Musiklogik

Det här inlägget hade jag i huvudet innan gårdagens dystra nyheter liksom plockade bort all glädje och energi och gårdagens inlägg fick komma före. Och det kommer inte att få den energi det egentligen skulle ha… utan det blir något mer kortfattat, avslaget.


Musik fungerar stundtals på märkliga vis. Conchita Wursts underbara Rise like a Phoenix fick mig häromkvällen att rota fram och spela skivor med Marc Almond (The stars we are och Tenement Symphony). För mig är kopplingen logisk, även om jag har svårt att sätta fingret på den. För andra är den kanske jättesjälvklar och kommer med en lång analys – eller så är det bara för mig kopplingen finns?

Även Bowie har fladdrat förbi i tankarna, även om jag inte hunnit plocka fram någon skiva.

För sedan halkade jag vidare till The Ark :-)

Jag tror det är någon blandning av både röst och det androgyna uttrycket, som på något vis är tilldragande? Och ögon, ögon är viktiga. Röst och ögon.

 

Och jag lyssnar för lite på musik nuförtiden. Lyssnar som i faktiskt spelar en skiva och hör den – inte som i hör allmänt radioskval. Bristen på riktigt musiklyssnande är för övrigt en av de riktigt tydligt kvardröjande effekterna av föräldraskapet. Nu när barnen börjat bli stora har trots allt en del friheter börjat återkomma. Men musiklyssnandet är fortfarande väldigt svårt. För nästan alltid när jag vill lyssna så är det något annat ”i vägen”: någon som ska titta på barnprogram, spela TV-spel, öva på flöjtläxa – eller bara inte har lust att lyssna på den skivan jag satte på.

Och så har jag mindre frihet att kunna ägna mig åt att lyssna på musik och gå in i musiken när jag vill det.

Så det blir för sällan. Det är illa.

One response to “Musiklogik

  1. Pingback: Sanne skriver » Rösters betydelse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *