Cancerskulden

Jag funderar ibland, eller ganska ofta, över skuldbeläggandet kring cancern.

För det talas så mycket och så ofta om att cancern beror på ditten och datten. Saker man själv kan styra över. Och att det alltså därmed är självförvållat.

Som att det nånstans påpekades att 75 procent av cancerfallen beror på kost och liknande. Jag vet inte var jag såg siffran. Jag vet inte var siffran kom ifrån. Jag vet inte vilka cancerformer som inkluderades. Det kan ärligt talat kvitta. Poängen är att någon påpekade att majoriteten av de som får cancer faktiskt har sig själva att skylla, för om de bara hade ätit bättre och motionerat mer och så vidare så hade de minsann sluppit skiten.

Jag tycker det är relevant att vända på det. För även om 75 procent av cancerfallen beror på fel kost och liknande, så betyder inte det att 75 procent av alla som lever på det sättet drabbas av cancer. Av alla de som äter ganska genomsnittligt (det vill säga ganska nyttigt men inte tillräckligt samt totalt sett mer mat än de gör av med) och motionerar genomsnittligt (det vill säga lite men ändå för lite) så är det egentligen ganska få som drabbas av cancer vid dryga 40 års ålder. Faktiskt. De allra flesta som inte lever idealt drabbas mestadels av dålig kondition – och på längre sikt av andra vällevnadsproblem. Men det är liksom inte så att 75 procent drabbas av obotlig cancer.

Men visst, samtidigt hoppas jag att det finns en faktor av hälsosamt leverne i det hela – för det är möjligt att påverka. Och om våra söner har fått med sig de gener som verkar ge förhöjd cancerrisk så vill jag gärna att det ska finnas någon möjlighet att minska risken att de också ska drabbas. – Men hur hysterisk måste man då vara? Gör vetskapen om en eventuell sådan möjlighet bara allting ännu svårare? Ännu mer utrymme för skuld?

Nu när vi är i den sits vi är så är det för övrigt trots allt tacksamt att älsklingen hade lite hull att ta av. Så mycket vikt som han tappat det senaste knappa året så är han ändå fruktansvärt mager nu. Och han behöver all den näring han kan få i sig. Även av ”tomma” kalorier. Periodvis är det verkligen inte alls frågan om att försöka få i honom nyttiga saker, utan att få i honom något alls – och är det energirikt är det desto bättre. Även om det innebär socker.

Ja, ska kan lyssna på självutnämnda experter så ska man undvika socker så man inte matar tumörerna. Men vården är av en annan uppfattning. Och jag med. Jag råkar hellre mata tumörerna en aning än att min älskling dör av näringsbrist och svält. Och stundtals känns det faktiskt inte heller helt otänkbart.

Läs även Cancer är liksom inget man kan säga ja eller nej till.

3 responses to “Cancerskulden

  1. Pingback: Det är hos sådana som mig den sortens kampanjer landar | Sanne skriver

  2. Pingback: Cancerfonden lägger ner sin kampanj | Sanne skriver

  3. Pingback: Men jag antar att det bara är jag som inte gillar dessa kampanjer? | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *