vet hur bisarra de låter

  • Den där vårtan/vårtorna jag haft bakom ena stortån sedan sommaren vi träffades, och som jag under några års tid till och från försökte behandla men sedan gav upp med och låtit vara… vårtvirus kan bidra till vissa sorters cancer… kan det ha påverkat något, gjort att du fick cancer…?
  • Min förkärlek för att köpa kött med kort datum, för att maten inte ska slängas… kan det köttet liksom ha bidragit? Typ som att processat kött ökar risken för tarmcancer, och man vet inte exakt varför, men kött som legat längre kanske kan ha hunnit få mer bakteriepåverkan och därmed också öka risken på liknande vis?

Och så den där stora allmändiffusa…

  • Jag skulle ha prioriterat annorlunda, använt tiden bättre, hunnit med mer…

——

Det var svårt det här. Egentligen tror jag att jag har glömt flera viktiga. Jag får väl fylla på listan efterhand. Eller ni som läser kanske kan hjälpa mig? ;-)

Mea culpa

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda.

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda!

Mitt fel.

Borde gjort något annorlunda!!

Den stukade tilliten

Jag inser att ganska mycket av det jag brottas med i nuläget handlar om den stukade tilliten.

För du lärde mig att lita på dig. Lita på att du fanns här, alltid skulle finnas här, och att du aldrig ville mig något ont. Du lärde mig att jag inte behövde klara allting själv. Att vi var två. Att vi hade ett delat, gemensamt, ansvar. Att du fanns där för att stötta och hjälpa och lösa när jag av en eller annan anledning inte orkade själv.

Du fanns här. Du skulle alltid alltid finnas här för mig, oavsett vad som hände.

Det tog tid. Det tog tid att lära mig att våga lita på det. Men det kom med tiden. Och det var så skönt att liksom vila i den tilliten. Den gav livet nya dimensioner och kvaliteter.

Du fick mig till och med att tro mer gott om folk. Jag var så van vid folks inlindade elakheter, folks angrepp på den jag var på olika sätt, att jag hade svårt att tro gott om folk och svårt att släppa in på livet, för jag var så rädd att bli sårad.

Tilliten. Kanske är det den som gör mig allra sårbarast i nuläget

Tydligast märks det i allt det konkreta. För i tilliten lärde jag mig att jag inte behövde klara allting själv. Att jag kunde släppa efter på vissa områden och låta dig ta över – jag behövde inte kunna allt. Så nu står jag här med allt jag inte kan och vet, för att jag litade på dig. Allt jag inte reder ut på egen hand, för att jag lärde mig att lita på att vi var två och du fixade en del saker utan att jag ens behövde bry mig.

Men det finns också mer diffust i den stora sorgen och saknaden och ensamheten. I att du skulle finnas här typ alltid, och nu gör du inte det. För prioriteringarn i livet ser annorlunda ut när man vågar lita på att någon ska finnas kvar. Man behöver inte leva livet lika intensivt hela tiden då, liksom. Men tydligen hade jag ju behövt det, på nåt vis.

Tilliten är nog mer än stukad. Det är nog mer något som är brutet.

Och jag kan ju inte vara arg på dig för det. Det är ju inte ditt fel. Du gjorde alldeles rätt och bra, och det är inte ditt fel att du inte kunde finnas kvar.

Så då vänder jag mig mot mig själv. Blir arg på mig själv för att jag var dum och korkad och naiv som trodde på att något så bra skulle få vara. Arg på mig själv för att jag släppte efter och tappade kontrollen och inte har koll på allt. Dumma dumma Sanne!

Samtidigt som jag ju inget hellre vill än att ha kvar den där tilliten… för den var nog bland det viktigaste du gav mig. Men hur ska jag lyckas behålla den nu?

Och jag önskar att jag kunde klara av att hitta vad du skulle ha sagt till mig. Men jag är så dålig på att lyckas vara du och komma på vad du skulle sagt. Speciellt när det handlar om vad du skulle säga till mig i mina sämsta stunder, när jag verkligen behöver dig. Som nu. Det funkar liksom inte riktigt att jag ska försöka ersätta dig då.