Tag Archives: Harry Potter

Rastlöshetens dag

Dagen idag är rastlöshet. Rastlöshet och en oförmåga att få något alls gjort.

Det är dagen efter. Fast det ska vara dagen före. Eller, det är båda delar.

Det är dagen efter attentatet i Stockholm. Det är dagen före festen jag ska på i Malmö.

Barnen är bortlånade. Men jag ska inte iväg än på ett tag. Jag hade funderingar på om jag skulle fixa fikadejt med någon i Malmö på eftermiddagen. Eller om jag skulle köra en sväng bort på Österlen för allmän inspiration. Jag valde ingetdera. Egentligen för att jag kände att jag inte har förmåga till fokus på för många saker samma dag i nuläget. Och tja, i nuläget, så här dagen efter, så känns det ännu osannolikare, liksom.

Jag vaknade för tidigt i morse och kunde inte somna om. Jag har legat och vilat och småslumrat en stund på dagen sedan, faktiskt. Jag skulle ju kunna gå och lägga mig nu också – fast det känns liksom fjärran i nuläget. Faktiskt.

Jag sitter nog mest av tiden? Har inte lust eller ork eller fokus till att städa eller trädgårdsarbeta eller nåt annat.

Det får vara så.

Ikväll ska jag ära fantasivärldarnas värde i att hjälpa oss genom tunga tider genom att tydliggöra den eviga kampen mellan ont och gott.

Och sorteringshatten i Pottermore har placerat mig i Gryffindor. Så jag får väl plocka fram modet <3

Recension och kanske spoilers: Harry Potter and the Cursed Child

Jag beställde den på älsklingens födelsedag, vilket väl var dagen efter att den kom ut. För ett par dagar sedan kom den med posten: Harry Potter and the Cursed Child.

Jag vet inte om älsklingen nånsin hann få veta att den skulle komma att finnas. Tid rinner ihop, och det här med när man fått veta vad blir ganska fort ganska rörigt. Men jag tror att jag själv inte fattade att pjäsmanuset skulle komma ut om bok förrän strax innan jag faktiskt beställde den.

Nu har jag läst den. Och ja, vad ska jag säga?

Jag hatar tidsresor av den här typen. Tidsresor där man far bakåt i tiden och ställer till det så att framtiden plötsligt blir en helt annan. Det hamnar i samma kategori som pinsamheter i rädda Joppe. Kanske är det tur att jag läser det som pjäsmanus och inte ser det live, så att jag kan ta paus när jag behöver? Eller så innebär det kanske att jag drar ut på det i onödan?

Men tidsresorna öppnar upp för alternativa scenarier och alternativa verkligheter. Och det är nyttigt och bra. Det ger en möjlighet att bolla med hur olika människor kan utvecklas, både beroende på små händelser och världen runtom. Det visar tydligt på att mycket kan påverkas – att vi själva kan påverka mycket. Att vem som helst kan bli skitviktig. Att vi aldrig vet vilka händelser som kommer att bli avgörande i det långa loppet. Att en sorglig död kan leda till oerhört viktiga positiva saker. Och att de flesta av oss har möjlighet att bli ”onda” eller ”goda” beroende på val och omständigheter. Och samtidigt att tillvaron är oerhört komplex och väldigt lite är självklart.

Och i alla parallella verkligheterna är en sak oförändrad: mamman som dör av sjukdom dör oavsett det som händer runtom, oavsett om verkligheten runtom utvecklas positivt eller negativt. Från mitt perspektiv är det trots allt trösterikt.

Och ja, boken/manuset är läsvärd/t. Stilen och upplägget och storyn är ganska annorlunda från de ursprungliga Harry Potter-böckerna, inte bara för att det är ett pjäsmanus, utan för att det är en annan sorts komplexitet i berättelsen, en annan sors ”huvudkonflikt”, inte en klassisk hjältehistoria med gott mot ont. Och det är en bra sak – oavsett hur mycket jag älskar Harry Potter-böckerna så utforskas här en del av de spår som liksom släpps i de ursprungliga böckerna.

Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera över hur en hel del saker har lösts på scen. Polyjuiceförvandlingar och trollformeleffekter är ju en sak på film, men på teaterscen? Nå, jag utgår från att de löst det snyggt, allt annat vore förstås otänkbart :-D

Var det för mycket spoilers?

After all this time

Den här tröjan (och möjligheten att beställa den) dök upp i mitt facebookflöde tidigare idag:

snapeJag skulle vilja ha en sådan. Fast utan de två nedersta textraderna.

Inte för att på något sätt förminska Alan Rickman – han är fantastisk, hans tolkning av Snape är fantastisk… Men jag skulle föredra att ha tröjtrycket mer öppet för alternativa tolkningar.

För det skulle nästan kunna vara du som hade den där siluetten. Och även om jag har svårt för tanken på löften om evig kärlek och inte vet vad som händer i resten av mitt liv nu när du inte finns kvar, så känns det som en relevant parallell på något sätt, eller hur man ska uttrycka det. Jag skulle vilja kunna lägga in dubbla betydelser i tröjan.

Och det är ju för övrigt inte bara Rickman som dött i år, liksom.

Men med de där sista raderna… så vet jag inte. Jag låter nog bli.

För övrigt kan tröjan ändå bara beställas i två dagar till, och så snabbt skulle jag väl ändå aldrig kunna bestämma mig :P

Rösters betydelse

Ikväll har vi suttit och tittat på Harry Potter och den flammande bägaren. Elvaåringen försvann efter en stund (trots att vi valt fyran för att han tyckte att han sett de före för många gånger redan) men vi andra satt kvar och tittade. Och jag hade väl bara ett halvt öga på filmen, eftersom jag samtidigt satt och lagade ett hål på min svarta ylletunika medelst kedjestygnsbroderi på frihand :-)

Men… jag längtar tills sexåringen är tillräckligt snabb på att läsa för att vi ska kunna börja titta på filmer på originalspråk. För jag stör mig så väldigt mycket på de svenska dubbade rösterna. De är så… fel. Hermione låter så fjantig – så oerhört långt från Emma Watson, så väldigt mycket av det som Hermione inte är. Dumbledore låter så gammal och skröplig. Och både Harry och Ron är liksom bara så… Suck.

Vad vore liksom den här scenen i Harry Potter and the Deathly Hallows utan originalröster?

Röster är en så viktig del av skådespelandet. Jag fattade aldrig det förr. Eller funderade inte över det.

En röst är en så stor del av en personlighet. Rösten och hur man använder den är en så stor del av agerandet och ger så mycket i en karaktär.

Röster och ögon. Sånt jag faller för på alla möjliga nivåer :-)

Jag behöver fler McGonagalls

När jag för några månader sedan läste om och framför allt såg om flera av Harry Potter-böckerna/-filmerna, så tänkte jag en hel del på det här med ålder. I Harry Potter finns ju flera äldre personer som både är viktiga och aktiva. Som Minerva McGonagall. Jag tänkte på hur värdefullt att det finns sådana figurer, som kan vara coola och förebilder och idoler. För McGonagall är ju verkligen någon att se upp till :-)

Samma tanke föresvävade mig när jag läste Berättelsen om blodet. Bergsfrun är gammal, mycket gammal, men fortfarande med kraft och makt.

Människor, speciellt kvinnor, som faktiskt är… coola på det sättet känns extra värdefulla när man inte längre är purung (jag fyller fyrtio nästa gång…).

Och så drabbades jag därefter av Robin of Sherwood. Och där är det verkligen tvärtom. Både Robin och resten av the merries är påtagligt unga. I någon mån ”unga vackra människor”, även om de inte alla är vackra. I gott skick. Spänstiga. springer och hoppar och klättrar…

… och får mig att känna mig ganska gammal och fet. Saknar den försvunna dansarkroppen.

Robin of Sherwood må vara inspirerande på många sätt, fast just den aspekten behöver jag egentligen inte. Då behöver jag snarast fler McGonagalls och Bergsfruar.

(Och ja, det var Richard Carpenters avsikt att Robin och the merries skulle vara unga – till skillnad från hur det brukade vara :-) )

Slut

Vi har läst klart sista Harry Potter-boken idag, jag och tioåringen. Igårkväll läste jag fyra eller fem kapitel och slutade vid midnatt. Idag har vi läst de fyra sista kapitlen plus epilogen, och fått hela upplösningen. Snapes minnen. Dumbledores förklaringar. Dramatik så det räcker och blir över.

Nu är det slut. På självaste James och Lily Potters dödsdag.

Slut.

Vad mer är är tomhet.

Böcker och film och HP

För ett tag sedan sträckläste jag sista en och en halv Harry Potter-böckerna. Och direkt efter såg jag tre sista filmerna. (Jag var hemma och sjuk.)

Det var fruktansvärt irriterande att se filmerna så nära efter att ha läst böckerna. Så mycket som hoppades över. Så mycket som var ändrat. Så mycket som händer i fel ordning. Så mycket som var fel! Det kändes som helgerån när så mycket av det jag levt mig in i inte fanns med ”på riktigt”.

Väldigt väldigt irriterande, helt enkelt.

Samtidigt inser jag ju omöjligheten i att få med allting :-)
Och trots den stora irritationen, så tycker jag ändå filmerna är fantastiska. De lyckas förmedla känsla. De ger ett mervärde utöver böckerna. Tänk om vi aldrig hade fått se Alan Rickman som Snape?

Men kanske ska man trots allt inte se filmerna för nära efter att man läst?

Eller så kan man göra det också. Både filmerna och böckerna håller för återupplevning.

Nattligt föräldraskap

Det är bra och viktigt att fortsätta att läsa högt för barnen även när de är stora och läser bra själva. Det upprepas med jämna mellanrum, bland annat från skolan.

När man läser böcker som faktiskt är bra och spännande så hamnar man också ibland i läget att man faktiskt måste fortsätta läsa – det vet alla som någon gång verkligen levt sig in i en bok. Och när man bara har fem kapitel kvar i Harry Potter och halvblodsprinsen, så är det nödvändigt att åtminstone läsa två av dessa fem kapitel, och sedan ett till – och sedan kan man ju liksom inte lämna två olästa kapitel, trots att klockan är tio i elva på kvällen.

Så nu har jag läst högt i drygt tre timmar. Halsen höll med nöd och näppe. Klockan blev över midnatt innan boken var slut.

Ja, det är en tioåring vi har. Ja, han har skola imorgon.

Men ibland får man liksom väga olika aspekter av gott och dåligt föräldraskap mot varandra. Det vore knappast ett gott föräldraskap att sluta läsa någonstans i ”upplösningen” – speciellt inte i en sådan bok.

Långsamt på väg uppåt?

Förkylningen släpper sitt grepp. Eller, egentligen är det knappt jag känner mig förkyld längre. Bara så oändligt kraftlös. Fast den kraftlöshet började nog egentligen infinna sig redan innan förkylningen bröt ut – eller minns jag fel?

För det känns som att de senaste veckorna egentligen har bestått av en känsla av att vada runt i olika typer och nivåer av hopplöshet. Eftersatt trädgård, eftersatt städning och disk. Alldeles för många röster på SD i valet. Alldeles för få klimatröster. Alldeles för lite klimathopp. Och alldeles för lite egen inspiration och kraft. Utöver det en allmän röra i huvudet, slitn mellan alldeles för många tåtar och trådar och val, om vad som ska prioriteras, både vad gäller jobb och privat.

Ingen glöd och ingen riktning.

Och det är nog helt enkelt så att jag behöver vänta in lite, låta något inom mig hämta sig och komma ifatt, innan jag kan komma igång igen. Innan jag kan känna mig tillbaka efter förkylningen. Innan jag på allvar faktiskt kan orka göra skillnad igen, eller göra alls.

Jag har nästan inte ens dåligt samvete över det. För jag vet att utöver mig själv så har både jobb och familj att vinna på att jag prioriterar så. Istället för att köra sönder mig.

Så jag har återhämtat mig med hjälp av böcker och filmer. Ja. Harry Potter. Och det hjälper att få distansera sig. Jag behöver egentligen göra det oftare.

Men det gör det samtidigt svårare att återvända till den riktiga verkligheten.

Harry Potter, halvblodsprinsen och verkligheten

Jag läser Harry Potter. Ja, egentligen för barnen – tvåan för sexåringen, sexan för tioåringen. Fast lika mycket för mig själv. Speciellt efter den dystra gårdagen. När tioåringn somnat läser jag i förväg.

Det är på något vis skönt att läsa om mörkret, i det mörker som nu råder. Lättare att hantera det i Rowlings parallellvärld. Ibland ser man sin egen värld tydligare genom fantasivärldens omskrivningar, där rasismen handlar om trollkarlsblod och där märkliga stormar med uppslitna träd inte beror på klimatförändringar utan dödsätare. Tydligare, men också hanterbarare. Det blir ett sätt att kunna distansera sig. På gott och på ont.

Den riktiga världen är så luddig och ogreppbar i sin ondska.

Så jag läser i förväg. Fast inte så långt. Dels vet jag ju att jag ändå kommer att få läsa om det igen väldigt snart. Dels har jag insett att jag läser noggrannare när jag högläser. Får med alla detaljer på ett helt annat sätt, när jag måste säga varje ord högt och inte kan snabbskumma passager på vägen till med avgörande händelser. Visst det går långsammare – men det är det nog faktiskt värt.